Sprutbyte genom landstinget?

Svensk narkotikapolitik bygger enligt Socialdepartementet på att begränsa tillgången till narkotika och försöka minska efterfrågan. Samtidigt finns det en ambition om en jämlik hälsa för hela befolkningen och ett ansvar att förhindra smittsamma sjukdomar och dess spridning i samhället.

Arbetet med att förebygga ohälsa och sjukdom inkluderar självklart också personer som injicerar droger. Sprututbytesverksamhet är en förebyggande insats som idag bedrivs inom vissa landsting med kommunens veto.

Dagens Juridik rapporterar att i ett nytt lagförslag från regeringen ska landstingen själva bli ansvariga för sprututbytesverksamheten och ej längre behöva kommunens tillåtelse. Verksamheten ska också sänka åldersgränsen från 20 år till 18 år och kravet på särskild märkning av kanyler och sprutor ska tas bort.

Med det nya lagförslaget hoppas regeringen att fler landsting ska införa sprututbytesverksamhet och på så sätt minska spridningen av bland annat HIV och Hepatit C. Syftet är att också komma i kontakt med fler narkomaner som vården annars inte når. Lagändringen föreslås träda i kraft den förste mars 2017.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Stefan Ek

Psykiatrin får 10 miljoner

I ett pressmeddelande låter Landstinget i Värmland informera att psykiatrin skall få tio miljoner kronor extra, detta då psykiatrin jobbat bra med bland annat projektet Första linjen. Man arbetar också med att minska tvångsvård och tvångsåtgärder.

– Vi är glada att vi fått del av de här pengarna även i år, säger Karin Haster som är divisionschef för landstingets psykiatri.

Text: Maria Lundby Bohlin

När livet känns främmande

Suicide Zero startades för att motverka psykisk ohälsa, som allt fler drabbas av i samhället. De arbetar också för att sprida information till politiker och allmänheten, så att de som mår psykiskt dåligt kan få rätt stöd.

Att den här organisationen är ideell betyder att de inte har mer än tre anställda, medan resten av arbetet görs med hjälp av volontärer. Just nu är Suicide Zeros huvudsakliga verksamhetsarbete att samla in pengar, för att i framtiden kunna driva verksamheten på ett mer långsiktigt plan och förhoppningsvis anställa mer personal.

Suicide Zero arbetar på flera olika sätt för att nå ut till allmänheten med information och att förmedla den kunskap de har angående suicid. Engagemanget kräver kunnig personal som träffar politiker och som även använder sig av sociala medier, för att informationen ska spridas ut till hela Sverige.

Första hjälpen vid psykisk ohälsa
Allt fler personer mår psykiskt dåligt. Utvecklingen är oroande, och om inget positivt händer i deras liv så finns risken att de till slut försöker avsluta det. Vissa kommer att fullfölja detta, men lyckas man bryta den negativa trenden är det ett stort steg i rätt riktning.

Deprimerade personer skadar inte enbart sig själva, utan även sina anhöriga som ser hur en människas mående försämras. Självmord kan dock förhindras, och nedan följer några åtgärder som Suicide Zero anser skulle underlätta för personerna som mår dåligt, så att de har möjlighet att tillskansa sig den vård de har behov av.

Ett kriscenter ska finnas i varje län för att ett kristeam snabbare ska kunna rycka ut till familjer som har drabbats av självmord. Kristeamet stöttar de efterlevande, men ger även professionell vård för de som har försökt avsluta sina liv.

När de som har vårdats för suicid-försök har avslutat sin behandling är det viktigt att följa upp personerna i efterhand. Suicide Zero menar att ett kvalitetsregister bör införas över vården av suicidala människor, allt för en smidigare eftervård. Personal inom verksamheter som kan möta personer med psykiska sjukdomar, behöver få mer kunskap kring varningssignalerna hos de som har ett självskadebeteende. Det bör enligt Suicide Zero finnas en förstahjälpen-utbildning i psykisk ohälsa för dessa yrkeskategorier.

När människor, och speciellt ungdomar, begår en suicidal handling, måste en utredning göras av en oberoende myndighet. En sådan granskning kan ge kunskap kring vilka omständigheter som ligger till grund för att människor börjar må så dåligt att en självmordsprocess inleds. Förhoppningsvis kan granskningen av människor med självmordstankar hjälpa till att utveckla samhällets stöd till den här gruppen.

Rapporter från bland annat Folkhälsoinstitutet visar att den psykiska hälsan hos unga fortsätter att försämras, men det finns sätt att förbättra Elevhälsans arbete. Olika föreningar har under en längre period rekommenderat ett tak för max antal elever som skolsköterska, skolläkare, kurator eller psykolog ansvarar för. Det ska finnas specialutbildade personer som lär skolpersonalen livskunskaper. Detta ger förutsättningar för eleverna att lösa sina nuvarande och framtida livsproblem utan att hamna i en nedåtgående spiral när det gäller sitt psykiska mående.

Ifall man är i ett skede av livet där man av en speciell anledning inte mår så bra, så finns det stöd att få via bland annat Nationella Hjälplinjen, SPES telefonjour och Jourhavande medmänniska.

Nationella Hjälplinjen
Landstinget tog över Nationella Hjälplinjen 2013, så nu finns tjänsten att tillgå på 1177, Vårdguidens hemsida, och du kan även ringa dem på 020-22 00 60. Personliga berättelser och erfarenheter från andra människor som mår dåligt psykiskt kan leda till att man inte känner sig lika ensam.

SPES Telefonjour
SPES inriktar sig på att underlätta livet för familjer som förlorat en närstående som har tagit sitt liv. En händelse som naturligtvis skakar om hela livet för de anhöriga. Det kan vara svårt för människorna i familjens omgivning att skaffa sig kunskap om hur man beter sig efter ett sådant besked. Då kan någon utomstående som har liknande upplevelser vara ett bra stöd i sorgeperioden.
Man kan nå telefonjouren på:
08-34 58 73.

Jourhavande Medmänniska
Jourhavande Medmänniska är en ideell organisation som har som grundidé att vara en röst i natten för de människor som mår dåligt av olika anledningar. Här kan man prata ut med en utomstående som inte dömer utan bara lyssnar. De som arbetar i organisationen har en grundutbildning men utöver det ska ett medmänskligt bemötande vara grunden för samtalen.

Du kan nå Jourhavande Medmänniska på: 08-702 16 80.

Alla dessa organisationerna som man kan vända sig till har tystnadsplikt och man kan vara anonym om man vill.

Text: Patrik Eriksson
Foto: Stefan Ek
Källa: Suicide Zero, SPES Telefonjour, Nationella Hjälplinjen, Jourhavande Medmänniska

Måste jag ha en sådan medicin?

Det är många som samlats i Centralsjukhusets samlingssal när Edvard Smith och Per Olov Kirke ska tala om läkemedelsberoende. Beroende är man när man behöver allt högre doser, man får ett förändrat behov och ett begär efter medlet, och upplever abstinens.

De medel som man oftast blir beroende av är de som är smärtlindrande, mot ångest eller sömnläkemedel. Ett beroende innebär att man får behov av allt högre doser för att få samma effekt. Man känner av ett ändrat behov. Först tar man kanske läkemedlet för en anledning som ångest, men senare så fortsätter man ta läkemedlet även fast den initiala anledningen är borta, det ger någon form av stimulans, ett sug, speciellt om man försöker sluta med läkemedlet, berättar Edvard Smith, överläkare på Psykiatriska Beroendeenheten i Karlstad.

– Det är BRA mediciner, det är läkemedel som vi SKA använda, så länge de används på rätt sätt, under en begränsad tid. Man måste ställa frågan redan i början när du får ett beroendeframkallande läkemedel, hur länge ska du använda den här medicinen, vad ska vi göra sedan?, fortsätter Edvard.

En del patienter tycker de vaknar för tidigt på morgonen. Men om man sover en timme efter lunchen och lägger sig tio på kvällen, så har man fått sina sju timmars sömn redan vid fyra på morgonen.
– Sömnmedel får man i indikationen ha fyra veckor max. Så varför ges medicinen ut i 100-förpackningar? frågar sig Edvard.

VÄRMLAND FÖRSKRIVER MEST
Värmlands landsting har högst förskrivning av opioider, benzo och liknande mediciner i Sverige.

– Vi har glesbygd, arbetslöshet och dåligt med doktorer. Men vem ligger lägst i förskrivning? Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Gotland. De har nog lika hög arbetslöshet och dåligt med doktorer som vi har här. Från år 2006 till nu ligger Värmland stabilt högt i förskrivning. Det är en behandlingstradition vi har i Värmland. Det kan inte vara bra, därför startade vi projektet Individuell läkemedelsnedtrappning (ILN). En patient blir inte alltid hjälpt av mer mediciner, kanske riskerar man att göra patienten en björntjänst.

– Projektet är bättre för patienten. Det ordineras, kommuniceras och ges bättre stöd. Vi måste tala om för patienten när den fått en medicin, att denna kan vara beroendeframkallande. Därför kommer den att användas under en kort tid, och sedan när ångesten har lagt sig så ska vi behandla den på ett annat sätt. Så att det inte blir så att jag som läkare skickar hem en ångestdrabbad patient med en pillerburk, och alltid förutsätter att det räcker.

Personal inom vården, som får höra om läkemedelsberoende, tycker att det är bra att man tagit tag i problemet, fortsätter Edvard.

Som patient är det viktigt att ta medicin enligt ordination, och rådgöra med läkare vid misstanke om beroende, innan nedtrappning och kontakta läkare innan receptförnyelse.

MISSBRUK PLUS SJUKDOM
Per Olov Kirke är sjuksköterska och arbetar på beroendeenheten.
– Ibland får patienten bättre hälsa om man tar bort medicinen.

Opioider, benzo, benzoliknande och andra ångestlindrande mediciner är bra om de används rätt.
– Men det är lätt att bli beroende och då har man ingen nytta av medicinen längre.

Några skäl att trappa ned är om man får biverkningar, dålig eller ingen effekt, toleransutveckling eller blir beroende. Mediciner som är menade att hjälpa kan stjälpa om de används fel. Vissa patienter mår bättre om de trappar ned och frågar sig, ”varför har jag tagit denna medicin så länge?” Kirke gör en liknelse med ett annat ”medikament”.
– Kaffe botar inte morgonhuvudont, det ger morgonhuvudont!

Är man beroende kan man lida av exempelvis trötthet, fumlighet, negativt påverkad talförmåga, ökad smärta/ångest och störd sömn.
– Det är som en fläkt som snurrar, man märker det först när den slutar, skjuter Per Olov in.
– Du märker kanske att medicinen inte hjälper, du behöver en högre dos och mår dåligt när du inte tagit din medicin, fortsätter Edvard.

VAR GÖR ILN?
För att få delta i individuell läkemedelsnedtrappning så ska man ha försökt trappa ned men inte klarat det. Som patient i ILN har man en lugn nedtrappning med en stödkontakt, akupunktur och taktil massage. Vid behov får man även mediciner som lindrar utsättningssyndrom.

Beroende i sig är inte farligt på kort sikt, men det kan hindra andra terapier eller träningar. Har man utvecklat ett beroende finns det alltså hopp.
– Åtta av tio klarar att sluta, ler Edvard och Per Olov brett!

De avslutar sitt föredrag med en liknelse. Förr skrev man ut antibiotika till höger och vänster. Nu frågar patienterna ”Är det verkligen nödvändigt, måste jag verkligen ha en sådan medicin?” Dit vill man komma inom psykiatrin.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek