I ett pressmeddelande låter Landstinget i Värmland informera att psykiatrin skall få tio miljoner kronor extra, detta då psykiatrin jobbat bra med bland annat projektet Första linjen. Man arbetar också med att minska tvångsvård och tvångsåtgärder.
– Vi är glada att vi fått del av de här pengarna även i år, säger Karin Haster som är divisionschef för landstingets psykiatri.
Text: Maria Lundby Bohlin
Nivån lades högt med ord som evidens, hälsoekonomi samt remissrunda när de nya nationella riktlinjerna för människor med schizofreni eller schizofreniliknande symptom stöttes och blöttes. ASP Bladet tog tempen på ett möte i dialogens tecken.
I slutet på februari samlades ett gäng yrkesverksamma personer inom värmländsk psykiatri, kallade av Landstinget i Värmlands arbetsgrupp ”framtidens psykiatri”. Syftet var att informera och diskutera de planerade nya nationella riktlinjer som Socialstyrelsen arbetar fram för psykosociala insatser för människor med schizofreni och schizofreniliknande problematik.
Riktlinjerna är inte färdiga, men redan nu har personer som arbetar med frågorna i Värmland haft chansen att tycka till.
Lars Högblom höll dagen till ära ett kort föredrag där han förklarade vad de nya riktlinjerna kommer att innebära.
Till vardags är han enhetschef för patient- och medborgarservice inom Liv. Klart är att tyngdpunkt kommer att läggas på att försöka möta människan i ett tidigt skede i sjukdomsförloppet.
– Tidiga insatser innebär allt från att arbeta för en tidig upptäckt till att verka för att man sätter in olika typer av behandlingar i ett tidigt skede. Gällande inflytande och delaktighet på individnivå finns det ett antal interventioner man lyfter fram, berättar Lars.
Riktlinjerna kommer också att innebära en större fokus på bevisbar behandling, även här kommer det kognitiva perspektivet att få större utrymme.
Frågan om så kallad ”evidensbaserad behandling” kan förenklas till följande: vad funkar och vad funkar inte.
– Den stora utmaningen ligger i att u-tranchera metoder som har liten eller ingen effekt, säger Lars.
Efter föredraget lämnades stort utrymme för öppen diskussion där Lars tillsammans med Carolyn Isaksson, Karin Haster och Karin Melberg deltog i en dialogrunda.
Ytterligare personer som till vardags arbetar med psykiatrifrågor kom med olika infallsvinklar.
De flesta ansåg att det var bra att nya riktlinjer arbetades fram. Många betonade också att det fanns ett behov av att lyfta blicken från diagnosernas värld till det mänskliga.
– I kommunen arbetar vi inte med diagnoser utan med behov.
Där vi ser att behoven finns, där lägger vi också insatserna, menade Karin Melberg.
En skiftning i synen på arbete när det gäller människor med schizofreni och schizofrenliknande problematik har också ägt rum. Tidigare ansågs arbete troligtvis vara ett omöjligt steg, nu är tolkningen en annan. Det verkar som att arbetslinjen kommer att göra sitt intåg även för människor med den här typen av utmaningar.
Vilken typ av arbete kanske blir en fråga för framtiden, under mötet så uttrycktes olika åsikter om den saken. En annan diskussionsfråga är vilken vision av brukarinflytande som riktlinjerna förespråkar.
– Vad jag upplever när det gäller riktlinjerna är att man sätter sig i ett ovanperspektiv när det gäller brukarinflytande, och det gynnar ingen.
Det måste få växa som exempelvis sociala arbetskooperativ gör. Det handlar om att gruppen själv bestämmer vilket inflytande den vill ha, säger Karin Haster.
Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad
När började ni med underhållsbehandling här Karlstad? Jag, Krister Stål och Dr Hans Kleine startade vid årsskiftet 99-00 med några enstaka klienter. Vi hade ett tak på 8 klienter och allting rullade på ordentligt i slutet av år 2000.
Hur många anställda är ni? Det är jag och Annika Larsson ifrån Landstinget och så är det Krister Stål som är anställd av Karlstad Kommun. Ansvarig läkare är Edvard Smith.
Finns det fortfarande klienter kvar som var med sen starten? Ja, det finns ett par stycken kvar i behandling.
Hur många i Karlstad är det som har underhålls-behandling? I Kurage är det 22 klienter och sen har vi en mottagning på Bryggaregatan som har 8 klienter.
Vad är skillnaden på Kurage och Bryggaregatan? Kurage är ett bio psykosocialt behandlingsprogram som sträcker sig över flera år och jobbar med grupp aktiviteter. Bryggaregatan har bara en mottagning.
Hur många är det som har slutfört behandling? Det är en som har slutfört behandling men sen finns det flera stycken som är på nedtrappning.
Vad krävs för att man ska få den här typ av behandling? Man ska vara 20 år samt ha minst 2 års dokumenterat opiatberoende. (Dessutom ska man ha provat andra behandlingsformer utan att ha lyckats.) Inget annat beroende t.ex alkohol eller bensodiazepiner. (Exempel på vanliga bensodiazepiner är Sobril, Stesolid, Mogadon och Temesta. Rohypnol, som numera är förbjudet i Sverige, tillhör också denna grupp.)
Underhållsbehandling har ju fått en del kritik, vissa anser att man fortsätter att ge missbrukare starkt beroendeframkallande medicin. Att man byter en drog mot en annan. Hur ser du på det? Det tycker inte jag att man gör. För det första är det en formell sak när en läkare skriver ut tabletterna så är det ju en medicin. Tar man tabletterna utan recept så tar man en narkotikaklassad medicin och det är faktiskt ett ringa narkotikabrott.
Text: Patrik Andersson & Stefan Ekeroth
Den 29:e januari invigdes Barnahus i Värmland som är placerat i Karlstad. Under ett och samma tak möter barn som misstänks vara utsatta för övergrepp utredare och övrig personal i en trygg och anpassad miljö. Utredningarna är särskilt anpassade och barnet slipper slussas mellan myndigheter och förhöras vid flera tillfällen. Invigningstalade gjorde Staffan Janson, barnläkare och forskare, Monika Ekström (v), landstingsråd och ordförande i Folkhälso- och tandvårdsutskottet inom landstinget i Värmland samt Ingela Wretling (s), ordförande Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstad.
På Barnahus finns specialister från de samverkande myndigheterna, åklagare, socialsekreterare, polis, läkare och kurator. Förhören hålls i en miljö som snarare påminner om ett hem än en kontorsmiljö. I anslutning till förhörsrummet finns ett medhörningsrum där åklagare, utredare och ombud förutom att lyssna på förhöret kan ställa frågor. Detta gör att barnet inte behöver upprepa sin berättelse i onödan.
Under perioden 2006-2008 har försöksverksamhet pågått i Umeå, Stockholm, Sundsvall, Göteborg, Linköping, och Malmö. En utvärdering gjord av forskare från rättssociologiska enheten och Lunds universitet visar på positiva effekter av Barnahus.
Barnahus i Värmland är ett samarbete mellan länets sexton kommuner, landstinget, polis och åklagare. Verksamheten är bemannad av två samordnare som är socialsekreterare med lång erfarenhet.
ASP BLADET 