Etikettarkiv: Liselotte Frejdig

Går det att tävla i poesi?

3453453455534535Redan i antikens Grekland uppskattades och tävlades i retorik, eller ”konsten i vältalighet”. Så när baron Culbertain återupptog olympiaderna i slutet av 1800-talet, var vältalighet och skulptur med som olympiska grenar.

Efter bara ett fåtal år togs de bort, för att ge utrymme åt fler idrottsgrenar. Sedan föll det i glömska, ända tills 1986, då poeten Marc Smith lanserade Poetry Slam (på svenska estradpoesi) på jazzklubben The Green Mill i Chicago. Men även studenterna i Greenwich Village, en förort till New York City var aktiva, men utan att namnge det.

Marc Smith gav det namnet Poetry Slam och ingen vet exakt hur det namnet uppstod. En teori är att poeterna skriver så bra poesi att publiken slås av häpnad över hur pass bra skribenterna skrivit. Reglerna är enkla, varje deltagare får några minuter på sig, vanligtvis tre eller fem, att framföra sina alster.

Många förväxlar Poetry slam med Spoken word. Skillnaden är att i Spoken word får deltagaren inga poäng och att det är tillåtet att använda rekvisita. Det är ofta en gitarr eller ett piano för att ledsaga texten. Lika lite är det en tävling, utan bara ett framförande. Ett exempel på det är Björn Ranelids omstridda bidrag i melodifestivalen härom året. Hade han inte haft kör och stor orkester eller tävlat om poäng, hade det varit ett bra exempel på Spoken word.

Ja, kära läsare, det är kul att titta på och ännu roligare/mer nervöst att tävla själv. I och med att rekvisita inte är tillåten, så finns det vissa deltagare som är sina egna ljudeffekter, sjunger eller skriker olika högt. Eftersom dagsformen kan variera hos både jury och tävlande, brukar jurygrupperna bestå av två personer, så att de turas om att ge poäng om det är två treminutersuppläsningar. Givetvis är det tillåtet att diskutera i de olika grupperna, men det är ändå den som sätter poängen som ”bestämmer” poängen i slutändan.

Nu har Poetry slam även kommit till Karlstad och premiären hölls på stadsbiblioteket under Kulturnatta i mitten av september. Det var så ambitiöst att de kallade det för VM, alltså Värmlandsmästerskapet. Åtta deltagare var med, med varierande ålder och kön. Lottdragning hölls om startordningen och redan på förhand visste alla att det var två treminutersläsningar som gällde och att de två bästa skulle gå till final.

När kalibreringspoeten läst sin dikt, började allvaret. Kalibreringspoet? Ja, det är en person som inte tävlar själv, men ändå får poäng av jurygrupperna. Detta är dels för att juryn ska få en chans att bedöma en dikt, och dels för att deltagarna, i bästa fall, ska få ett hum om vad och hur juryn betygsätter.

Fast konferencieren tyckte att offerpoet var ett bättre ord än kalibreringspoet. En annan regel, som undertecknad missade att nämna, är att det är tillåtet för publiken att bua, gapskratta eller klappa händerna åt konferencieren och/eller juryns bedömningar; men inte att gapskratta åt eller bua ut de som tävlar.

Ja, som läsarna säkert redan förstått, var undertecknad med och tävlade. Första läsningen var en kärleksdikt och poängen blev sisådär. Vare sig bäst eller sämst. Andra läsningen handlade om att SETI fått kontakt med en utomjordisk civilisation. Något publiken hade väldigt kul åt, eftersom slutklämmen var att ’ett tecken på att de är intelligenta är väl att de inte har kommit hit?’.

Det inte blev någon final för undertecknad i slutändan, men väl en fin plats i övre halvan av startfältet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

En hyllning till boken

656565– Vad läser ni, min prins?
– Ord, ord, ord.
Från Hamlet

När jag arbetade i Stockholm, hade jag en kollega som inte hade läst en enda bok sen han hade gått ut 9:an! Och det var han stolt över!

Istället hade han suttit i publiken på en mängd fåniga TV-program och lyste upp värre än sommarsolen när någon sa att de hade sett honom. När han fick höra att jag inte hade en TV, tyckte han att jag hade ett torftigt liv. Jag skakade bara på huvudet och sa:
– Vi har nog olika definition på vad torftig innebär.

Jag menar, tänk att inte ha känt magin inför en ny, gärna tjock, bok. Vad kommer den att innehålla? Vilka människor eller andra karaktärer kommer jag att möta? Vilka öden kommer att beröra mig? Vilken plats tar den mig till?

Att sitta i favoritstolen/-fåtöljen eller ligga på sängen, lätta ankar och låta sig sväva iväg… Till en annan stad, ett främmande land eller en okänd planet… Hur kan nån vara stolt över att inte ha blivit trollbunden av några magiska bokstäver? Det övergår åtminstone min händelsehorisont.

345345

Bokstäver som skrivs till ord. Ord som byggs till meningar. Meningar som sätts samman till stycken. Stycken som byggs till kapitel. Kapitel som bildar en bok. En bok som bildar, berör och berikar oss, i bästa fall.

Under min uppväxt hade jag nästan inga kompisar, utan böckerna var mina vänner. Varje vecka gick jag till biblioteket med mammas shoppingvagn fylld av lästa böcker och kom hem med en nyfylld vagn med nya och olästa böcker. På den tiden fick barn under sju år bara låna tre böcker i månaden, men jag fick dispens och fick låna hur många jag ville.

Jag läste så gott som allt jag kom över och jag kunde klassificeringsalfabetet som ett rinnande vatten, A – Bok- och biblioteksväsen, B – Allmänt och blandat, C – Religion. Det fanns även andra system.

”Mången bok gör dig klok”, som Tage Danielsson sa. Ta risken och läs en bok av en författare du aldrig hört talas om tidigare. Tänk vilket äventyr som väntar dig! Det var så jag upptäckte Vindens skugga, en magnifik läsupplevelse. Vid det här laget har jag läst den fyra gånger. Och det fantastiska och märkliga är att den inte blir uttjatad. Varje ny omläsning medför att jag upptäcker något jag tidigare har missat. Jag avundas dig som inte läst den tidigare.

Mycket nöje!

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Ellen Berner

Vilka är vår kulturskribent Liselotte Frejdigs favoritböcker?
Här nedan följer en lista med några av hennes tips:

Douglas Adams
Liftarens guide till galaxen; världens enda trilogi i fem delar

Ray Bradbury
Invasion på Mars

Arthur C Clarke
2001

Sir Arthur Conan Doyle
Sherlock Holmes (Det finns fyra romaner och femtiosex noveller)

Umberto Eco
Rosens namn och Foucaults pendel

Reginald Hill
Främlingars hus

John Irving
Hotell New Hampshire och Garp och hans värld

Ellery Queen
De tolv julklapparna

J.R.R. Tolkien
Bilbo och Trilogin om Ringen

Carlos Ruiz Zafón
Vindens skugga, Ängelns lek och Himlens fånge

Guds hus i Karlstad

kyrkaI Fisksätra utanför Stockholm planerar de att bygga ett Trons hus. En plats där kristna, muslimer och judar kan träffas på samma villkor. Nu finns det planer för Guds hus även i Karlstad. ASP Bladet har träffat Hans Kvarnström; universitetspräst och en av initiativtagarna.

För många som inte är religiösa, är tron en ständig källa till konflikter. Katoliker mot protestanter på Nordirland, judar mot muslimer i Israel och Palestina, shiamuslimer mot sunnimuslimer runt om i världen. Men den kristna Guden, muslimernas Allah och judarnas JHVH är samma Gud. Det har gjort att några personer börjat engagera sig i Guds Hus.

Guds Hus är inte tänkt att vara en fysisk lokal eller kyrkobyggnad, utan det kan vara en samlingsplats, vilken som helst. Även ett café eller ett annat ställe där folk kan mötas fungerar lika bra. Det viktigaste är att ses på samma villkor, oavsett var. Utanför Sverige har dessa platser varit både populära som välbesökta. Initiativtagare till Guds Hus i Karlstad är två syrianer, en av dem är kristen och en är muslim.

När den ene personen var i Schweiz fick han höra talas om detta för första gången. Han hade tidigare jobbat tillsammans med andra syrianer, oavsett tro, precis som med kristna och judar, så detta var inte helt nytt för honom. Men nu fick han se det i en mer organiserad form. På hotellet fanns ett Faith room, ett Trons rum. Då fick han en idé.

kyrkan2”Varför kan vi inte göra det här även i Karlstad?”, tänkte han.

Det centrala är frågorna är: Vad förenar oss? Om vi tror på Gud, varför ska vi skilja på kristna, muslimer och judar? Vi ser oss alla som Abrahams barn.

Hans Kvarnström blev tidigt inblandad i projektet.
– Det är viktigt med religionsdialog och samtal mellan de olika religionerna, på så sätt blir det lättare att bygga broar, säger han, religionen kan vara en stor demokratisk kraft. Och det är viktigt med religionsdialog för att öka förståelsen mellan olika religioner och människor.

– Internationellt är det här inget nytt, det finns redan Guds Hus på andra platser, till exempel i Sarajevo, i Indien och på andra ställen, fortsätter han. Det nya är att det nu är organiserat. Folk behöver mer information om vad religion är, avslutar han.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Ett hopp om förändring

1En liten grupp som det sällan talas om, är de intersexuella. Cirka en halv till en procent av de barn som föds är intersexuella. Men, på en rullande sten växer ingen mossa. Och nu har den stenen börjat rulla. Politiker verkar vilja förändra relationen till de intersexuella.

För många människor är intersexuell detsamma som intergender, transsexuell eller asexuell. Men detta är felaktigt. Intersexuella syndrom (tidigare kallat hermafroditism) är när barnets kön inte kan avgöras; intergender är de som har en könsidentitet, men flyter mellan olika könsuttryck; transsexuell är en individ som vill ”byta kön” och asexuell är den som saknar sexuella känslor och inte lyckas bli förälskad, oavsett kön.

Ingen win-win situation
Tidigare har läkarna varit väldigt ivriga med att operera bebisar som är intersexuella, till antingen flickor eller pojkar, ofta redan på BB. Det motiverar det med att ”alla vinner på att veta vilket kön barnet har”. Ingen, eller nästan ingen, hänsyn tas till föräldrarnas åsikt och/eller önskemål. För att inte tala om barnet självt. Det finns 50% chans att operationen motsvarar barnets egen könsuppfattning och 50% chans att operationen inte motsvarar barnets egen könsuppfattning. Och det är knappast en win-win situation.

Det fåtal intersexuella barn som inte opereras riskerar att bli utsatta för mobbing, misshandel, utanförskap och trakasserier eller ännu värre saker. En stor andel upplever sig vara fångade i sin kropp. Det finns även de som tar livet av sig i sin förtvivlan över att inte vara som alla andra eller att inte få relevant hjälp. Information om vart de ska gå för att få hjälp är minst sagt bristfällig.

Förändringar i rätt riktning på gång?
När jag talade med integrationsminister Erik Ullenhag (fp) under valrörelsen i Karlstad hade han nyheter. Den första är att det är fler och fler läkare i dag som inte vill operera spädbarn, utan vill vänta och höra vad barnet själv vill. Den andra nyheten är att den minister i EU med ansvar för dessa frågor vill stifta en lag för hela EU som förbjuder operation av spädbarn som är intersexuella.

Praxis, inte lag
Vad säger då den Svenska lagtexten i dag? Det finns ingen lag som styr hurvida intersexuella spädbarn ska opereras eller inte. Det är bara praxis, alltså det vanligaste förhållningssättet. I de fall när bebisen opererats och barnets egen könsuppfattning inte inte stämmer överens med det kön som läkarna opererat det till, beviljas en könsbytesutredning utan de problem en transsexuell (en individ som vill ”byta kön”) möter i vården. Men en stor risk med detta, är att känslig nervvävnad redan kan ha blivit förstörd redan vid den första operationen. Om barnet opereras till flicka, förloras möjligheten att få erektion om flickan vill bli/vara pojke. Om barnet opererats till pojke, förloras möjligheten att få barn om pojken vill bli/vara flicka.

I dag är metoderna för att avgöra barnets kön bättre, ett exempel är ultraljud. Då kan läkarna se om barnet har äggstockar och/eller testiklar i kroppen. Även andra avvikelser kan förekomma. Förut gick läkarna mer på känsla eller det allmänna intrycket av barnet. Kort sagt, en ren chansning.

Hur illa det kan gå
Ett tragiskt exempel på hur illa det kan gå är Adam R. Han föddes som en av två judiska tvillingpojkar. När de skulle omskäras var järnet för varmt och hans penis förstördes. Då beslöt läkarna att operera honom till flicka. Föräldrarna lovade att uppfostra henne till flicka med långt hår, klänning, smink och de andra attributen. Men, hon kände att något var fel under uppväxten. Till slut genomgick hon ett könsbyte och blev man igen. Då avslöjade föräldrarna sanningen och han blev så förtvivlad att han tog livet av sig. När hans bror fick veta det, tog han också livet av sig. Personligen tycker jag att det tydligt visar att könet inte sitter mellan benen, utan i huvudet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad