”JAG BEHÖVER HJÄLP!”

Veckan innan riksdagsvalet pågick en grupputställning med politisk konst och satir på Galleri Konstgruvan i Karlstad. En av utställarna var Magnus Mellgren, eller ”Art Spectaculo”, som är hans artistnamn. Magnus både målar och gör performanceföreställningar, ibland i kombination. En konstnär med många uttryck i arsenalen. ASP Bladet har bevittnat hans uppträdande och även tagit reda på varför han gör det han gör.

Idag, onsdagen den 10:e september, uppträder han i konstgruvans lokaler med sin performance ”Jag behöver hjälp”. I det lilla källargalleriet har de andra konstverken tillfälligt flyttats åt sidan för att ge plats åt Art Spectaculo, publikplatser samt tilltugg och vin.

Publiktillströmningen denna dag är sparsam, men de som finns på plats kommer få uppleva en kort, intensiv och känsloladdad performance. En avskalad och naken föreställning utan krusiduller som sätter Magnus, människan, i totalt fokus. Vad är det han har varit med om?
Uppträdandet är igång…

I ett relativt samlat lugn upprepar han: ”Jag behöver hjälp. Kan jag få hjälp? Jag kan inte sjunka mycket lägre nu. Snart ska du få hjälp. Det är nu jag behöver hjälp. Det finns ingen hjälp”.

Publiken är med, invaggad i mantrat. Plötsligt kommer avgrundsvrålet:
”JAG BEHÖVER HJÄLP!”

Samtliga i publiken rycker till, blir nästan rädda. Det finns en hopplöshet, en desperation och ilska i Magnus fram-trädande som är omöjlig att missa.

Plötsligt är allt över. Det blir tyst i lokalen. En känsla av allvar sprider sig. Men det dröjer inte länge innan någon yppar de första orden av vad som kommer bli en lång diskussion om samhället och hur det är att drabbas av dess kalla hand.

Efter flera diskussioner och samtal, smuttande på kaffe och vin, fick undertecknad en pratstund med Magnus i trädgården utanför galleriet.

VAD ÄR SYFTET BAKOM PROJEKTET ”JAG BEHÖVER HJÄLP”?
– Syftet är att visa det mottagande jag fick den gången jag gick till socialen i Karlstad. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför jag blev behandlad som jag blev när jag verkligen behövde hjälp. När jag vände ut och in på ekonomin och verkligen bevisade att jag var i nöd, och att jag skötte praktikplatser och allt. De brydde sig inte om mig helt enkelt, vare sig med pengar, mat eller medicin. Hur tänkte de? Hur kan man behandla en människa på det sättet? Jag vill påvisa hur illa det kan vara i Sverige idag.

Magnus berättar vidare med stort enga-gemang om hur han vill ha en rimlig förklaring från de ansvariga, samt att synliggöra sin upplevelse för dem och alla som inte förstår hur det kan vara.

NÄR STARTADE DU PROJEKTET?
– Det var för ett år sedan ungefär, efter att jag hade varit med om detta. Jag startade projektet på en workshop vi hade på Värmlands konstnärsförbund. Jag mådde väldigt dåligt då, och hade inte ens de 200 kronor som behövdes för att få medverka. Men jag hade en vän som insisterade på att jag skulle vara med, och erbjöd sig att betala.
Den andra dagen jag var där så var det en konstnär som sa till mig: – ”Du ska tänka på socialkontoret och göra ett projekt av detta”. Nästa gång jag kom tillbaka gjorde jag min performance ”Jag behöver hjälp”. Alla blev väldigt berörda, och tyckte att jag skulle starta igång ett konstprojekt och göra någonting av ilskan.

VAD HAR DU MER GJORT INOM RAMEN FÖR DETTA?
– Jag har bl.a gjort en tavla med det här slagordet ”Jag behöver hjälp”, som jag ställde utanför dörren hos socialen. Sedan startade jag en facebook-grupp med samma namn, som fortfarande är aktiv. Där fick jag väldigt snabbt sympatier och beröm av människor från hela Sverige, helt enkelt för att jag lyfte den här frågan. Sedan har jag haft bande-
roller med detta uppe vid västra in-farten. Jag har även hängt upp figurer vid rudsberget som blev nedplockade. Alltså, bara med budskapet ”Jag behöver hjälp”. Det är det enda jag har skrivit.

HUR HAR MOTTAGANDET VARIT?
– Väldigt positivt. Många känner igen sig och uppskattar att någon vill lyfta den här känsliga frågan.

BERÄTTA OM DAGENS PERFORMANCE
– Jo, jag tyckte det gick bra. Jag kände att publiken blev väldigt berörd efteråt. Det ledde också till en bra diskussion om hur läget ser ut idag, om hur det är att hamna utanför så att säga.

VAD HOPPAS DU FOLK TAR MED SIG EFTER DETTA?
– Att man ska förstå hur det är att hamna utanför. Jag trodde ju att det verkligen fanns en hjälp, ett skyddsnät, när man fallit ner och nått botten. Men det fanns inte det, inte för mig i alla fall.

Han berättar om hur illa det är när man når botten. När man in i det sista försökt hålla näsan över vattenytan och klara sig själv, men till sist inte klarar mer. När en så basal sak som att äta inte längre är självklart. ”Ska jag äta idag, eller lägga pengarna på räkningar?” Hur alla delar i livet tar skada, och förtvivlan över ett samhälle man trodde skulle
finnas där som en sista utväg till hjälp.

HUR SER DIN SITUATION UT IDAG?
– Idag ser den helt annorlunda ut. Jag har halvtidsjobb och mår mycket bättre. Men jag glömmer inte det som hände. Det känns så viktigt att berätta om vad jag råkade ut för.

FICK DU ÄNDÅ HJÄLP TILL SLUT?
– Nej, det var min pappa som fick rycka in och ta av sina pensionspengar för att hjälpa mig. Det är ju inte särskilt roligt att vara 43 år och behöva be sin pappa om hjälp på det viset. Så nej, det är inte samhället som har hjälpt mig.

VAD BLIR NÄSTA STEG I PROJEKTET?
– Ja, det här är ju inget jag glömmer, så jag kommer fortsätta jobba för att den här frågan ska uppmärksammas. Alltså, just det här mottagandet som jag fick. Hur kan man behandla en människa på det här viset, som verkligen behöver hjälp? Jag tycker det här är så viktigt, för så här ska det inte vara. När människor som är utsatta för sjukdom, arbetslöshet, osv, kommer och ber om hjälp och får ett sådant bemötande.

Nästkommande lördag (13/9) gör Magnus (Art Spectaculo) en repris på sin performance där kommunalråd Linda Larsson (S) är inbjuden för att ta del av Magnus berättelse, och även berätta vad Socialdemokraterna i Värmland vill göra.

Undertecknad fick i efterhand höra att Magnus kände sig nöjd med lördagens uppträdande och efterkommande samtal med både Linda och besökare.

Det återstår att se om människor i Magnus situation och det som hände kommer upp på agendan, och in i medvetandet hos allmänheten.

Text: Martin Bäckström-Ledin
Foto: Lotta Tammi

Ett tillgängligt Karlstad vinner alla på

Lina Helgerud,
Folkhälsoutvecklare och handikappskonsulent.

Att Karlstad kommun arbetar för att verkliggöra att Karlstad blir en ny svensk storregion, har väl knappast undgått någon. För att möjliggöra detta krävs stora satsningar inom en rad olika områden. Men är det inte lätt att kvantiteten går före kvaliteten? Att man glömmer bort en stor del av befolkningen? Bland annat med detta arbetar handikappskonsulenten och folkhälsoutvecklaren Lina Helgerud. Att göra ”nya” Karlstad tillgängligt. För alla. Asp-bladet har gjort en intervju.

Vad gör en handikapps-konsulent? Mitt uppdrag handlar bland annat om att jobba övergripande med handikappfrågor, att vara ett stöd åt förvaltningar och att tillsammans utveckla arbetet inom perspektivet. Många gånger handlar det om att lyfta de handikappolitiska frågorna så att det blir en naturlig del i verksamheterna. Det kan handla om bemötande, tillgänglighet och utbildningar som på olika sätt berör perspektivet. Jag jobbar också en del med att ge synpunkter på ritningar, komma med tips och råd för hur man kan förbättra tillgängligheten. Då handlar det mycket om den fysiska tillgängligheten, att man ska kunna komma in och ut och att man ska kunna använda lokalen, byggnader eller utemiljöer.

Gäller det kommunala byggnader? Ja, det kan både vara i kommunala byggnader men också vara i andra byggnader, där man vill ha lite råd och tips. Sen är det inte helt självklart att få det helt tillgängligt eftersom det ofta är det många intressen som man måste ta hänsyn till vid om- eller nybyggnation.

Vilka organisationer har ni samarbete med? Jag har samarbete med många av handikapporganisationer som är aktiva här i Karlstad. I kommunen har vi ett råd som heter ”Rådet för personer med funktionsnedsättning” som är ett forum där det sitter representanter från handikapporganisationer i Karlstad och politiker från de flesta av kommunens nämnder. Syftet med rådet är att informera och diskutera frågor, eller ämnesområden som är berör målgruppen. Det kan vara nyheter inom olika verksamheter, satsningar som är på gång eller andra frågor som man vill diskutera. Ordförande i rådet är Linda Larsson (S), från kommunstyrelsen och jag som handikappkonsulent är sekreterare.

Jag antar att det även kommer upp många klagomål. Vad är det man klagar på? Ja, många gånger handlar det om att man tycker att det inte händer så mycket, att man inte upplever att tillgängligheten blir bättre. Man har också funderingar kring hur kommunen jobbar med att lyfta handikappsperspektivet, målgruppen, personer med funktionsnedsättning, och med att integrera målgruppen i samhället. Det har också kommit en del klagomål eller funderingar kring kommunens styrdokument ”Plan för full delaktighet” och hur vi jobbar för att genomföra det åtgärder som är beslutade i den. Sen är det mycket som är positivt och många som hör av sig kring verksamheter eller satsningar som har genomförts som är väldigt nöjda med det.

Är du involverad i projektet ”Karlstad 100 000”? Ja, men det är vi nog alla.  Vi jobbar bland annat med att planera och för att skapa förutsättningar för att det ska vara möjligt att uppnå det visionen, Livskvalitet Karlstad 100 000.  I mitt uppdrag ingår också att jobba med styrning och verksamhetsuppföljning. Vi samlar årligen in och redovisar till politikerna hur vi i kommunen arbetat med bland annat det handikappolitiska perspektivet och folkhälsoperspektivet och vilka satsningar som planeras att för kommande år. Den här redovisningen är kopplad till den ekonomiska redovisningen.

Det kommer väl bli väldigt kärvt för att prioritera dina arbetsområden? Det ska bli väldigt intressant att se, jag hoppas verkligen att man inte kommer att dra ned på de satsningar, och de verksamheter som är görs idag, som är jättebra. Men det finns ju alltid en risk, nu när det är kärvare tider, att förvaltningarna måste drar ned lite gran och att det påverkar verksamheten. Just nu håller vi på att revidera ”Plan för full delaktighet” och det är en ambitionshöjning, där vi vill bredda handikappsperspektivet, så att det inte bara handlar om fysisk tillgänglighet, utan att det också handlar om att kommunens verksamheter ska vara öppna och tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Hur långt har ni kommit i Karlstad inom handikapps-frågan, om man jämför med riksnivån? Hmm… det är mycket svårt att svara på… Inom vissa områden har vi kommit ganska långt medan det finns andra kommuner som kommit längre inom andra områden. Det är svårt att säga totalt sätt, men det är klart att vi har fortfarande mycket kvar att göra och många utmaningar att ta oss an. Det här är ett område som hela tiden utvecklas så det gäller att följa med i utvecklingen och se möjligheterna som finns.

På vilka områden ligger ni före? Ja… Humanteknik är ett område att lyfta fram. Vi har kommit ganska långt när det gäller utemiljön, hur man på ett bra sätt ska utforma den. Där är också ett område som vi lagt ganska mycket tid och energi på för att hitta lösningar som är varaktiga. Teknik- och fastighetsförvaltningen har också jobbat mycket med skolor och förskolor, för att de ska vara tillgängliga.

Kan du ge exempel på områden som Karlstad ligger efter i? Ja, det finns väldigt mycket kvar att göra när det gäller utemiljön. För även om vi tycker att vi lagt mycket tid på det, så måste vi jobba vidare med frågorna. Andra områden som vi måste jobba mycket med är bemötande,utbildning och, ja kunskaper inom området i sin helhet.
Men det finns många verksamheter som är bra, som olika förvaltningar har satsat på och utvecklat. Och det är väldigt bra. Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar med att skapa förutsättningar för full delaktighet och livskvalitet, för alla.

Jobbar du ensam med de här frågorna? Nej, många gånger så jobbar jag tillsammans med personer inom olika förvaltningar och/eller med representanter från handikapporganisationerna. Det är ju förvaltningarna, eller nämnderna, som äger frågorna, och som genomför satsningarna. Jag kan finnas med som ett stöd, eller bollplank, och komma med lite tips och idéer. När det gäller styrning och uppföljning av kommunens verksamhet så är vi flera på enheten där jag sitter som jobbar tillsammans.

Vad har du för vision? Visionen är att det skapa förutsättningar för delaktighet och livskvalitet och att Karlstad ska vara en stad, tillgänglig för alla.

Är vi långt ifrån visionen? Ja… det är svårt att säga, men det är ju klart att det finns mycket kvar att göra.

Rent statistiskt sett: Var finns de största behoven för en handikappsanpassning? Generellt sett kan man säga att ju äldre befolkning vi får i Karlstad, ju mer krav och behov finns det på att den fysiska tillgängligheten är bra. Att det bland annat finns tillgängliga bostäder och att det är lätt att ta sig fram i sin närmiljö. Det är ju sådana behov som ökar mer och mer. Andra områden som också är viktiga att vi fortsätter att jobba med är möjligheter till sysselsättning/ arbete och en meningsfull fritid.

Folkhälsoutvecklare, vad betyder det? Ja, att jag har i uppdrag att jobba med övergripande folkhälsofrågor. Det finns beslutat om 11 nationella målområden som vi i kommunen ska jobba med. Jag jobbar tillsammans med förvaltningar i frågorna och med hur vi kan få in perspektivet i vår verksamhet och genomföra de folkhälsosatsningar som regeringen har sagt att kommunerna ska göra.  Så det är ungefär som att jobba med övergripande handikappfrågor. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna ha hälsa och livskvalitet.

Vad menar du med hälsa? Ja, att alla medborgare ska må bra. Vi jobbar med att skapa förutsättningar så att alla medborgare kan känna att jag trivs, att de har en meningsfull sysselsättning och fritid och att de känner sig trygga. …jobbar med att skapa förutsättningar för livskvalitet.

Det är alltså utifrån folkhälso-målen som ni jobbar mest? Ja, med att skapa förutsättningar för hälsa. Sen kan det se väldigt olika ut, mellan män och kvinnor, och mellan målgrupper, olika åldersgrupper. Och förutsättningarna kan också skilja sig mycket mellan geografiska områden. Men det handlar mycket om att stärka det som är bra och att utveckla det.

Vad händer inom en snar framtid? Jag hoppas väldigt mycket med den nya handikappolitiskaplanen, som vi jobbar med nu, som förhoppningsvis kommer vara helt klar till hösten.

Och den innebär? Ja, det blir en liten nystart för det handikappolitiska perspektivet. Att vi får lite ny energi i arbetet med frågorna och att vi fortsätter att jobba in perspektivet i de ordinarie verksamheterna. Kanske också att vi kan få en lite ny vinkling på arbetet… Och så planerar vi för en kampanj i höst där vi bland annat ska marknadsföra planen, lyfta målgrupper personer med funktionsnedsättning och förhoppningsvis genom olika aktiviteter göra avtryck hos medborgarna.

Vad har du för personliga mål i ditt arbete? Ja, ett mål är ju att ta fram en ny bra plan, och att vara med och skapar goda förutsättningar för att jobba vidare med frågorna och göra det på ett positivt sätt. Sen vill jag ju förstås att det ska hända mycket i kommunen, att man ska kunna se och märka av de satsningarna som görs. Ett annat mål är att öka medvetenheten kring frågorna, visa att det är något som berör oss alla och där det finns så mycket att vinna.  Att lyfta frågan och göra den mer positiv.

Hur länge har det funnits en handikappskonsulent i Karlstad? Det har funnits en tjänst som handikappkonsulent i Karlstads kommun sedan 1999.

Är det du som har gjort att Karlstad börjar fokusera mer på handikappsanpassning? Nej, den äran kan jag inte ta till mig. Anna-Carin, som hade tjänsten innan jobbade väldigt mycket med frågorna och gjorde mycket för att öka tillgängligheten. Jag har kommit in ganska sent, så det var mycket som redan var ganska välplanerat.

Jobbar ni och tar efter handikappsorganisationer för att hitta nya tankar och nya tekniska lösningar? Ja, delvis kan jag säga att vi gör det. Sen finns det olika företag och konsulter som också jobbar mycket med att utveckla nya hjälpmedel och nya material. I kommunen handlar det om att när vi genomför satsningar eller anpassningar att vi vågar testa nya redskap och lösningar, som ofta också blir till förbättringar.Ibland kan det ta lång tid som tillexempel med entrén till stadshuset. Det var en fråga som man diskuterade i många år innan den genomfördes. Men nu när den finns, är det många som får nytta av den och uppskattar den och det är en liten belöning i sig.

Det är väl ganska mycket osynligt arbete också, som kanske inte vi lägger märke till direkt, men som är otroligt viktigt. Teknisk apparatur som måste fungera, jag tänker på ljudsignalerna vid trafikkorsningar. Precis, så är det med de här frågorna. Har ingen funktionsnedsättning är det mycket som man inte ser eller inte lägger märke till. Men får man prova på att sitta i rullstol, att ha en synnedsättning, eller någon annan form av funktionsnedsättning – då får man helt andra perspektiv. Då blir det lättare att upptäcka de här små detaljerna som är så avgörande för många i vardagen. Och det är en ”morot” för mig, att kunna lyfta de här vardagsdetaljerna som betyder mycket för målgruppen, men som många andra inte lägger märke till. När det gäller den fysiska tillgängligheten så kan man ta småbarnsföräldrar som ett ganska bra exempel att jämföra med. Är det lätt att ta sig fram med en barnvagn, utan att stöta på hinder eller andra svårigheter så är det ofta också ganska lätt att ta sig fram med rullstol.

Hur gör ni för att observera de brister som finns? Ja, många tips och synpunkter kommer från medborgarna, via handikapp organisationerna eller via ”Rådet för personer med funktionsnedsättning”. Sen är nog verksamheterna ganska väl medvetna om vilka brister som finns. Det är också mycket som gäller generellt i Sverige, som många kommuner och organisationer jobbar med.

Text: Håkan Kristensson, Foto: Robert Olsson