Psykiatrins fotspår

Ser sina medmänniskor

Lars Söderberg tycker att kyrkan och diakonerna behöver bli tuffare i den offentliga debatten när det gäller frågor som rör alla människors lika värde.

Lars förklarar att han och hans kollegor möter många människor som är oerhört utsatta i Karlstad idag och att det är viktigt att peka på sådana missförhållanden i samhället.

– Vi är en del av samhället och samhället är en del av oss. Vi har till exempel det här med fattigdom och hur sköra människor är i den situationen, det är en fråga vi har lyft, säger Lars.

Lars Söderberg är diakon i Norrstrands församling och samordnare för det diakonala arbetet i Karlstad pastorat. Den viktigaste uppgiften för en diakon tycker Lars är att finnas till för människor som behöver stöd och då är det av största vikt att verkligen se den andra personen.

– Man får inte sitta och vara stressad eller tänka på något annat, det gäller att vara här i nuet, säger Lars.

Lars och hans kollegors samtal handlar om existentiella frågor som rör Gud och kyrkan, men också om vardagliga svårigheter som jobbiga relationer, tvångstankar och ensamhet.

Andra arbetsuppgifter som diakonerna har är bland annat att göra hembesök hos personer för att samtala, besöka människor som sitter häktade, leda olika stödgrupper och hålla andakter på servicehus. Lars och hans kollegor hjälper även till med att dela ut pengar från fonder till personer som behöver ekonomisk hjälp, för att exempelvis kunna köpa nya glasögon eller gå till tandläkaren.

Mer ett kall än ett yrkesval
Lars ser inte diakonyrket som något han valt, utan mer som ett kall. Han förklarar att han är fritidsledare från början och att han på 1990-talet började jobba som församlingsassistent inom Svenska kyrkan, där han bland annat tog hand om ungdomsverksamheten och olika lägervistelser. Han kände sig dock kallad att fortsätta inom kyrkan som diakon och blev färdigutbildad 2005.

– Jag har nästan aldrig känt att det här skulle vara fel, så på så vis är det väldigt skönt, säger Lars.

Lars berättar dock att en svårighet med att vara diakon är att kunna begränsa sig och hitta balans i sina åtaganden. När någonting är engagerande och förknippat med mycket positivt gensvar kan det bli extra svårt.

– Det är lätt att bränna ut sig, att ta på sig för mycket. Ibland möter man människor som man måste klara av att säga nej till, som man inte kan hjälpa av en eller annan anledning, säger Lars.

Välgörenhetens baksida
Lars berättar att han och hans kollegor får mycket positiv feedback i samband med olika välgörenhetsprojekt, men att det inte alltid behöver vara av godo. Han berättar att kyrkan och diakonerna regelbundet måste fundera över varför de deltar i ett projekt och om vissa uppgifter verkligen ska ligga på deras bord.

Han nämner exempelvis Julänglarna som är en insats runt jul, där man bland annat ger bort matkassar och julklappar till behövande barnfamiljer. Han anser att medierna riskerar att blåsa upp Julänglarna till ett jippo. Lars förklarar att det inte är så lätt för utsatta familjer att komma och hämta matkassarna och att det därför behöver skötas på ett snyggt sätt.

– Vi måste hela tiden se mottagandet av matkassarna i förhållande till den respekt och vördnad vi vill förmedla, säger Lars.

Han berättar avslutningsvis att Julänglarna kommer att arrangeras även julen 2014.

– Behovet kvarstår och trots att man blir väldigt trött, är det trevligt att kunna sprida den där speciella julkänslan som ett fullt kylskåp ger, säger Lars.

Text: Therese Nilsson
Foto: Per Rhönnstad