Etikettarkiv: kvinnor

Starkare rättigheter för barn i skyddat boende

Regeringen anser att barns rättigheter som följer med sin mamma till ett skyddat boende behöver bli både bättre och tydligare. Därför har en särskild utredare fått uppdraget att se över och stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende.

Den 25 november 2016 beslöt regeringen att ge en särskild utredare uppdraget att föreslå åtgärder för att stärka barnrättsperspektivet för barn som vistas i skyddat boende tillsammans med en vårdnadshavare.

Dagens Juridik rapporterar att bakgrunden till utredningen bland annat är att medföljande barn i regel inte är föremål för biståndsbeslutet. Barnen omfattas då inte av de rättigheter de skulle haft under andra omständigheter, något som Regeringen vill ändra på. Utredningen är också ett led i Regeringens strategi för att motverka mäns våld mot kvinnor.

I deras kommittédirektiv ges utredaren uppdraget att föreslå åtgärder som förtydligar vilket ansvar samhället och enskilda aktörer, bland annat polis och socialtjänst, har för dessa barn. I uppdraget ingår att analysera gällande lagstiftning och föreslå förändringar för att säkerställa barnens rätt till säkerhet och trygghet. Utredaren ska se över kunskapen om barns behov och säkerställa rätten till bland annat skolgång, hälso- och sjukvård. Uppdraget innebär också att föreslå hur barnet som lever i skyddat boende ska synliggöras och kunna bli mer delaktig i frågor som rör individen.

Flera forskningsstudier som regeringen tagit del av visar att ungefär vart tionde barn i Sverige någon gång har upplevt våld från den ena förälderns till den andra. Vart tjugonde barn upplever våld ofta. Forskning (Jansson, Jernbro och Långberg 2011) visar att om dessa barn inte erbjuds kompetent stöd av samhället och god omvårdnad av en eller båda föräldrarna riskerar de en dålig hälso- och social utveckling. Det strider mot en grundläggande princip i FN:s barnkonvention där det står att varje barn har rätt till liv, överlevnad, utveckling och hjälp att rehabiliteras om det upplevt våld.

Det finns ingen nationell statistik på hur många barn som vistas i skyddat boende. Dock redovisar de ideella riksorganisationerna för kvinno- och tjejjourerna, Unizon och Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer (ROKS) varje år antalet barn i sina medlemsjourer. 2015 vistades 2200 barn i Unizon´s jourer och 2014 redovisade ROKS 871 boende barn i sina anslutna kvinnojourer.

Utredningen ska vara slutförd och redovisas senast den 31 december 2017.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Sara Axelsson

Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Stress och psykisk ohälsa allt vanligare hos män

stress-illustration

Sveriges Radio P4 rapporterar att allt fler män upplever stress och psykiska besvär på grund av jobbet. Samtidigt är stressbesvär på jobbet nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor. De fysiska besvären minskar medan de psykiska blir allt vanligare.

Arbetsmiljöverket har på uppdrag av Statistiska Centralbyrån (SCB) genomfört en telefonundersökning på 15 000 personer om hur de upplever arbetsrelaterade besvär. Resultatet visar att mer än var femte person (motsvarande en miljon invånare) som är sysselsatt har arbetsrelaterade psykiska eller fysiska besvär. Personer som arbetar inom vård och omsorg, sociala tjänster och utbildning står för den högsta andelen av arbetsrelaterade besvär.

Det är fortfarande vanligare att kvinnor har arbetsrelaterade problem men andelen av män har under de senaste åren stadigt ökat.

– Det har visat sig att också män som arbetar under samma villkor; såsom hög arbetsbelastning, brister på resurser, ohälsosamma arbetstider och kränkande särbehandling, drabbas i samma utsträckning som kvinnor, säger Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör på Arbetsmiljöverket, i ett pressmeddelande.

Sömnproblem, ångest och depression
De vanligaste problemen bland kvinnor är sömnproblem, oro, ångest, depression och andra psykiska besvär. Bland männen är det problem med ryggen som är mest förekommande och därefter oro, ångest, depression och andra psykiska besvär.

– För att kunna angripa arbetsrelaterad psykisk påfrestning, oavsett kön, behöver arbetsgivare arbeta förebyggande, på samma sätt som man gör med den fysiska belastningen. Orsakerna finns oftast i hur arbetet är organiserat och i det sociala samspelet på jobbet, säger Erna Zelmin-Ekenhem.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Sara kämpar mot könsapartheid i Sverige

Sara Mohammed
Sara Mohammad

Sara Mohammad kom till Sverige 1993, efter att hon lämnat sitt dåvarande hemland där hon trakasserades och levde under hedersrelaterat våld. I Sverige har hon haft ett mångårigt engagemang för att opinionsbilda runt hur kvinnors frihet kringskärs av det som kallas för hederskultur.

Sara står självsäkert vid podiet på Karlstad CCC under Socialchefsdagarna. Hon har gjort en lång resa genom livet, och är idag en av Sveriges främsta föreläsare kring hedersvåld, samt är talesperson och grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Hedersvåld har debatterats flitigt de senaste åren, och GAPF har varit en av de organisationer som har varit i centrum för att driva samtalet framåt. Sara Mohammed berättar om anständighetspoliser som kväver kvinnor och flickors frihet, inte bara i länder med fundamentalistiskt styre, utan även i Sverige.

– Tro inte att jag är omedveten om mäns våld mot kvinnor i Sverige överlag. Eller hur löner och bolagsstrukturer ser ut. Men det är skillnad på det och hur hedersvåld och hederskulturer ser ut, berättar Sara Mohammad.

Sara Mohammed berättar engagerat och tydligt kring det våld hon själv sett, och väjer inte för smärtsamma ämnen som könsstympning eller rå misshandel.

– Hur många gånger har jag inte misshandlats av vattenslangar? Jag har träffat många pojkar och flickor i Sverige som vittnar om samma sak. Om personer som kontrollerar och rapporterar avvikande beteenden, säger Sara Mohammad.

Kvinnor och flickor betraktas som mindre värda, och smutsiga i hederskulturer. Brott för att upprätta denna ”heder” är dessutom sällan genomförda av enstaka individer, utan är kollektiva. De bygger på familjestrukturer eller gemensamma värderingar inom expanderade familjer, så som klaner, vilka legitimerar och organiserar övergrepp mot de flickor som går över gränsen.

– Det handlar bland annat om att bevisa att det finns blodiga lakan på bröllopsnatten. Idag har oskuldskontroller flyttat till Sverige. Det är absurt att vi ska ha det så i det här landet, berättar Sara Mohammad.

För att vända på den utvecklingen önskar Sara bland annat att Sveriges kommuner ska ta större ansvar. Bland annat att de inrättar så kallade hederssamordnare, genomför kontinuerliga utbildningar hur man bäst möter de som är drabbade av hedersvåld, liksom att man inte visar överdriven anpassning för familjers beteenden utan sätter barnet först.

Sara riktar sig direkt till socialcheferna med förhoppningen att socialtjänsterna ska bli bättre på att bejaka unga flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.

– Jag har sett det som min livs uppgift att bekämpa våldet som begränsar och mördar kvinnor. Vi kan tala om rasism och islamofobi när vi diskuterar det här våldet, men ansvaret ligger på våra axlar. Jag vill inte uppleva könsapartheid igen, säger Sara Mohammad.

Text & foto:
Robert Halvarsson


Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime
GAPF bildades 2001 och kom att få sitt namn till följd av de två unga kvinnorna Pela och Fadime, som mist livet till följd av hedersvåld. På GAPFs sida kan man se på Fadimes tal till Riksdagen. Se deras hemsida här: http://gapf.se/

I Fokus: Kvinnojouren Karlstad

777I årets första I fokus har ASP Bladet besökt Kvinnojouren. Den har funnits sedan 1982 och hjälper kvinnor och barn som i en nära relation är utsatta för våld. ASP Bladet träffade Elisabeth Björk, vice ordförande i Kvinnojouren, som berättade om deras verksamhet.

Kvinnojouren i Karlstad har verkat för kvinnors rättigheter, i över trettio års tid. De har varit en hjälp i den utsatthet som våld i nära relationer kan innebära.
Elisabeth Björk, vice ordförande, har varit aktiv i Kvinnojouren sedan 2010 och stöttar bland annat upp ordföranden och hjälper till med en del av hennes uppgifter. Hon jobbar ideellt och har ett vanligt jobb vid sidan av.

Kvinnojoursrörelsen började på 1970-talet i England och kom hit till Sverige på början av 1980-talet. Här i Karlstad var det från starten ett flertal politiska partier i samarbete med olika föreningar som startade Kvinnojouren. Efter ett par år blev det en helt egen förening, vilket den också är idag.

Kvinnor som är utsatta för våld kan med hjälp av jouren få möjlighet att bo i skyddat boende. Detta boende är beläget på en hemlig adress. Det finns två typer av boenden, en större lägenhet och en mindre där man kan ha med sig husdjur. Det är vanligt att även djuren utsätts för våld eller att man hotar att skada djuret, för att komma åt kvinnan. En del av kvinnorna kommer via, eller i samråd med Socialtjänsten.

Det varierar hur stort trycket är på det skyddade boendena. Ibland står det tomt, men under vissa perioder är det fullbelagt.
– Det är i det akuta läget som det är tänkt att man ska vistas i boendet. ”Nu är jag i livsfara och behöver jag någonstans att bo, tills jag hittar ett eget boende”, förklarar Elisabeth Björk.

Den största delen av Kvinnojourens verksamhet inriktar sig på stödsamtal. Dessa samtal äger rum i Kvinnojourens lokaler. Det finns tre anställda och en person på tjejjouren som möter kvinnorna. Oftast ringer kvinnorna jouren och bokar en tid för ett samtal.

Våld mot kvinnor har inga gränser vad gäller klass eller socialgrupp. Det ser ut på samma sätt, menar Elisabeth.

– Efter den långa erfarenhet vi har, kan vi säga att ingen speciell grupp är mer vanligt förekommande, våldet finns i alla samhällsgrupper. Det finns överallt och följer liknande mönster oavsett om man är rik eller fattig, säger Elisabeth Björk.

Hon säger att de flesta politiska partierna är positivt inställda till Kvinnojourens verksamhet. Jouren vill att man ska få ett mer långsiktigt stöd till verksamheten. Något som partierna är med på.

– Vi anordnade en paneldebatt i valrörelsen 2014 om kvinnofridsfrågor, där alla närvarande partier ”sa ja” till ett långsiktigt stöd och en säkrare ekonomisk framtid, eftersom vi är beroende av stöd. I samhället överlag tror jag att det finns en positiv inställning till Kvinnojouren, säger hon.

Kvinnojourens största utmaning är idag att få till en hållbar ekonomisk situation. Som det ser ut nu finansieras verksamheten av bidrag från kommunen och sökta projektpengar.

– Nu har regeringen tillsatt hundra miljoner kronor om året till kvinnojourerna, därifrån kan vi söka pengar, men ännu vet vi inte vad vi får, säger Elisabeth Björk.

Elisabeth menar att samhället idag inte är mer våldsamt än tidigare. Däremot säger hon att vi har annan syn på vad våld är, jämfört med femton, tjugo år sedan. I dag har vi större kunskap att våldet finns i vårt samhälle.

– Kvinnojoursrörelsen har generellt jobbat med att synliggöra våld som sker mellan hemmets fyra väggar. Det finns större kunskap om detta idag, men vi har långt kvar att gå, menar hon.

Text och foto:
Henrik Sjöberg

Ifrågasätt dig själv – för jämställdheten

BlommorEn sund och respektfull arbetsplats är något alla förtjänar men många aldrig får uppleva. Att ifrågasätta sig själv och reflektera över hur andra påverkas av ens beteende, är vi åtskilliga som kan bli bättre på. ASP Bladet språkar med Manuel Almberg Missner, som gjort karriär av normförändring.

Det är tidig förmiddag när Manuel ringer på dörren. Trots sitt skruvstädsliknande handslag ger han ett sympatiskt och tillmötesgående intryck.

Manuel berättar att han driver företaget MM Gender Advice och att han sedan sju år tillbaka jobbar som genus- och jämställdhetskonsult. Han har också varit anställd som genusvetare på Karlstads universitet. Som konsult har han en bred repertoar. Härskartekniker är en del av den, och det var på dessa som samtalets fokus skulle hamna.
Jämställdhetsfrågor är en aldrig svalnande potatis och ett ständigt pågående arbete. Manuel säger sig märka en attitydförändring kring frågorna sedan han började jobba med dem för sju år sedan.

– Jag tycker att det sker en positiv utveckling. Sättet att prata om frågorna har förändrats. Det blir inte bara en fråga om vad jämställdhet är, utan det handlar mer om hur man rent konkret kan göra för att skapa jämställda verksamheter.

– Man vill hitta metoder och tillvägagångssätt för att skapa jämställdhet i praktiken, så att det inte bara blir en teoretisk fråga, fortsätter Manuel.

Härskartekniker
Fler och fler grupper, verksamheter och organisationer ser ett värde i genus- och jämställdhetsarbetet, och ny forskning pekar på att jämställdhet är kopplat till lönsamhet och nytta för både arbetsplatser och samhället i stort. Men att engagera sig i dessa frågor är inte alltid riskfritt.

– Jag har råkat ut för många härskartekniker. Jag har blivit utsatt för alla varianter, förutom möjligtvis våld. Risken blir större om man jobbar med genusfrågor och att förändra normer. Män löper lika stor risk som kvinnor att bli utsatta, säger Manuel.

Han går vidare med att utveckla begreppet ”härskartekniker”, och förklarar att de kan gå till på väldigt många olika sätt och att det ofta handlar om mer eller mindre subtila utspel.

– Ett vanligt exempel som jag tror många kan känna igen sig i, är något som kallas för komplimangsmetoden: ”Du som är så duktig, kan inte du göra det här?”. Om man får en komplimang så vill man gärna leva upp till den. De flesta säger nog inte: ”Tack, men jag tänker inte betala tillbaka för din komplimang.”

– Det pågår mycket kroppsspråk också. Det är inte bara vad vi kan höra i ord. Det handlar om hur vi sitter och hur vi tittar, eller om att bläddra i papper samtidigt som någon försöker prata, berättar Manuel.

Status, makt och hierarkier
Det finns osynliga statussystem som gör att negativa beteenden kan ”smitta” i en grupp. När den högsta ledaren, vilket inte behöver vara den officiella chefen utan en person med informell makt, beter sig på ett visst sätt så är det fritt fram för de övriga att uppföra sig på liknande manér.

Ett än värre scenario är om den högsta chefen går ut och pratar i sin mobil, tittar bort eller på annat sätt kör över en anställd som försöker få uppmärksamhet, då detta kan signalera till de andra i gruppen, som vill få status av chefen, att det är helt okej att osynliggöra den här individen.

– Mycket är kopplat till hierarkier, men det är inte alltid en överordnad person som använder härskarteknikerna mot en underordnad. Ibland kan det också vara tvärtom. Man kan använda teknikerna även ur ett underläge, nyanserar Manuel.

– Det är inte alltid säkert att den som utsätter dig för teknikerna själv är medveten. Ofta kan personen vara helt omedveten.

Manuels ord gör att jag börjar fundera kring mitt eget kroppsspråk. Har jag haft ögonkontakt med honom? Har jag bläddrat i mina anteckningar? Har jag skruvat mig i stolen? Hur har han uppfattat mig?

Män och kvinnor
Även om potentiellt varje människa kan använda sig av härskartekniker, används de ofta olika beroende på om du är man eller kvinna, och utifrån vilket position du har socialt.
– Den bullrige chefen som är positiv, glad och skämtar mycket men styr med järnhand är ett exempel på en härskarteknik som vissa män använder sig av.

Kvinnors härskartekniker missas ibland, om man förutsätter att de måste användas på samma sätt som av män. Manuel manar oss att tänka på hur det kan skilja sig åt. Att uppmärksamma hur människor kan manipulera den andre till att ifrågasätta sig själv, är något vi bör vara vaksamma på.

– Det är relativt vanligt att vissa kvinnor försöker få andra kvinnor att ifrågasätta sig själva och sin kvinnlighet genom att själva framstå som nätta och feminina. Det kan ske diskret, genom ett höjt ögonbryn, ett huvud på sned och till och med ett leende.

Manuel Almberg Missner
Manuel Almberg Missner

Våga ifrågasätta dig själv
Anledningarna till att härskartekniker används kan vara många, berättar Manuel. Ofta handlar det om makt och status – vilja att bevara den och rädsla att förlora den. Teknikerna kan ibland också användas när man känner sig utmanad i sin egen identitet. Man upplever sig vara en viss person och när någon får en att ifrågasätta den egna bilden så kan man ta till fula knep för att försvara sig.

– Det är bekvämt att behålla sin syn på sig själv, men ibland kan det finnas en mening i att ifrågasätta sig själv, konstaterar Manuel.

Kontentan blir att en jämställd och respektfull arbetsplats tjänar på en öppen, ärlig och rak kommunikation. I en sådan miljö är risken mindre att härskartekniker frodas. Ouppmärksammade kan dessa tekniker i värsta fall utvecklas till vuxenmobbning eller rena våldshandlingar.

Kanske kan en viss jargong kränka någon utan att det var ens avsikt. Finner man modet att synliggöra teknikerna för sig själv och reflektera över sitt eget beteende, så har man kommit en bra bit på väg.

Text: Peter Sundström
Bild: Lotta Tammi & Robert Halvarsson

Tehuset lever vidare

PER_7645_01I våras läckte ett brev från den Tehusets styrelseordförande Kjell Fors. I det brevet kunde det tolkas som att syftet med Tehuset var att omvända muslimska kvinnor till kristendomen.

Soheila Fors menar att brevet inte är representativt med vad Tehuset sysslar med. Tehuset är en mötesplats för invandrarkvinnor i Karlstad, verksamheten finns även i Karlskoga och Jönköping.

I Karlstad hade föreningen en svår ekonomisk situation och beslöt att lägga ner verksamheten. Enligt media så övervägde kommunen att dra tillbaka sitt bidrag på 100 000 kronor när brevet läckte ut, men enligt uppgift från Ann-Karin Bohl, verksamhetsutvecklare på Karlstads kommun, skedde aldrig detta.

– Vi pratar aldrig om religion eller politik på Tehuset. Det enda jag vill är att kvinnorna på Tehuset ska få möta Guds kärlek, säger Soheila Fors till tidningen Dagen.233Nu har en ny styrelse och organisation skapats. Kommunen kommer inte ha någon ökad kontroll över Tehuset utan kommun och förening kommer att ha samma kontakt med varandra som tidigare.

– Jag är jätteglad. Det här är mitt livsverk. En gång var jag en av de kvinnor som inte hade någonstans att gå, säger Soheila Fors till P4 Värmland.

Föreningen Khatoon öppnade Tehuset i Karlstad 2012.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad