Etikettarkiv: landsting

Sprutbyte genom landstinget?

img_9638

Svensk narkotikapolitik bygger enligt Socialdepartementet på att begränsa tillgången till narkotika och försöka minska efterfrågan. Samtidigt finns det en ambition om en jämlik hälsa för hela befolkningen och ett ansvar att förhindra smittsamma sjukdomar och dess spridning i samhället.

Arbetet med att förebygga ohälsa och sjukdom inkluderar självklart också personer som injicerar droger. Sprututbytesverksamhet är en förebyggande insats som idag bedrivs inom vissa landsting med kommunens veto.

Dagens Juridik rapporterar att i ett nytt lagförslag från regeringen ska landstingen själva bli ansvariga för sprututbytesverksamheten och ej längre behöva kommunens tillåtelse. Verksamheten ska också sänka åldersgränsen från 20 år till 18 år och kravet på särskild märkning av kanyler och sprutor ska tas bort.

Med det nya lagförslaget hoppas regeringen att fler landsting ska införa sprututbytesverksamhet och på så sätt minska spridningen av bland annat HIV och Hepatit C. Syftet är att också komma i kontakt med fler narkomaner som vården annars inte når. Lagändringen föreslås träda i kraft den förste mars 2017.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Stefan Ek

Nålstick mot missbruk

3456789Sedan fem år erbjuder Vuxenavdelningen i Karlstads kommun så kallad NADA-akupunktur. Det är en komplementär insats till ordinarie behandling vid drog- och alkoholavvänjning. ASP Bladet träffade Maya Swanberg, behandlingskonsulent och akupunktör på avdelningens behandlingsenhet.

– Det är en enkel behandlingsmetod. Man behöver inte ta av sig kläderna som vid annan akupunktur. Man sitter upp och man behöver inte berätta något om sig själv, säger Maya.

NADA står för National Acupuncture Detoxification Association och metoden utvecklades av den amerikanska läkaren Michael Smith och hans team i New York på 70-talet.

Maya berättar att NADA är en form av öronakupunktur där akupunktören sätter fem steriliserade nålar på bestämda punkter i vardera öra.

Idag används öronakupunktur flitigt som en komplementär insats för personer med missbruksproblematik. Maya förklarar att NADA är en öppen insats för de som är inskrivna på Vuxenavdelningen och deras anhöriga. Metoden används även på beroendecentrum och beroendeenheten inom psykiatrin. Det är vanligt att personen i fråga parallellt går i samtalsterapi hos någon av behandlingskonsulenterna eller är inskriven på motivationsgruppen Kompassens tolv-stegs program.

– Vi använder även NADA inom ungdomsinsatsen Nexus, men där fungerar det på ett lite annorlunda sätt. Dessa ungdomar är ofta uppe i varv och får därför sitta med nålar innan samtalsbehandlingen. Det här gör dem lugnare och mer mottagliga för samtal,
säger Maya.
Hon berättar vidare att det inte är ovanligt att patienter somnar under behandlingen, som pågår i 40-45 minuter.

En långsiktig insats
Nålarna hjälper till att dämpa ångest, oro och sömnstörningar, förklarar Maya. Problem som är vanliga under den långa processen till ett nyktert eller drogfritt liv.

– Man kan komma hit i alla stadier, även en lång tid efter att man blivit fri från sitt missbruk för att boosta sig. Hur länge och hur ofta man använder NADA är individuellt. Men jag brukar uppmana mina klienter att känna efter själva, säger Maya.

765874568Hon understryker dock att öronakupunktur inte är någon ”quick fix”, det tar tid. Maya berättar att man inom traditionell kinesisk medicin, där akupunktur har sina rötter, talar om att vara balanserad eller obalanserad. Är man obalanserad blir man sjuk. Det öronakupunkturen gör är att successivt balansera upp systemet igen.

I internationella studier där man jämfört öronakupunktur med kroppsakupunktur, har den förstnämnda metoden visat sig mest effektiv när det gäller psykiska besvär.

– Statens beredning för medicinsk och social utvärdering menar att man forskat om NADA för lite, de säger egentligen ingenting om själva metoden. Det finns dock något som kallas evidensbaserad praktik som vi på golvet pratar om ibland, säger Maya.

Ett komplement till ångestdämpande?
Evidensbaserad praktik handlar om vad klienterna tycker om och mår bra av, vad de professionella tycker om att ge för behandling, och hur evidens och ekonomi ser ut. Här hamnar NADA enligt Maya högt upp. Öronakupunktur är nämligen uppskattat hos klienterna, enligt Maya. Behandlarna ser tydliga effekter hos sina klienter, samtidigt som metoden är kostnadseffektiv. Flera av Mayas kollegor på Vuxenavdelningen är också positiva till NADA. Några har tidigare själva fått behandling då och då.

Enligt Maya används öronakupunktur i mycket stor utsträckning i våra grannländer Norge och Danmark, detta även utanför missbruksvården, exempelvis vid ångestsyndrom. Hon hoppas att metoden ska bli vanligare även här i Sverige. Hon ställer sig också positiv till att flera landsting vill minska förskrivningen av bensodiazepiner.

– Det finns ingen människa som blir bättre i längden av dessa mediciner, de är dessutom beroendeframkallande och skadliga för miljön, säger Maya.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

Ett samspel för bättre rehabilitering

iheMeta Fredriksson Monfelt är förbundschef för Samordningsförbundet Samspelet. Bakom namnet finns en sjudande verksamhet för människor som behöver samordnad rehabilitering.

Vi möts vid det karakteristiska ”gula huset”, i stadsdelen Viken, centralt beläget vid Stadsträdgården. Huset, där mycket verksamhet för Samspelet i Karlstad sker, smälter in i höstårstiden. Löven utanför är spräckligt gula, röda och bruna.

Meta har tidigare jobbat som narkossköterska. Ett ansvarsfullt yrke som hon jobbade med i cirka två decennier. Eftersom hon sökte mer dialog kom hon att känna ett behov av att sadla om.

– Jag blev ganska trött på mig själv. Kulturen var sådan att jag talade om för patienten när de hade ont, berättade för dem när de behövde insulin eller inte, jag kände att det var ett väldigt diktatoriskt förhållningssätt.

Istället sökte hon sig nya vägar. Den drivkraften landade henne i en processledartjänst för hälsofrämjande sjukhus i Kristinehamn, Filipstad och Storfors, det som på ”landstingska” kallas för östra distriktet. Ett uppdrag som både täckte in personal och patienter. Och just personalens rehabilitering blev särskilt viktig i jobbet.

Från detta arbete, var steget kort till att hon via en utbildning inom arbetsrehabilitering, kom att söka en tjänst inom det då nyskapade Samordningsförbundet. En tjänst hon också fick. Nu har hon jobbat sex års tid med organisationen. Hon drar sig till minnes varför hon en gång började:

– Det kändes väldigt spännande och utmanande. Jag kände att det här fanns väldigt mycket utvecklingspotential. Att vi skulle kunna forma det här tillsammans.

Flera organisationer
Vi drar en linje genom arbetsprocessen. Samordningsförbundets styrelse består av människor från flera offentliga parter. Landsting, kommuner, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De fattar beslut utifrån Lagen om Finansiell samordning och ett på förhand formulerat rehabiliteringsuppdrag. Meta och hennes kollegor verkställer sedan fattade beslut. Det är lite som relationen mellan lagar, kommunal nämnd och i sista led; förvaltning.

Under fliken ”Om samspelet” står det som följer på deras hemsida: ”Projekt/insatser och aktiviteter drivs alltid tillsammans med våra parter, myndigheter, för att på bästa möjliga sätt, med gemensam kompetens, stödja människor med olika behov och bakgrund till ett ökat välbefinnande med målet egen försörjning genom arbete eller studier.” Uppfordrande ord kan tyckas!

– Det är inspirerande för att det finns så mycket jobb att göra för att det ska bli bra. När alla fyra parter sitter tillsammans för att samarbeta så blir det resultat. Du kan inte längre skylla på någon annan, utan inser att vi här måste ta ett gemensamt grepp.

Arbetet är heller inte färdigt. De har varit igång i sex års tid, men arbetssättet är fortfarande ungt.

– Det är en process som tar tid och måste underhållas. Vi påminner oss ofta att vi inte sitter här som representanter från respektive myndighet.

Kropp och själ
De som jobbar på Samspelet i verksamhetens insatser och projekt, inser att du själv som anställd inte är huvudpersonen. Det är personen som sitter mittemot – klienten, eller varför inte medborgaren. Medborgaren ska må bra för att orka vara delaktig, och inom detta ämne finns många stigman.

– Kropp och själ hänger ihop. Att jobba med både psykisk och fysisk hälsa är viktigt för att vi ska må bättre. Det säger forskningen och det har vi också sett. Man kan ha levt ganska isolerat och inte rört sig så mycket, och att ha ett arbete kräver en viss fysisk och psykisk kapacitet. Vi måste orka röra oss för att jobba.

För att få igång lusten och kroppen, arrangerar de bland annat Må bra-kurser, i samarbete med Friskvården i Värmland. Dessa går ut på att folk ska lära att röra sig samt att få igång en medvetenhet om vikten av god kosthållning. Med andra ord, kasta bort colan och pizzan ur fönstret, eller mindre dramatiskt: minska på det onyttiga, ät mer hälsosamt och må bättre.

– Deltagarna lagar mat här tillsammans, får lära sig att äta billig och bra mat. Nu på hösten tar vi vara på utbudet runt denna årstid. Kost, motion och sömn är tre saker som vi jobbar mycket med.

Målet för framtiden är tydlig. Samspelet tar sikte på att få in mer brukarperspektiv i verksamheten. Tanken att det ska ske på fler sätt, genom det som kallas brukarrevision exempelvis, som handlar om att låta deltagare vara med och utvärdera verksamheten.

– Påverkan från de vi är till för ska bli mycket större, summerar Meta alltsammans.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Henrik Sjöberg

Snabb väg in med första linjen

3Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

5

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Livsviktigt – Att våga finnas där när det är som allra svårast

dödVad gör du om du misstänker att någon i din omgivning vill ta livet av sig?

Vanligt är att omgivningen tassar runt men inget vågar göra. Rädslan att göra fel, tro att vi genom att sträcka ut en hand ger idéer till självmord är inte helt ovanligt. Vad gör vi om vi misstänker att någon i vår omgivning går med självmordstankar? Hur ska vi agera?

Att våga fråga om en person har självmordstankar, kan rädda dennes liv. Detta i motsats till vad många tror. Den som vågar fråga en person med självmordstankar, hjälper denne att sätta ord på sin inre värld. Hon eller han kan då börja inse behovet av hjälp utifrån.
En vanlig impuls som kommer hos närstående är att stoppa huvudet i sanden. Om jag inte låtsas om de tecken jag ser, så tror jag att tankarna försvinner av sig själv – men så är det sällan. Det är bättre att göra något, än inget alls.

Om du är osäker på vad du kan göra, ta hjälp av närstående som kan ta kontakt med den som har självmordstankar. Ring och rådgör med någon på de hjälplinjer som finns, eller ring psykakuten.

Vanliga tecken
Det finns tecken att vara uppmärksam på, hos personer som är självmordsbenägna. Deras beteenden förändras, det kan handla om att man blir extra ledsen, ur balans eller tillbakadragen.

Personen kan prata om att allt är hopplöst. Det kan också komma till uttryck genom yttre faktorer, som att personen slutar vårda sitt utseende eller stannar hemma från jobb och skola. Hon kan börja ge bort personliga ting, eller skriva avskedsbrev och dikter om döden.

Ett tecken kan även vara att personen börjar leva riskfyllt och får ett självskadebeteende. Ett helt annat tecken, kan vara att personen upplevs väldigt samlad, lugn och att personen upplevs särskilt beslutsam. Detta kan vara svårt att se för omgivningen.
Det är vanligt att en person planerat sitt självmord under längre tid och också har gjort försök tidigare.

Anledningarna kan vara många
Vanliga orsaker för självmordstankar och att planera självmord är depression, psykoser, allvarliga fysiska eller psykiska sjukdomar. Det kan också handla om missbruk, en nära anhörigs död, separationer, våldtäkt, uppsägning, mobbing, misshandel eller annan kränkning.

Om det kommer till din kännedom att någon närstående lider av självmordstankar, bär det inte ensam. Ta stöd av de hjälplinjer som finns samt av vården inom psykiatrin. Ni kan behöva vara flera anhöriga som turas om att finnas där. Tysta inte ned personen genom att säga att den skall hemlighålla sina tankar.

Ge hopp
Vad kan vi som nära anhöriga göra? Det är viktigt att hålla ut. Att förmedla hopp, visa förståelse och be personen lova att söka hjälp. Det tar tid att bli av med självmordstankar. Anhörigas närhet kan behövas under en längre tid.
Enligt Karolinska institutet kan det vara viktigt att ta reda på hur länge den med självmordstankar har haft dessa. Det kan vara bra att kontrollera säkerheten genom att ställa en del frågor till den självmordsbenägne. Frågor som: Har du tänkt ut när du skall begå självmord? Har du tänkt på hur du skall genomföra det? Vilket stöd kan hjälpa dig bort från dessa tankar?

Viktigt är att ta hand om sig själv, det tar mycket kraft att vara nära någon som inte längre vill leva. Karlstads kommun, liksom andra kommuner eller landsting, erbjuder anhörigsamtal. Det kan också vara bra att söka stöd hos andra i din omgivning att samtala med.

Ibland kommer människor med påståendet att alla har rätt att bestämma när de själva skall dö.

Men när en person vill ta livet av sig, lider den ofta av en depression eller oklara tankar på grund av sorg. Efter en tid i livet, tackar ofta den självmordsbenägne sina anhöriga och kan inte förstå att den tidigare ville dö.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Anneli vill se mjukare tag i vården

456546Att förbättra kvalitén i vårdandet av den enskilda individen har blivit en viktig fråga. Anneli Jäderholm som har stor erfarenhet av den slutna psykiatrin, hon har under året rest runt i kommuner och Landsting (SKL) för att uppmärksamma tvångsåtgärderna inom vården och kring den enskilda individen.

Anneli vill på så sätt försöka skapa grogrund för ett bättre bemötande till patienten. I en film som SKL tillgängliggjort på sin hemsida, berättar Anneli om sin svåra tid. Hon har flera diagnoser i sin ryggsäck och vill försöka att skapa mer förståelse mellan psykiatriska vården och människa bakom den sjuke. Anneli reser runt i landet och håller föredrag om hur det kan kännas att bli maktlös och kränkt.

– Jag är faktiskt en människa, säger Anneli och berättar vidare om sin sjukdom och upplevelser av behandlingen i sjukvården.

Att bli behandlad på ett sätt som man upplever kränker den egna personen kan bidra till stor ångest. Om hennes stora ångest när personalen tvångsbältade henne under sina psykoser. Tvångsåtgärder kan anses vara nödvändiga, men det sättet de genomförs på kan se olika ut. Med sin berättelse försöker Anneli sätta namn på känslan, hur kränkt hon tidigare känt sig av behandlingen, att inte bli synliggjord. Men jag vet att de ville mig väl, säger Anneli.

Ingen berättar eller förklarar
Det kan kännas mycket skrämmande, när fem, sex personer sitter grensle över personen som behöver ha tvångsbälte. Det är inte lätt att förstå vad vårdarna gör just då. När ingen pratar eller förklarar för patienten vad som sker i ögonblicket.

Det kan bli mycket ångestframkallande, minnen som stannar kvar i kroppen även när man börjar må bättre igen. Många kan förstå vad som sker med dem under deras psykos men kanske saknar redskap att förmedla sig i det verbala språket till sin omgivning.

Minnen kommer tillbaka och blir ångestladdade, det kan senare bli till ett trauma, när man är tillbaka i sin trygga miljö. Därför har man startat eftersamtal, på olika sjukhus för att försöka komma till rätta med upplevelserna. Alla människor är olika och eftervården måste hitta alternativ, som passar var och en.

Varje gång jag får den lugnande sprutan så dör jag själsligt lite grand, säger Annelie. Hon hoppas på bättre förståelse inom psykiatrin och bättre behandling av de med psykisk ohälsa.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

Anneli Jäderholm har specialiserat sig på föreläsningar kring psykisk ohälsa.
Via sin hemsida http://www.annelijaderholm.se/ marknadsför hon sina föreläsningar för såväl organisationer som företag.

HUR GÅR TANKARNA I KARLSTAD OM DE NYA ANSLAGEN?

Under 2009 satsar Regeringen 900 miljoner kronor på psykiatrins område. I denna artikel följer vi upp med att berätta om hur tankarna går i Karlstad.

Regeringen anslår 100 miljoner till kompetensförstärkning – hur tänker man om det? Inger Olsson, verksamhetsutvecklare inom ASP-ANA, berättar:  ”Den första möjligheten som gavs till att ansöka om medel för baspersonalens kompetensutveckling var redan förra hösten, då anslogs 130 miljoner. Värmlands läns landsting och samtliga 16 kommuner ansökte tillsammans om projektmedel och erhöll då 3,8 miljoner för projektet ”Integrerad psykiatri i Värmland”.

Projektet har en projektgrupp och Psykiatrisamordning Värmland inom Region Värmland är styrgrupp. Just nu pågår arbetet med att planera innehållet i utbildningssatsningen, tanken är att den ska genomföras med hjälp av länets folkhögskolor med KPS i Kristinehamn som bas. Totalt skall åtta utbildningsgrupper startas med ca 25 deltagare i varje och varje utbildning omfattar 10 dagar fördelat över ca ett år. Deltagarna skall komma både från kommunerna och landstinget och syftet är att skapa samverkansgrupper.

I vår har Regeringen anslagit ytterligare 100 miljoner och en ansökan kommer att lämnas in till Socialstyrelsen för fortsättningsprojekt. Diskussioner runt ansökan och innehållet förs just nu och den skall vara inlämnad för bedömning senast den 15 september i år.”

Hur går tankarna kring möjligheten att få bidrag från Socialstyrelsen när det gäller att ge personer med psykisk funktionsnedsättning sysselsättning hos externa aktörer? Jassin Nasr, verksamhetsutvecklare inom Verksamheten för sammanhållen rehabilitering, svarar: ”Vi har haft kontakt med Socialstyrelsen och är till viss del involverade i processen att utforma bidragssystemet du talar om. Vi är definitivt intresserade av möjligheten men kommer antagligen att behöva göra om dagens system något.”

I lagrådsremissen som vi tidigare skrivit om, föreslår Regeringen följande om individuella planer:
I HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen) införs bestämmelser om att landsting och kommun tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från både socialtjänsten och från hälso- och sjukvården.

En plan ska upprättas när ett landsting eller en kommun anser att det behövs för att den enskilde ska få sina behov av hälso- och sjukvård och socialtjänst tillgodosedda och om den enskilde samtycker till att en sådan plan upprättas.

Kommunen och landstinget ska påbörja arbetet med planen utan dröjsmål. Av planen ska framgå uppgifter om vilka insatser som behövs och vilka insatser respektive huvudman ska ansvara för. I planen ska också redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen och landstinget. Av planen ska framgå vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen. Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Om det är lämpligt ska närstående ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om inte den enskilde motsätter sig det.

Vilka konsekvenser har Regeringens förslag? När det gäller individuella planer, så är det helt i enlighet med tidigare krav på vårdplaner, genomförandeplaner och gemensam vårdplanering. Skillnaden är att en lag gör det tvingande med individuella planer. Det kommer inte att ha några ekonomiska konsekvenser.

Text: Karl-Peter Johansson