Vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp arbetar flera personer med gemensamt mål, att utifrån den senaste forskningen rehabilitera personer med utmattningssyndrom samt stroke.
Vi vandrar tillsammans till Alnarps rehabträdgård. Forskare, tjänstemän, studenter, politiker och så jag då. Väl där möter vi trädgårdsingenjören Anna Sundberg. Det är här det sker, där teorier och forskning omsätts i praktisk handling.
Tillsammans med några av hennes kollegor guidas så ett antal mindre grupper av intresserade på en rundtur i trädgården, ackompanjerade av ett strålande skåneväder. Ett väder som skvallrar om begynnande vår.
Med eftertryck berättar hon om allt rehabträdgården har att erbjuda. Hon pekar på den nu än så länge svarta matjorden, i de kupade delar som utgör ett grönsaksland. Hon målar med orden, för snart växer det här!
– Dill, persilja, gräslök, ruccola om vi har, ramslök, det odlar vi – att skörda är en aktivitet vi kan göra under dagen, sedan äter vi det under avslutningsfikat.
Trädgårdens pesto är särskilt populär bland såväl deltagare som universitetets studenter. Men det är inte produktion eller arbete som är huvudsyssla för de som hamnar här.
Pauserna, kravlöshet, fri rörelse och att kunna plocka ner den rustning du har lagt på dig är snarare trädgårdens melodi. Strokepatienter och människor som lidit av stressrelaterad psykisk ohälsa är två grupper de jobbat med.
Genom evidens och vetenskap som tas fram bland annat på Lantbruksuniversitet, planeras trädgården för att bidra till att skapa ro och återhämtning för de som behöver det mest.
– Det är bland det häftigaste jag varit med om, att få jobba här. Det är otroligt gripande och jag känner stor tillfredsställelse av att få följa deltagarnas framsteg och utveckling, berättar Anna, som tidigare bland annat arbetat som undersköterska.
Det går inte att ta miste på hennes entusiasm. Och när du är medveten om perspektivet bakom, är det också svårt att undvika att imponeras av gårdens olika delar. Tänket bakom.
Vi vandrar förbi en lummig liten trädgårdsdamm, stenar av olika storlek är utplacerade runt den, ytligt sett verkar det tämligen planlöst. En av besökarna undrar om här finns fiskar? nej, de finns i en annan damm, får vi veta.
Vid närmare granskning ser du att det finns stor omsorg om detaljerna. Och såväl nyttoväxter, som de avskärmande buskarna, formade till snirkliga alléer och färdvägar genom trädgården, skapar en helhet. Ett rum med flera rum.
Det är bara det susande ljudet från en avlägsen landsväg, förvisso påtaglig, som skvallrar om civilisationens stress. Det som sker utanför.
– Tidigare vårdade jag människor, nu växter. Men det är en kombination av båda som får mig att knyta ihop säcken. Det är inte ett enkelt jobb.
Vad gör då en rehabiliteringsträdgård framgångsrik? och vad finns för råd för kommuner och landsting som vill skapa något liknande, enligt Anna.
– Man bör tänka på att sätta ihop ett bra team som ska jobba med trädgården, så att de har bred kompetens med flera olika bakgrunder. Jag är tacksam för mina egna erfarenheter som jag tagit med mig in i detta.
Text & foto: Robert Halvarsson
ASP BLADET 