Svensk psykvård har akut brist på psykiatriker. Mångåriga neddragningar samt strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Det råder landsomfattande läkarbrist inom svensk psykiatri. Samtidigt utbildas alltför få läkare, orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.
Idag anser 75 procent av landstingen att efterfrågan på specialistläkare inom psykiatrin är mycket större än tillgången, medan resterande nöjer sig med att konstatera att efterfrågan ”endast” är större än tillgången. Möjligheten att rekrytera psykiatriker är också mycket skevt fördelad över landets olika landsting. Stockholmsområdet har exempelvis tre gånger fler psykiatriker per 100 000 invånare än norra Sverige.
Psykvården har dåligt rykte
Psykvården har länge dragits med ett imageproblem. När psykpatienter begått svåra våldsbrott har medias strålkastarljus visat på pressade och stressade organisationer, där budgetramar och kvantitetsmål överordnats de individuella patientbehoven. Det är osexigt att arbeta i en bransch med dåligt renommé. Inte bara psykpatienter känner sig utpekade av all negativ publicitet, även vårdgivarna känner av detta stigma, vilket tveklöst skadar psykvårdens möjlighet att konkurrera om personal.
Katten på råttan, råttan på repet
Till följd av nedskärningarna inom de allmänpsykiatriska avdelningarna under andra halvan av 1990-talet, har personalen på landets mottagningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. När blivande läkare gör sin AT-tjänstgöring på psykiatriavdelningarna kan de se hur överhopade med arbete den underbemannade personalen är, och skräms således bort från psykiatrin, trots att många egentligen kunnat tänka sig att arbeta där.
Resursdräneringen har skapat en skadlig kedjereaktion som innebär att avdelningarna tvingas förlita sig på bemanningsföretagens dyra hyrläkare för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. 2008 uppgick landstingens samlade kostnader för hyr- och stafettläkare till 1,8 miljarder kronor.
Psykiatrin – kusinen från landet
Ett annat problem är att psykiatrin länge setts över axeln inom läkarutbildningen. Dess låga status speglas i att av fem och ett halvt års grundutbildning är endast fyra veckor avsatta för studier i ämnet. När socialstyrelsen gjort bedömningen att mellan 20-40 procent av befolkningen lider av lättare eller svårare psykisk ohälsa, är fyra veckors psykiatriutbildning tämligen snålt tilltaget. På grund av psykiatrins svaga ställning inom sjukvården kan det bli nödvändigt att staten går in och styr upp situationen, inte minst för att majoriteten av den medicinska professionens ”nomenklatura” aldrig visat något större intresse av att ta strid för ämnesområdet.
Vårdcentralerna ropar efter psykologer
Primärvårdens nuvarande brist på psykologer är också ett problem som fortplantar sig i landstingens psykvårdstruktur. 30 procent av dem som besöker en vårdcentral har någon form av psykisk ohälsa, och primärvården ska ha både kompetensen och resurserna att behandla alla med lättare till måttliga besvär – som exempelvis ångest- och stresstillstånd – som kan uppstå vid livskriser. Dagens underskott av psykologer på vårdcentralerna (2008 bedömdes att endast en av fem vårdcentraler hade tillgång till psykolog) innebär att dessa patienter skickas vidare till specialpsykiatrin, där de tynger ner en verksamhet redan drabbad av köer och eftersläpning.
Läkare – en bristvara
Psykiatrins rekryteringsproblem speglar också den generella läkarbrist som råder i hela riket. Idag tvingas många landsting ge sig ut och aktivt rekrytera från utlandet. Många känner sig obekväma med att Sverige utnyttjar andra länders utbildningsresurser för en nyckelgrupp inom alla länder infrastruktur. För närvarande är det inte fel att påstå att vi parasiterar på andra när det gäller att fylla vakanserna på våra landsting. 2008 gick 60 procent av alla nyutfärdade läkarlegitimationer till läkare som utbildats utanför Sverige, och samma år var en femtedel av hela den yrkesverksamma läkarkåren utlandsutbildad. Man bör skänka en tanke åt att även i Östeuropa (varifrån majoriteten av rekryterade läkare kommer) behöver människor gå till doktorn.
Att Sverige inte klarar av att vara självförsörjande på läkare är faktiskt anmärkningsvärt. Det råder ingen brist på behöriga sökande till läkarlinjen – tvärtom – men på grund av alltför få utbildningsplatser måste de sökande lita till turen och hoppas att de lyckas lottas in till grundutbildningen.
Många väljer att lämna landet och själva betala för en utländsk utbildning. Idag är var tredje svensk läkarstudent elev på ett utländskt universitet, där Polen gått förbi Danmark som vanligaste utbildningsland. En ironisk poäng är att fyra av de fem populäraste länderna dit svenska läkarstudenter reser, ligger i det Östeuropa svenska landsting nu själva dränerar på läkare (Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien). Även om studenterna är berättigade studiestöd från CSN, får de själva lägga ut mellanskillnaden i levnads- och utbildningskostnader. Detta innebär att svenska staten spar stora pengar för varje färdigutbildad student som efter avklarad utländsk examen söker svensk läkarlegitimation.
Fler utbildningsplatser ett måste
Staten, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Högskoleverket och Läkarförbundet är alla överens om att antalet platser till läkarutbildningen måste utökas om man ska kunna svara upp mot en ständigt ökande efterfrågan på vårdtjänster.
Regeringen har sedan ett par år också utökat antalet platser, från 900 till knappa 1100 per år. Det räcker dock inte på långa vägar. Högskoleverket vill se ytterligare 300-400 platser – för att ens kunna komma i närheten av det verkliga behovet. Läkarförbundet har i en prognos kommit fram till att det kommer att finnas ett underskott på 4000 läkare år 2015.
Idag bedriver sex universitet läkarutbildning. Röster har höjts för att Sverige måste öka antalet lärosäten med läkarutbildning, inte minst för att kunna garantera studenterna en god praktiktjänstgöring och adekvat handledning, men sådana projekt har en lång startsträcka och kostar stora pengar.
Strukturella hinder försvårar nyrekryteringen
Det är staten som har finansieringsansvaret för den grundläggande läkarutbildningen, som leder till läkarexamen. Ett stort problem med utbildningen är att ansvaret delas av flera aktörer, som sinsemellan brister i kommunikation, samarbete och översyn.
Det årliga antalet studenter som antas till utbildningen styrs av flertalet hänsyn. Naturligtvis spelar budgetmässiga skäl in, men universiteten har också bestämmanderätt i frågan. Dock är landstingens förmåga att kunna förse studenterna med handledningsresurser den kanske starkast styrande faktorn. Sammantaget förefaller dessa orsaker begränsande på antalet antagna studenter.
De två efterföljande stegen i utbildningen, AT (allmäntjänstgöring, 18-21 månader lång – leder till läkarlegitimation) samt ST (specialisttjänstgöring – femårig heltidstjänst för att bli specialiserad inom ett visst område) är huvudsakligen finansierade av landstingen. Varje landsting styr själva vilken dimensionering AT- och ST-tjänsterna ska ha i deras organisation, utan någon nämnvärd samordning med andra landsting. Vissa tillsätter ST-tjänster baserade på kortsiktiga motiv med utgångspunkt i lokala behov.
Detta innebär givetvis att hela rikets behov av vissa typer av specialistläkare riskerar att inte bli tillgodosett, inte minst inom psykiatriområdet.
Statens styrning av läkarutbildningen försvåras även av att man saknar tydlig förankring inom Regeringskansliet, där ansvaret delats upp mellan olika departement. Konsekvensen av den spretiga organisationen leder till brist på överblick i styrning och planering.
Pengarna som försvann – statliga punktbidrag ingen lösning
Både föregående och nuvarande regering har naturligtvis inte varit omedvetna om psykiatrins svåra situation, och har genom punktinsatser gått in med tillfälliga ekonomiska bidrag för att lindra problemen. Dessa tillskott har kommit landstingen till del vid fyra olika tillfällen under åren 2001-2007.
Trots att dessa summor sammanlagt uppgått till flera miljarder, motsvarade de aldrig – utslagna över 21 landsting – mer än två till fyra procent av landstingens egna nettokostnader för specialiserad vård under perioden.
Det faktum att stora delar av pengarna inte heller villkorades till psykiatrin – utan enbart rekommenderades – innebar att landstingen kunde stoppa slantarna i vilka hål de själva så önskade.
När Riksrevisionsverket (RiR) undersökt vilka resultat dessa tillskott inneburit för psykiatrin, har man inte kunnat finna några som helst mätbara effekter. RiR ställer i sin undersökning den retoriska frågan om det över huvud taget är motiverat att staten stöder landstingspsykiatrin med tillfälliga resursförstärkningar.
Vägen framåt – långsiktiga mål, starkare styrning
Befintliga förslag för att få rätsida på dagens situation går ut på att långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter. Istället för att ge pengarna direkt till landstingen ska staten hålla i tömmarna, och inte skyffla ner pengar i ett illa fungerande system. Även om dessa belopp i sammanhanget kommer förefalla blygsamma, kan de få en positiv inverkan på psykvården om de kopplas till forskning och utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kan sådana insatser hjälpa till att göra psykiatrin mer attraktiv.
Man bör se till att förstärka inslaget av psykiatri i läkarnas grundutbildning, och därmed bättre jämka utbildningsinnehållet mot sjukdomsmönstret i befolkningen. Att utöka AT-tjänstgöringstiden inom psykiatrin är även det en möjlighet.
Obligatoriska fortbildningskurser för all psykvårdspersonal – baserade på områdets senaste forskningsrön – kan hjälpa till i utfasningen av föråldrade behandlingsmodeller och se till att patienter får bättre vård snabbare.
Forskningen – psykiatrins hopp
Bland dagens unga läkarstudenter finns ett starkt intresse för hjärnans och nervsystemets funktioner. Under de närmaste åren kommer stora forskningsinsatser att göras inom just detta område, vilket gör det nödvändigt att ta vara på dessa studenter.
Genom en god introduktion och bra handledning kan blivande läkare – som ser en möjlig framtid inom psykiatrin – motiveras av framsynta och stimulerande forskningsmiljöer där de vill arbeta kvar. Här finns en god möjlighet för psykiatrin att fånga upp en ny generation och samtidigt öka psykiatrins status inom läkarkåren. Det är dessutom absolut nödvändigt, eftersom utan läkare: ingen psykiatri.
Under de kommande åren har psykvården många tuffa strider framför sig, strider man absolut kan vinna, men endast om ansvariga parter inser att konsekvensen av vatten-och-bröd-budgetar innebär usel patientsäkerhet, samt en psykvård som vilar tungt på övermedicinering och lätt på medmänsklighet och kompetent personal.
Text: Christer Jansson
ASP BLADET 