Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering vid psykisk ohälsa

Alina Koltsova är socialliberalt sinnad grön liberalfeminist och aktiv samhällsdebattör. Hon menar att vi bör tänka nytt kring psykisk hälsa och den psykiatriska sjukvården.

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta med er på en ytterst obekväm resa i ämnet, som gärna undviks.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, före detta psykiatripatient som grundat nätverket Demokratisk Psykiatri. Han har föreläst om ämnet världen runt i femton års tid, idéerna har nått så långt att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt. Internationell litteratur har också snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas.

Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter, för att på så sätt omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln.

Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att kunna fungera i vardagen och att vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och att medicinera dem.

De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin, vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem.

Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert Anna Odells skandalomsusade projekt Okänd Kvinna från 2009, då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron, som hon förvisso tidigare upplevt, och lurade S:t Görans psykakut i Stockholm. Visst kan man kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när väl irritation och ilska lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.

Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt.

De som behöver medicin ska absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet.

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det.

Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper, särskilt bland ungdomar och minoriteter.

Nuförtiden finns ideella organisationer som Suicide Zero, vilka hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra.

Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör den psykiatriska vården moderniseras.

Text: Alina Koltsova
Illustration: Peter Sundström

Fysisk aktivitet på recept – en växande trend

Idag används i allt större utsträckning fysisk aktivitet på recept (FAR) som ett komplement eller alternativ till läkemedelsbehandling.

Receptet skrivs ut av läkare, sjuksköterska eller sjukgymnast, men ordinationen sker alltid i samverkan med patienten. Landstinget i Värmland skriver på sin hemsida att fysisk aktivitet på recept bara får skrivas ut till personer över 18 år.

Enligt Socialstyrelsens hemsida består behandlingen av en angiven fysisk aktivitet som ska utövas ett visst antal minuter i veckan. Stöd och uppföljning ingår. Aktiviteten kan vara allt från skogspromenader till organiserad gruppträning.

– Promenader och stavgång är de aktiviteter som förskrivs mest här hos oss, säger Ulrika Sälgeback, sjukgymnast på Friskvården i Värmland. Hon berättar att fysisk aktivitet på recept har används i Sverige sedan våren 2005.

År 2013 skrev Friskvården i Värmland ut cirka 1000 recept, men Ulrika förklarar att mörkertalet är stort, eftersom de som klarar sig utan extra stöd inte syns i den statistik hon och hennes kollegor har tillgång till. Sammanhållna siffror från 2010, som Radio P4 Värmland tagit del av, visar dock på 2000 utskrivna recept för Värmland i sin helhet. Sju av tio patienter som får fysisk aktivitet på recept utskrivet är kvinnor.

– Så är det både i Sverige och internationellt, men varför det är så vet jag inte, säger Ulrika.

Motion ger många hälsovinster
I Värmland är det vanligast att patienter som får fysisk aktivitet på recept är mellan 41 och 60 år när det gäller män, och mellan 21 och 50 år när det kommer till kvinnor.

Organisationen Yrkesföreningar för fysisk aktivitet (YFA) har i samarbete med Läkaresällskapet skrivit på sin hemsida, att man rekommenderar minst 150 minuters motion i veckan för personer över 18 år. Detta för att förebygga till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet och psykisk ohälsa, samt behålla eller förbättra sin fysiska prestationsförmåga.

Friskvården i Värmland tar emot patienter som behöver extra stöd att komma igång med sin motion.

– Utifrån de som kommer till oss är övervikt den främsta orsaken, säger Ulrika. Hon berättar att andra vanliga problem är smärta i rörelseapparaten, högt blodtryck och diabetes.

Friskvården i Värmland erbjuder vägledande hälsosamtal, olika motionsgrupper och uppföljning av aktiviteten. För att underlätta uppföljningen och ytterligare motivera patienten att fullfölja receptet använder sig Ulrika och hennes kollegor av en s.k. aktivitetsdagbok. I dagboken ska patienten anteckna sin motion och vad han eller hon äter. Ulrika berättar att följsamheten för fysisk aktivitet på recept är större än den för läkemedelsbehandling, och ser en trend i hur vi förhåller oss till vår egen hälsa.

– Man har gjort undersökningar på vårdcentraler, där man bland annat har frågat om patienten vill att vårdpersonalen ska ställa frågor om hans eller hennes levnadsvanor. Det var över 90 procent svarade ja på den frågan. Det tycker jag är bra, man vill ta eget ansvar för sin hälsa, säger Ulrika.

Text: Therese Nilsson
Foto: Per Rhönnstad

Förvaring eller en plats att landa på?

Ofta hör man i debatten att psykiatriska vårdavdelningar inte bedriver någon vård, utan bara att det är en förvaringsplats för patienter, men är det så? ASP Bladet vet vad som sker bakom de lyckta dörrarna.

Klockan är över tio slagen på kvällen och hon får stöd av en kompis att ta sig till psykiatrins akutmottagning. Hon trycker på knappen och personalen skakar hand, säger välkommen och släpper in dem i slussen.

De låser in allting förutom dagbok, penna och nikotintuggummin i ett skåp, och låser sedan upp dörren vidare in till väntrummet. Flickan har inte fått läkartid förrän ett på natten, det är ett högt tryck, i kväll är väntrummet fullt, så de tvingas sätta sig på golvet för att vänta, men även de dagar hon kommit till ett tomt väntrum har hon fått vänta minst en timme eller två; blåljuspatienterna, de som skjutsas till psyket med ambulans eller polis, har förtur på läkartiderna. Inte alla vet det, och en man frågar på pin kiv varje anställd som passerar hur länge det är till han får träffa läkaren, han tror personalen sölar.

Flickan och kompisen dricker kaffe och äter ”Landstingsbakelser”, det vill säga skorpor. Till slut blir det flickans tur. Hon får träffa läkaren tillsammans med en skötare och kompisen får följa med in.

– Hur mår du? Flickan tvekar. Hennes första reaktion är att säga ”bra”, men det ska man inte säga på psyket.

– Jag vet inte. Så där. Kan inte somna.

Läkaren hummar och skriver på sitt anteckningsblock.

– När sov du senast? Har du några tankar på att skada dig själv? Hör eller ser du saker som inte finns? Äter du bra?

– Jag vet inte. Flickan tittar i golvet. Kompisen räcker över listan till läkaren, listan på saker de ska komma ihåg att ta upp på mötet.

– Ser du gräs på golvet inomhus just nu?

– Ja. Flickans röst är tunn, hon fortsätter, men det där med gräset är inte så farligt, det är ganska fint faktiskt. Ett kort leende skymtar över hennes ansikte.

– Om jag föreslår att vi tycker att du borde följa med upp på en avdelning ett tag, vad skulle du tycka om det? Flickan blir tyst och still stilla. Vänder sig till kompisen som fört hennes talan största delen av mötet. Kompisen nickar. Flickan vet inte om hon vill, men nickar hon också.

– Okej…

Klassisk musik på låg volym

Hon kramar kompisen, säger tack och får med sig sina saker från det låsta skåpet. En skötare kommer och hämtar henne i väntrummet och de tar hissen upp till våning två i det fyra kuber hopbyggda suterrängbygget som Psykiatrihuset utgör; Avdelning 42, en halvakut psykosavdelning. Två anställda väntar och visar vägen till hennes rum, rum K. I detta rum spelas klassisk musik svagt i bakgrunden ur en radio som är inbyggd i väggen.

– Vi ska visitera dig och dina väskor nu, har du några vassa saker, alkohol eller mediciner med dig? Flickan öppnar sin plånbok och räcker över ett oanvänt rakblad. Han skriver ner det på en persedellista: Plånbok. Kläder. iPod. Mobil. Sladdar. Mediciner.  Listan blir lång, men hon får behålla extra t-shirt, underkläder, tandborste, tandkräm och hårborste, som hon packat ner i ryggsäcken ”för säkerhets skull”. Hon får en smörgås med prickig korv och juice och nattmedicinerna.

– God natt, sov så gott! Personalen tittar in flera gånger under natten för att kolla till henne.

Morgonen därpå är hon yr. Var är hon? Rummet har en säng med lakan och en filt, ett nattduksbord, ett bord med två trästolar på ena sidan och en grön fåtölj på den andra. Det bästa med rummet är det breda sittfönstret med en mjuk madrass i, där utsikten är över Psykakutens ingångsparti. Det ingår även ett stort badrum med egen toalett och dusch. Personalen kommer in.

K-Skylten

– Nu måste du gå upp, det är frukost! Hon går runt, runt. Avdelningen är byggd i en fyrkant där fyrkantens fyra sidor är korridorer, rum finns innanför och utanför korridoren. I ett hörn finns ytterdörren och patienterna har en röd och en blå kur. Flickan har blå tejp på sin K-skylt, så hon hör till den blå kuren. Allt är förvirrande likt allt annat.

Fåtöljer finns i korridoren, det finns även ett vardagsrum med orange fyrkantiga möbler. I det tredje hörnet finns den blå kuren, en matsal och kök, samt i det fjärde hörnet finns flickans rum, K, och patienttelefonen. Efter en vecka är hon fortfarande yr kring vilket håll man ska gå för att snabbast nå dit man ska och hon går runt, runt.

Middagsmaten kommer på vagnar. På lördagarna får man fylla i vilken mat man önskar för den kommande veckan. Flickan har otur och kommer på en tisdag, hon får äta mycket fisk. Röka får man göra på balkongen, en balkong med glasskydd så man inte ska kunna hoppa ner. Det är i stort sett bara rökare på balkongen. Flickan däremot finner sin plats i vardagsrummet, där hon sitter och tecknar i sin dagbok.

Personalen kommer ibland och sätter sig ner och pratar. Ibland om privata saker, då går de in på patientrummet, och ibland allmänna saker. Vill man ha vid-behovs-medicin får man tala med en sjuksköterska. Det tog lång tid innan flickan förstod att ”sjuksköterska” och ”skötare” var två olika yrken, hon trodde att det var en kvinnlig och en manlig variant av samma yrke.

Medmänsklighet

Man kan be om läkarsamtal, annars får man ungefär ett möte i veckan. Tre dagar i veckan är det arbetsterapi på övre våningen, där man kan bygga korgar, virka, teckna, måla med kladdkritor och lyssna på musik. Där får man inte tala om psykiatri, arbetsterapin är en fristad där man kan vara en vanlig människa. För att få gå utanför avdelningen, till exempel till arbetsterapin, finns olika siffror, vårdgrader, där noll betyder att man bara får vara på avdelningen, ett att man får gå ut med personal, två att man får gå ut själv en kortare tid på sjukhusområdet (i praktiken innebär det att: köpa godis och cigaretter i kiosken).

Senare kan man få dag- eller nattpermission och sist när man bedöms frisk nog blir man utskriven. Hela tiden finns sjuksköterskor och skötare i miljön, för att prata viktiga och vardagliga saker med. Flickan var inte förvarad, hon fick stöd och trygghet. Efter utskrivning får man inom några veckor ett uppföljningssamtal i öppenvården för att prata kring hur man mår och hur medicinerna fungerar.

– Du ska veta att om du behöver hjälp finns vi här 24 timmar om dygnet, alla dagar om året, det är bara att komma så ska vi stötta dig! Läkaren ler varmt. Flickan vinkar och de skiljs åt.

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin

Själen har inget ord

Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.

Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.

Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog.  Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.

Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning.  Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.

Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.

Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.

Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.

Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.

En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.

Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten.  En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.

Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!

Text: Helene Westling Brautigam