ASI – Vad är det?

Vi har varit med på en föreläsning om ASI (Addiction Severity Index) som ingick i en tredagarsutbildning för främst personal som arbetar inom Karlstad Kommun, Landstinget eller Kriminalvården. Föreläsaren, Ann-Sofie Nordenberg, är metodutvecklare inom Karlstad Kommun och jobbar på avdelningen för socialpsykiatri och narkotika (ASP/ANA), hon berättade lite om vad ASI betyder och dess betydelse för fortsättningen av vård inom instanserna.

ASI-intervjun utvecklades i början av 1970-talet av missbruksforskaren Tom McLellan och en forskargrupp på universitetet i Philadelphia, USA. De skapade en intervjumodell som även baserade sig på missbruksrelaterade problem för brukaren, modellen kom att få namnet Addiction Severity Index.
Själva intervjun består av 180 frågor samt 150 uppföljningsfrågor och tar cirka en timme att genomföra. Idag används metoden över hela världen och har ett stort värde när det gäller uppföljning av missbrukare och dess framtida vård, man kommer även att använda liknande metoder när man exempelvis ska söka socialbidrag.
De centrala frågorna i intervjun är:

1. Bakgrund och social situation
2. Problemdagar
3. Kritiska objektiva frågor med mera

Vi ställde följande frågor till Ann-Sofie Nordenberg:
Vad betyder ASI?– Addiction Severity Index, kan översättas till att man gör en bedömning av svårighetsgraden av beroende.
Hur kommer man med i en utredning? – Det är om man har behov av hjälp, antingen genom Kriminalvården, Landstingets beroendeenhet eller från vår egen avdelning. Då gör man en ASI-utredning för att se vad man har för problem och vad för slags hjälp man behöver för att kunna fungera.
Hur länge har du arbetat med ASI-metoden? – Första gången jag kom i kontakt med det var 2001, då jag tog initiativ till att hela avdelningen skulle ASI-utbildas, sedan dess har jag arbetat med det från och till. Jag har även varit med och utvecklat det inom vår avdelning.

Ser du en positiv utveckling med den här metoden, är den bättre än andra metoder? – Jag tycker den är bättre för det blir en rättsäkerhet för den enskilde; samma frågor ställs oberoende av vilken myndighet som frågar. Det har gjorts bra utredningar tidigare också, men nu vet vi att alla täcker alla områden, nu kan jag som klient dessutom säga att det är okej att titta på intervjun som jag gjorde på landstinget, och behöver således inte svara på alla frågor ytterligare en gång, hos någon annan instans.

Vad tycker du om utbildningen? – Jag tycker att utbildningen är bra, men det är först när man jobbar i praktiken som man verkligen ser och lär sig hur man ska göra. I vilken utbildning man än går, som den här som bara är på tre dagar, behöver lite träning också; dels för att det skall bli något bra och dels för att man inte ska känna sig osäker över situationen. Men det tycker jag gäller all utbildning och inte bara ASI.
Vad vill ni uppnå med den här utbildningen? – Vi vill att alla ska nås på ett rättssäkert sätt. Att man kan hjälpa brukaren med fler insatser som därigenom leder till ett nyktert liv. Då måste vi ha tillräckligt många intervjuer att ha som referensunderlag, vilket innebär runt 50 stycken, så vi kan se att med den personen gör vi på det här sättet, och kan därigenom hjälpa nästa också.

I det stora hela gav Ann-Sofie ett bra intryck av ASI-utbildningen, och väl på plats var det lätt att förstå begreppet. Ett tiotal personer deltog på kursen, så vi får se hur ASI kommer att vidareutvecklas inom de olika myndigheterna.

Se även: ”Med intervjun som verktyg” – Sammandrag av dagen i videoform

Text: Jane Alsing Bild: Per Rhönnstad

Studiecirkel runt de Nationella Riktlinjerna

Ann-Sofie Nordenberg och personal från Landstingets Beroendeenhet (öppenvårdspsykiatrin), IFA och ASP/ANA har en studiecirkel om missbruk/beroende och samtidig psykiatrisk och/eller somatisk sjukdom.

I inbjudan till studiecirkeln skrevs bland annat ”Ny och gammal kunskap, forskning och praktik”.
De stora förändringar som skett inom alkohol- och drogområdet under senare tid ställer helt nya krav på den personal som ska möta personer med missbruks- och beroendeproblem.  (sid 66, Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård)

Vad innebär detta? Vad är nytt? Gäller inte ”gammal” kunskap längre? Vad säger forskningen och hur överstämmer det med den erfarenhet Du har?” Vi började att med prata om våra erfarenheter om målgruppen. Det finns mycket erfarenhet och ett stort engagemang bland de personer som träffats i studiecirkeln.

Vad har vi gjort i studiecirkeln? Vi har pratat om olika begrepp och vad de betyder, att det kan bli missförstånd när vi inte pratar samma språk, både mellan kommun och landsting men också inom kommunen och inom landstinget. Vi använder olika förkortningar och olika ord för samma saker. Ibland menar vi olika saker med samma ord.. Det är inte konstigt att det blir fel och förvirrande när vi ändå jobbar med samma människor.

Kan ni berätta några exempel som gör att det blir förvirrande? Vårdplan är ett exempel på något som betyder två olika saker mellan kommun och landsting men även inom kommunen. Vi som jobbar med samma människor fast på olika sätt måste reda ut begreppen som vi använder. Vi har pratat om en del begrepp och vad de står för, t ex vad är psykosocialt stöd, psykosocial behandling, vad är samtal, vad är missbruk, vad är beroende. Vi har ibland också olika uppfattning om vad som är bra. Detta kan bli problem så det är bra om vi kan förstå varandras verksamhet och synsätt.
Vi har också tittat på och pratat om den överenskommelse som finns mellan psykiatri och allmänmedicin, vem som tar ansvar för vad när det gäller alkohol och när det gäller narkotika.

Vi ska jobba ihop och inte bestämma åt varandra utan vi ska förstå våra verksamheter, så att vi kan säga vad gör vi och vad gör dom andra. Det är bra med samverkan och det är inte frågan om vi ska samverka utan frågan är hur. Vi omorganiserar oss både hos kommun och hos landsting, så vi får leta och hitta nya vägar men vi ska göra det.

Detta är en del av det vi har diskuterat. Denna sista gång ska vi bestämma hur vi ska presentera det vi har gjort. Vi ska sammanfatta de viktigaste sakerna som vi kommit fram till och hoppas få träffa våra chefer inom landstinget och våra olika avdelningar inom kommunen för att lämna över, både vad vi gjort och vad vi tycker att man skulle behöva fortsätta att arbeta med.

Text:  Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson