Bipolär sjukdom kallas även manodepressiv sjukdom och innebär att man får återkommande sjukdomsperioder. Under de månaderna man är frisk fungerar man ofta som en helt normal människa. För att minska risken att åter bli sjuk bör man lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen. Sjukdomen är ärftlig men det finns många orsaker till varför man blir manodepressiv, exempelvis vid stor yttre press.
Vid ett skov är serotonin, noradrenalin och dopamin förändrade i hjärnan. Man medicineras (under sjukhusvistelse) med stämningsstabiliserande läkemedel, såsom Risperdal, Zyprexa, Abilify och Seroquel. Man kan även äta medicinen i förebyggande syfte, som ofta visat sig fungera relativt bra.
En manisk period varar minst en vecka och symptomen är extrem eller ovanlig upprymdhet, pratsamhet och koncentrationssvårigheter. Manin kan vara psykotisk med vanföreställningar – ofta av storhetskaraktär – och vid de depressiva episoderna blir man nedstämd med låg självkänsla. Det är vanligt att sjukdomen leder till konsekvenser för ekonomi och relationer.
Bipolära livserfarenheter
Ingmari, 41år, beskriver nedan sina tankar och känslor för sjukdomen.
– Jag har bipolär sjukdom – manodepressivitet – som under de senaste åren kommit tillbaka allt oftare, vilket leder till att jag blir inlåst hos psykiatrin ett antal månader om året. Det är så himla trist att veta om detta när man är frisk i sin sjukdom, att ständigt gå omkring och vara rädd för att höra tysta röster, kontrollera att man inte har vanföreställning om barndomen eller den vuxna delen av livet. Det tar styggt på psyket, och ibland tänker jag så mycket att jag är tvungen att lugna mina nerver med en öl.
– Vart kommer allt ifrån? Vem är det som bestämmer att man ska bli sjuk igen? Hur kan en läkare veta att man åter kommer hamna i ett skov? Jag bara undrar … vad har man för framtidsutsikter då?
– Det är även dyrt ekonomiskt, att vara sjuk, då man får betala för både hyra och uppehälle under tiden man är inlagd på psyk. Jag kommer heller aldrig få egen bostad; nu hyr jag i andra hand. Verkligheten är att jag i framtiden kommer att bli inlåst på psyk större delen av året.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska göra hädanefter, för jag har ingen lust att spendera min tid på psyk, utan vill vara hemma i min lägenhet. Det är fruktansvärt jobbigt att vara ute på stan efter en sådan här historia, därför har jag har sagt till personalen där jag bor, att de ska säga till mig att ta in på psyk om de märker att jag är på väg att bli sjuk.
– Samtidigt tänker jag att eftersom de flesta redan vet om att jag är sjuk ibland, vad är då meningen med att låsa in mig på psyket? när man från deras håll ändå kommer ihåg den första resan. – Just nu får jag en medicin som heter Risperdal som ska hjälpa mig mot de tysta röster jag får ibland. Själv är jag helt emot den sortens medicin, eftersom jag när jag tar den förlorar jag helt lusten för att städa, tvätta, duscha och utföra någon form av fysisk aktivitet, dessutom upplever jag att det är lönlöst att ta medicinen, eftersom man ändå räknar med att jag kommer att återinsjukna.
– Jag har min egen lilla teori om hur jag ska hålla mig frisk, det är genom medicinering med Bensodiazepin. Detta tycker naturligtvis inte läkaren. Han bara poängterar att benzo är knark och skriver absolut inte ut sådana mediciner i onödan. Är det inte nödvändigt nu då? Är det inte bättre att jag håller mig frisk under livets gång med denna knarkmedicin än att jag återigen ska bli psykiskt sjuk?
Text: Jane Alsing
ASP BLADET 