Etikettarkiv: Lena Maria Klingvall

Glädjen är att leva

12. Photographer Johnny Törnkvist
Foto: Johnny Törnkvist

ASP Bladet var i kontakt med Lena Maria Klingvall, för att få en liten pratstund om livet och karriären som konstnär, sångerska och författare. Samt om stiftelsen ”Lena Marias vänner,” som hjälper handikappade barn ute i världen.

Trots att det är en telefonintervju, känner man av värmen och glädjen från denna kvinna. Hon älskar livet, hennes funktionshinder stoppar henne inte från att pröva på olika saker hon har intresse för eller är nyfiken på.

– Allting bottnar i att man älskar sig själv, att man ser sig själv som värdefull, det i sin tur kommer sig utav att man omger sig med människor man tycker om som familj och goda vänner. Jag hade aldrig gjort det jag gör i dag om jag inte känt mig älskad, säger Lena Maria.

Lena Maria, föddes utan armar och det ena benet var kortare än det andra. Det har aldrig hindrat henne från att göra olika saker genom livet. På 80-talet simmade hon fjärilsim där hon blev uttagen till Svenska handikapplandslaget. Lena Maria blev dubbel guldmedaljör och slog dubbla världsrekord. År 1988 deltog hon även i OS i Seoul. Allt detta grundar sig i att familjen och vänner tror på det hon gör.

15. Sewing, private
Foto: Privat

– Skulle jag bara se på det jag inte har, skulle jag inte göra nåt med mitt liv, istället ser jag alla tillgångar och möjligheter och ser alla människor, då blir det så roligt. Jag brukar säga att jag har två handikapp. Det ena är att komma ihåg namn, det andra är svårt att få tiden att räcka till för allt roligt det finns att göra, berättar Lena Maria.

Musiken
Lena Maria gick i musikhögskolan för att utbilda sig till sångerska. Hennes genre är både jazz, gospel och klassiskt. I september i år, var Lena Maria på turné i Korea. I december åker hon till Japan i två veckor för att hålla konsert. Första gången hon for till USA på turné var 1991, samma år som hon tog studenten från högskolan. Året där på for hon till Japan för att sjunga, sedan har det rullat på med flera resor. Det har blivit cirka femtio turnéer med hundratals konserter i Japan och över tjugo turnéer i andra asiatiska länder samt även en hel del turnerande till USA.

– Varje människa har ett enormt värde, hon är unik och viktig. Ofta ser man det man inte har, i stället för att se det man har. Skulle människan se alla möjligheter man har i livet skulle inte tiden räcka till att göra allt på, så mycket som det finns att göra. När vi börjar tänka på andra och inte bara ser oss själva skulle vi börja ha det så mycket bättre och få så mycket tillbaka, berättar Lena Maria.

17. Organlesson, private
Foto: Privat

Egen butik
Lena Maria äger en butik där hon säljer presentartiklar som keramik, linne, föremål i stål, järn och trä samt fair trade varor. Hon säljer även mun och fotmålarnas reproduktioner som vykort, brickor, pussel, almanackor, böcker med mera. Hon har också sina egna producerade saker i butiken som cd-skivor, böcker och tavlor. Tavlorna målar hon i egna ateljén hemma i huset. När Lena Maria befinner sig ute på turné jobbar hennes mamma i butiken.

– Vi som är handikappade i Sverige, har det bra i jämförelse med många andra länder jag rest i. Jag har rest i länder där man gömmer undan, överger och även binder handikappade hos kreaturen. När jag var ute på turné och mellanlandade i Peking vägrade mannen som körde min rullstol att prata med mig hur mycket jag än försökte få uppmärksamhet. Jag var inte värd ett ruttet öre för honom. Visst finns det saker här i Sverige som kan bli bättre men vi har kommit långt vad gäller människosyn och mänskliga rättigheter. Vi lever integrerade i det svenska samhället.
Lena Maria fortsätter:
– De finns stunder då jag också känner av motgångar. Då försöker jag spendera så mycket tid jag kan med familjen, undviker att vara för mig själv. Jag lyssnar mycket på musik, det hjälper. Jag försöker tänka på allt bra jag har och fokuserar på det. Min tro på gud stärker mig också i svåra stunder.

Lyfta
Det är inte alla praktiska saker Lena Maria klarar av, som att lyfta lådor, åka skidor eller cykla. Men det är inget som bekymrar henne, hon gör det hon klarar av och grämer sig inte över detta. Hon inriktar sig på det hon kan göra så mycket mer i stället.

– Hur man mår beror ofta på hur man fokuserar och vilken inställning man har i vardagslivet. Ser man bara det man inte kan blir man ledsen och och kanske till och med deprimerad till slut. Att kunna vara nöjd och tacksam för det man har ger glädje. Förnöjsamhet är ett ord som jag tycker om, avslutar hon.

Starten
Lena Maria fick friheten att pröva på att utforska vad hon klarade av med sitt handikapp som barn. Föräldrarnas kärlek och deras tro på henne som en egen individ har stärkt henne. Hon har aldrig fått höra att hon inte klarar av att göra olika saker utan alltid fått stöd i det hon gjort och trott på. Tack vare att hon inte blivit överbeskyddad, utan fått klarat saker själv, har det stärkt hennes självförtroende och självkänsla.

– Det är många i vårt land som mår dåligt i dag, som går till doktorn för att de är deprimerade. Man har ingen lust eller ork. Jag tror vi har det för bra. Man har allt man behöver och man har inga drömmar eller mål. Man behöver inte kämpa för det man vill ha. Jag tror det bottnar i att man inte ser sig själv som tillräckligt värdefull, säger Lena Maria.

Vänner
”Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner” startade efter hon hjälpt en handikappad kille i Rumänien med pengar till en lägenhet. På sina konserter samlar hon in pengar för att hjälp människor med olika handikapp som behöver hjälp som inte samhället ställer upp med. Dessa människor möter Lena Maria under sina turnéer runt om i värden, eller genom brev som hon får. Insamlingsstiftelsen har bland annat hjälpt en pojke från Uganda med en ”Bodaboda- motorcykel” eftersom han blev för tung att bära fram och tillbaka från skolan. Nu kör hans föräldrar honom varje dag. Hjälpen kan bestå av olika saker, som hjälp till operation för två små flickor i Indien som behövde operera sina knän för att de skulle kunna gå. Stöd går också till ett barnhem i Bangkok där det bor barn med olika handikapp.

Min önskan vore att jag vann massvis med pengar. Då skulle jag vara ekonomiskt oberoende och kunna ägna mig mycket mer åt mänskliga rättigheter och att hjälpa människor.

– Om någon skulle vilja stödja det arbetet Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner gör, får ni gärna sätta in pengar på kontot som står här nedanför. Hälsar Lena Maria.

http://www.lenamaria.com
Bg. 209-8648

Text: Lotta Tammi
Foto: Privat och Johnny Törnkvist

Relationen i främsta rummet

Ett stort antal personliga ombud samlades vid en naturskön miljö vid Frykenstrand i Sunne under två dagar för att ta del av ett späckat program vid den årliga regionsträff som hade temat ”Relation före metod”.  ASP Bladet var på plats för att få en inblick i det mänskliga sammanhanget och fick en stor dos smittande glädje på köpet.

Yrkeskategorin Personligt ombud (PO) är något unikt som människor som arbetar för och tillsammans med personer med psykiska funktionsnedsättningar som har komplext vård och stödbehov. Dessa människor har ofta svårt att göra sin röst hörd gentemot myndigheter och kan därför behöva ett professionellt stöd.
– Allt handlar om att tänka nytt. Att vända på tanken, som jag brukar kalla det. Var bäst tänker man då nytt? Jo i en sådan här miljö, säger Lena Norman och syftar på den vackra natur som omger hotell Frykenstrand.

Med temat ”Relation före metod” speglade föreläsarna det mänskliga mötet före systemtänkande. I just detta sammanhang hade arrangörerna bjudit ett antal i sammanhanget intressanta namn. Först ut var Sverker Belin, som till vardags är psykoterapeut inom den humanistiskt orienterade psykologin.

Sverker berättade bland annat om hur man som vårdande människa speglar sig i relationen med andra människor. Något som han kallar för resonanseffekt. Som ett virus sprids känslor från person till person, och är man inte medveten om detta kan det bli väldigt jobbigt om det handlar om negativa känslor. Den egna personen håller upp en spegel mot patienten eller klientens känsloliv och tvingas konfrontera egna känslor som seglar upp i kölvattnet.

Sverker Belin var först ut med djup erfarenhet som behandlande psykoterapeut. Relationen är central i hans arbete.

Under 1970-talet arbetade Sverker en tid på Säter mentalsjukhus. Det var en omtumlande upplevelse då hans förhoppning var att jobbet skulle handla om att bygga relationer med dem som vistades där. Istället mötte han en helt annan sorts verklighet.
– Min föreställning var att man hamnade på mentalsjukhus för att det i någon mening hade gått åt skogen. Att alla relationer har kvaddats. Men det jag märkte var att det inte var den tanken man skulle ha. Man skulle istället lära sig att hålla distans med hjälp av en naturvetenskaplig förklaring där något ansågs fel på synapserna i huvudet på personerna, berättar Sverker Belin.

Att prata och att möta personerna var på Säter mindre viktigt än mediciner och kontroll över patienterna. Att just det arbetssättet kom att utvecklas var kanske inte heller så konstigt, tror Sverker. För om man ska agera vakt och undvika att skapa relationer måste man hålla en stor distans till sina patienter och deras känsloliv.
– Ska man ha relation till folk och göra något annat än att vakta, då behövs det ett annat tänk. Men så länge man är vakt så kan man hålla på någon slags jämnmod i tillvaron. Men för er är det något annat idag och så är det också inom psykiatrin. Där duger det inte längre att vakta folk. Det handlar om att man ska använda sin person i någon form för att bygga tillit, berättar Sverker Belin.

Smittande livsglädje
Träffens andra huvudperson bjöd på livsbejakande sång och en berättelse av det mer storslagna slaget. Lena Maria Klingvall kommer från den mindre orten Habo och har gjort en spektakulär livsresa och delade med sig av sin berättelse för deltagarna. 1968 föddes Lena Maria utan armar och vänster ben hälften så långt som det högra benet och har ställts inför stora utmaningar. Hon har lärt sig att göra de flesta saker själv.
– Efter att man har lärt känna mig kommer frågan från alla håll och kanter om jag behöver hjälp. Det tycker jag personligen är jättebra, för vi får aldrig sluta ge och erbjuda varandra hjälp. För hjälp behöver alla människor i olika situationer, berättar Lena Maria Klingvall.

Utan armar men full med liv. Lena Maria Klingvalls sång gick rakt in i hjärtat hos många deltagare.

Genom vilja, en stöttande familj och en kreativ drivkraft som har gjort henne till både framgångsrik idrottskvinna, sångerska som konstnär har hon kunnat resa genom hela världen som en ambassadör för personer med fysiska handikapp. Viktig för hennes drivkraft har mycket med hur familjen behandlade henne när hon växte upp.
– Var jag och min lillebror än kom presenterades vi alltid som Lena och Olle. Min mamma och pappa tyckte att folk själva fick se att jag inte hade några armar. Jag tycker det är jätteskönt idag att jag aldrig har blivit presenterad som mitt handikapp, berättar Lena Maria Klingvall.

Lena Maria varvade sin berättelse med sång som gick rakt in i hjärtat på många deltagare, även på denna skribent. Hon sjöng både evergreens med stort hjärta för vår nordiska natur, såväl som en klassisk melodi på kinesiska om den i Kina beundrade jasminblomman. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att hon har turnerat i Östasien.
– Under den största turnén hade vi tre konserter i Singapore med 9000 besökare varje tillfälle. Ett tillfälle hade vi bara högstadieelever och en kväll var presidenten i Singapore där på första raden. Det var jättehäftigt, berättar Lena Maria Klingvall.

Utöver sin passion för sången och musiken har hon även annat i det digra bagaget. Som att hon har tagit guldmedaljer som simmare i Paralympics. Hemligheten består i att inte vara rädd för misslyckanden.
– När jag växte upp fick jag aldrig höra någon gång att ”det där kommer du aldrig någon gång att kunna göra.” Det har gjort att jag aldrig har dragit mig för att pröva någonting, samtidigt var jag kanske den som misslyckades mest bland mina kompisar när jag växte upp. Men väl den dagen då jag hade klarat något, var det som att misslyckandena inte betydde någonting, säger Lena Maria Klingvall.

”Allt verkligt liv är möte”
Efter en intensiv första dag samlades deltagarna med fräscha huvuden dag två för att lyssna till Emmanuel Ezra. Ezra är kirurg och bosatt i Arvikas mylla. Hans fokus för dagen låg på att diskutera det goda mötet. Det som man i egenskap av personligt ombud; likt alla yrkesroller där mänskliga möten ingår, bör sträva att skapa bra förutsättningar för. Publiken spetsade öronen när han talade och lyssnar med andakt.

Respekt, medvetenhet och tillit. Emmanuel Ezra satte fokus på centrala begrepp och entusiasmerade deltagarna med sin avväpnande stil.

Ezra lyfte bland annat vikten av att man i en yrkesroll som läkare inte får glömma att när två människor formar en yrkesmässig relation faktiskt inte bör glömma det absolut mest grundläggande:
– Först och främst är det två människor som möts. Inte en läkare och en patient, eller ett Personligt ombud och en klient. Utan ett du och ett jag, säger Emmanuel Ezra.

Det är heller inte svårt att anta att en person som blir ombud kommer att få se en del svåra möten med människor som upplever sig osynliggjorda och diskriminerade. Därför är det extra viktigt att försöka skapa tillit och förtroende. Emmanuel Ezra liknar det som vi visar upp för omvärlden vid ett isberg.
– Det vi ser är bara en liten del av en större verklighet. Vi ska inte vara så snabba att döma ut det där lilla som syns. Jag tänker att om du och jag går runt hela livet och köper det lilla vi ser som hela sanningen, det är som att tro på att löpsedlarnas verklighetsbild är det enda sanna, berättar Emmanuel Ezra för publiken.

Genom att dagligen påminna sig om isberget kan vi förhoppningsvis bli mer ödmjuka gentemot oss själva men också mot våra medmänniskor. Emmanuel skriver upp ett antal viktiga ord som han vill lyfta i sammanhanget. Däribland ordet trygghet. För att en god relation ska kunna skapas gäller det också att komma ihåg att grunden ligger i det mänskliga mötet. Ett möte som är centralt för inte bara personliga ombud, utan alla människor både privat och på jobbet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad