I Sverige har debatten om sprututbytesprogram för injicerande narkomaner pågått i tjugo år. Åsikterna är häftiga för och emot. ASP Bladet följer upp debatten för att se vart den befinner sig här och nu.
Gör rena sprutor att färre använder varandras sprutor och på så sätt riskerar smittas av HIV, hepatit och gulsot? Legitimerar fria sprutor droganvändandet? Når hälsa och omsorgspersonalen personer med missbruk, som de annars inte skulle fått tag i? ASP Bladets Robert Halvarsson har tidigare skrivit om sprutbytesprogrammet vilket är en del av skadereduktion, eller så kallad ”harm prevention”; vad har hänt sedan dess?
I Malmö och i Lund började man redan 1986-1987 med ett sprututbytesprogram, i fruktan för en epidemi av HIV bland sprutnarkomaner. Det var osäkert om det var lagligt med en sådan verksamhet, men den socialdemokratiska regeringen lagliggjorde verksamheten så sent som 2006. I Stockholms läns landsting har de rödgröna varit för programmet, medan de borgerliga har varit avvaktande. I juli 2012 sades ja till sprututbytesprogram även i Stockholm, då man sett goda resultat i Skåne, skriver Jenny Stadings för Accent, en tidning om narkotika.
Sverige och flera andra europeiska och centralasiatiska länder skrev 2004 under den så kallade Dublindeklarationen, där länderna lovade att stärka jobbet mot HIV, AIDS och Hepatit. Målet var att man skulle nå 60% av alla intravenösa missbrukare, men som det ser ut nu så nås max 5% av missbrukarna i Sverige, genom programmen i Malmö och Lund.
GENERALDIREKTÖRERNA RYTER TILL
Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen, Johan Carlson, generaldirektör Smittskyddsinstitutet och Sarah Wamala som är generaldirektör Statens folkhälsoinstitut menar i en debattartikel att Sverige bör följa Finlands exempel och stärka hälsoarbetet mot de mest utsatta och menar att sprututbytesprogrammen är en viktig del av detta. De poängterar dock att de vill se en vetenskapligt säker utvärdering av programmet så ändringar kan göras om behov finns, skriver generaldirektörerna.
Under 2008 rapporterades 28 nya fall av HIV i Sverige, samt 1074 fall av Hepatit C. I Skåne, där sprututbytesprogrammen finns, rapporteras några få fall av HIV, medan det i Stockholm rapporteras omkring 20 personer som smittats genom sprutmissbruk, en siffra som varit stort sett stabil sedan mitten av 1980-talet. Antalet personer som smittas med Hepatit C är också lägre i Skåne och det sker en nedåtgående trend, men generaldirektörerna påpekar att det är svårt att dra några slutsatser angående Hepatit C.
Sedan 2006 har Sverige en lag som tillåter landstingen att starta sprututbytesprogram som smittskyddsåtgärd, ändå finns det bara i Malmö och i Lund, även om det nu införs i Stockholm, i Skåne har det funnits sedan mitten av 1980-talet. I övriga Sverige så pågår debatten fortfarande om huruvida sprututbyte är en bra idé eller inte. Kan detta bero på alla kringkostnader? Socialstyrelsen skriver om hårda krav för verksamheten; man måste ha läkare för hälsorådgivning, tillgång på motiverande samtal, information hur man skyddar sig mot sexuellt överförbara sjukdomar, tester och vaccinationer. Det är inte bara en person som delar ut sprutor som behövs.
Behandlingsprogrammet är skapat för att motivera personer att sluta missbruka innan de ådrar sig kroniska sjukdomar som HIV och Hepatit C. Även samhället vinner på det, menar förespråkarna, i och med att sjukdomarna och tillhörande behandling genererar stora samhälleliga kostnader.
GRATIS UTAN TIDSBOKNING
Alla länder i Europa har infört sprututbytesprogram idag enligt en debattartikel, det vill säga alla utom Sverige och Grekland, med undantag för mottagningarna i Malmö och Lund. I det drogrestriktiva Finland har det införts så kallade lågtröskelmottagningar, dit personer kan gå för att byta sprutor, få vaccinationer och få tester gratis oavsett om de är påverkade – och – utan att boka tid!
Internationellt är det en i stort sett enighet om att sprututbyte kan hindra HIV-spridning. Bakom det står Världshälsoorganisationen (WHO), amerikanska Medicinska institutet (IOM), FN-organet Unaids och narkotikabyrån UNODC samt EU:s motsvarighet ECNN.
MOTSTÅND
De som är emot sprututbytesprogrammet säger att programmet inte hindrar smittspridning, då även de som faktiskt tar emot rena sprutor fortsätter att dela sprutor, men i samma debattartikel i Svenska Dagbladet skriver man att av de 25 nya smittade av HIV, så fanns bara en person i Skåne, resterande var i Stockholm, där de inte har något program. Detta visar att programmet inte ger någon on/off-effekt, man kan inte förvänta sig att missbrukare slutar ta narkotika dagen man inför programmet, men det visar på att det minskar risken för spridning på ett bra sätt.
FÖR ELLER EMOT?
Debatten för eller emot är skarp. Motståndarna mot sprututbytesprogrammet menar att att det inte minskar smittspridningen, och att inte skattepengar skall gå till olaglig verksamhet.
Företrädarna menar att smitta minskar och att vården kommer i kontakt med denna ljusskygga grupp och kan ge dem vaccin och stödsamtal för att motivera avgiftning.
Nils Stenström, som jobbar vid institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund utvärderar programmet. Han menar på att få får sitt behov av sprutor täckt utav programmet, men att programmet kan vara effektivt genom testning och vaccinationer.
Skånes smittskyddsläkare Hans-Bertil Hansson håller inte med om rapporten. Det går inte går att dra några slutsatser att sprututbyte inte minskar smittspridningen, säger han till TT, och nämner att bara ett enda fall av HIV funnits i Skåne, jämfört med tjugofyra stycken i Stockholm. Han är trygg i överblicken av tunga narkomaner och att testningen av dem är mycket omfattande.
– Här är mörkertalet väldigt litet.
Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad
ASP BLADET 