Etikettarkiv: Kurdistan

Té och gemenskap

Första september 2012 öppnades Tehuset i Karlstad. Soheila Fors dröm om en plats för kvinnor från olika kulturer blev då verklighet. ASP Bladet träffade henne i Tehusets lokaler på Lantvärnsgatan i Karlstad, för att få veta mer om den nya verksamheten. Det första tehuset för kvinnor i världen öppnades 2010 i Karlskoga. Karlstad kan nu stoltsera med det andra i världen.

Tehuset har sina lokaler i en anonym kontorsbyggnad i Tormestad vid Lambergstjärn, en bit utanför de centrala delarna i Karlstad. När man kliver in möts man av ett stort rum med bord och stolar. Ett kök skymtar till bakom en dörr. En bit in i större lokalen öppnar sig den till höger, där finns soffor längs väggarna med inbjudande kuddar. På golvet ligger en stor persisk matta och färgglada lampor lyser upp denna mysiga orientaliska hörna.

– Avsikten med Tehuset är att hjälpa att bryta isolering. Kanske har många ett bra äktenskap men har ingen plats, förutom hemmet, att vara på som är godkänd av släkten, eftersom här vistas bara kvinnor, förklarar Soheila Fors.

En del muslimska kvinnor får inte vistas med främmande män. Eftersom kurserna hålls av kvinnor i en kvinnlig miljö blir det inte några problem, när det gäller det, i mannens och släktens ögon.

En plats för kunskap och gemenskap

Det var ett behov av en plats för enbart kvinnor som fick Soheila Fors att starta Tehuset. I Karlskoga fick hon fick kontakt med misshandlade kvinnor. Det var speciellt en kvinnas berättelse som berörde Soheila. Kvinnan hade blivit misshandlad på grund av att hon hade druckit kaffe på ett café i staden.

– Då fick jag en idé: ett tehus för kvinnor. I Mellanöstern är tehusen bara för män, säger hon.

Det handlar inte bara om att ge en plats åt isolerade kvinnor. Kunskap är också en viktig del i Tehusets verksamhet. Det finns kvinnor som inte får gå till SFI (svenska för invandrare), men eftersom det är enbart kvinnliga lärare som lär ut svenska och kvinnor i klassen, kan de delta i Tehusets undervisning.

Det är inte bara kurser i det svenska språket som erbjuds, även cykelkurser, träning, bakning och matlagning finns på menyn. Hon menar att prata med varandra kan vara en bra terapi. Att umgås kan bryta isolering som många idag mår dåligt av.

Besökarna har olika bakgrunder

När ASP Bladet kommer på besök är det fredag och man anordnar då inga speciella aktiviteter, utan man sitter mest och pratar och lagar mat. Samtalet är underskattat som terapiform och ett otvunget samtal i en lugn miljö kan göra skillnad. Tehuset verkar vara en bra plats för det.

– Den bästa terapin är bara att sitta prata med varandra, menar Soheila.

De som besöker tehuset har olika bakgrunder. En del av besökarna är ensamma och behöver någon att prata med. Det finns även svenskar som mår dåligt och kommer till lokalerna på Tormestad. Soheila vill verka för integration, många olika kulturer som möts tillsammans.

– I Karlskoga har vi tolv nationaliteter. Här i Karlstad är det ännu mera. Vi har olika religioner här, det är helt okej. Politik och religion är inte viktigt här. Det handlar om kärlek, förklarar hon.

När det gäller framtiden finns det planer på fler tehus runt om i Sverige. Det finns femton kommuner som är intresserade av konceptet. Det som driver Soheila Fors är att någon måste göra skillnad. Hon tror på att alla kan bidra med något och om gör det tillsammans, kan vi göra en stor skillnad, i stort och smått.

                        Text och foto: Henrik Sjöberg

Soheilas väg till Sverige

Kvinnan bakom Tehuset har en intressant historia. Hon är född och uppväxt i en rik familj i Iranska Kurdistan.

Redan som barn upptäckte Soheila skillnader mellan flickor och pojkar.

– Flickor var dörrmattor och pojkarna var prinsar. Som femåring såg jag att pojkarna fick cykla men inte jag som var flicka. Jag undrade ofta varför? berättar hon.

Hennes pappa var en liberal person, som uppmuntrade henne att tänka självständigt. Han uppfostrade henne till någon som inte passade in i det samhället. Pappan köpte böckerna om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren till Soheila och det uppmuntrade hennes självständighet. Han ville att hon skulle tänka själv och leva efter Pippis ideal.

– Pippi blev en symbol för frihet för mig, säger hon.

Livet var mycket svårt för Soheila. Hon gifte sig med en man ur ett lägre stånd, fick inte godkännande från sin familj. Inte heller hennes mans familj såg med blida ögon på hennes högre börd. Hon skulle glömma att hon kom från en fin familj. Det var vad hennes svärmor sade till Soheila.

– Jag blev misshandlad, förnedrad och var min svärmors slav. De ville tämja mig och ta friheten från mig. Mitt brott var att jag ville läsa på universitet och jobba. Jag älskade att läsa och skriva. De ville kontrollera mig, säger Soheila.

När hon var sjutton år fick hon sitt första barn och återknöt kontakten med pappan. Släkten, speciellt kvinnorna hade svårt acceptera Soheila och ansåg att hon hade dragit skam över familjen.

– Kvinnans uppgift är att skydda hedern men jag kallar det inte heder. Det är skam. Allt handlar om anseende och kontroll, menar hon.

Isolerad i det svenska samhället

Sedan flyttade vi till väst för att få en förändring. Soheila trodde att Pippis land, Sverige skulle vara fantastiskt och här kunde man få leva fritt. Men Sverige var på ett sätt negativt.

– Om jag blev misshandlad I Iran, kunde jag ta kontakt med vänner och släkt och få hjälp. I Sverige var jag utelämnad till min mans våld.

Ensamhet var ett stort problem för Soheila. Den iranska kulturen är en gruppkultur till skillnad från Sverige som domineras av ett individuellt sätt att leva.

– När man flyr till väst, flyr man till ett liv i isolering.

Vändpunkten kom när hon blev troende och Solheila började studera Bibeln. Det var inte religionen hon mötte, utan hon säger att det var kärleken.

Från negativt till positivt

Under de senaste åren har det skett positiva saker i hennes liv. 1998 gifte hon sig med en svensk man mot familjens vilja. Familjen hade tidigare försökt gifta bort Soheila, genom att lura henne till Turkiet, där brudgummen väntade. Men hon rymde och kom sedan tillbaka till Sverige.

2005 började hon jobba för den regionala regeringen i irakiska Kurdistan som projektledare för kvinnoarbete. Soheila kände ett stort behov av att jobba för kvinnor. Under en vistelse i Sverige 2006 startade hon föreningen Khatoon som betyder stark och självständig kvinna på kurdiska. Föreningen har som mål att hjälpa utsatta kvinnor och barn.

I Karlskoga startade föreningen det första tehuset och fick också igång ett skyddat boende för kvinnor. Det finns 13 lägenheter i boendet. Kvinnor och män från hela Sverige, utsatta för hedersvåld placeras i Karlskoga.

Just nu är tehusen och de skyddade boendena centrala i Soheilas liv. Hon har byggt upp något stort som berör många människor. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen, men med den drivkraft som hon utstrålar kommer säkert det hon har startat att växa i framtiden.

                                                  Text och foto: Henrik Sjöberg

Soheilas väg till Sverige

Kvinnan bakom Tehuset har en intressant historia. Hon är född och uppväxt i en rik familj i Iranska Kurdistan.

Redan som barn upptäckte Soheila skillnader mellan flickor och pojkar.

– Flickor var dörrmattor och pojkarna var prinsar. Som femåring såg jag att pojkarna fick cykla men inte jag som var flicka. Jag undrade ofta varför? berättar hon.

Hennes pappa var en liberal person, som uppmuntrade henne att tänka självständigt. Han uppfostrade henne till någon som inte passade in i det samhället. Pappan köpte böckerna om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren till Soheila och det uppmuntrade hennes självständighet. Han ville att hon skulle tänka själv och leva efter Pippis ideal.

– Pippi blev en symbol för frihet för mig, säger hon.

Livet var mycket svårt för Soheila. Hon gifte sig med en man ur ett lägre stånd, fick inte godkännande från sin familj. Inte heller hennes mans familj såg med blida ögon på hennes högre börd. Hon skulle glömma att hon kom från en fin familj. Det var vad hennes svärmor sade till Soheila.

– Jag blev misshandlad, förnedrad och var min svärmors slav. De ville tämja mig och ta friheten från mig. Mitt brott var att jag ville läsa på universitet och jobba. Jag älskade att läsa och skriva. De ville kontrollera mig, säger Soheila.

När hon var sjutton år fick hon sitt första barn och återknöt kontakten med pappan. Släkten, speciellt kvinnorna hade svårt acceptera Soheila och ansåg att hon hade dragit skam över familjen.

– Kvinnans uppgift är att skydda hedern men jag kallar det inte heder. Det är skam. Allt handlar om anseende och kontroll, menar hon.

Isolerad i det svenska samhället

Sedan flyttade vi till väst för att få en förändring. Soheila trodde att Pippis land, Sverige skulle vara fantastiskt och här kunde man få leva fritt. Men Sverige var på ett sätt negativt.

– Om jag blev misshandlad I Iran, kunde jag ta kontakt med vänner och släkt och få hjälp. I Sverige var jag utelämnad till min mans våld.

Ensamhet var ett stort problem för Soheila. Den iranska kulturen är en gruppkultur till skillnad från Sverige som domineras av ett individuellt sätt att leva.

– När man flyr till väst, flyr man till ett liv i isolering.

Vändpunkten kom när hon blev troende och Solheila började studera Bibeln. Det var inte religionen hon mötte, utan hon säger att det var kärleken.

Från negativt till positivt

Under de senaste åren har det skett positiva saker i hennes liv. 1998 gifte hon sig med en svensk man mot familjens vilja. Familjen hade tidigare försökt gifta bort Soheila, genom att lura henne till Turkiet, där brudgummen väntade. Men hon rymde och kom sedan tillbaka till Sverige.

2005 började hon jobba för den regionala regeringen i irakiska Kurdistan som projektledare för kvinnoarbete. Soheila kände ett stort behov av att jobba för kvinnor. Under en vistelse i Sverige 2006 startade hon föreningen Khatoon som betyder stark och självständig kvinna på kurdiska. Föreningen har som mål att hjälpa utsatta kvinnor och barn.

I Karlskoga startade föreningen det första tehuset och fick också igång ett skyddat boende för kvinnor. Det finns 13 lägenheter i boendet. Kvinnor och män från hela Sverige, utsatta för hedersvåld placeras i Karlskoga.

Just nu är tehusen och de skyddade boendena centrala i Soheilas liv. Hon har byggt upp något stort som berör många människor. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen, men med den drivkraft som hon utstrålar kommer säkert det hon har startat att växa i framtiden.

 

                                                  Text och foto: Henrik Sjöberg