Halvguden Orfeos häftiga kärlek till sin brud Eurydice är stor, och stor är också uppsättningen på Wermlands Opera, som nu i sommar ger ett nytt uppträdande av samma tolkning av L’Orfeo som de debuterade i fjol.
Orfeo med vänner sörjer. Foto: Mats Bäcker, Wermland Opera
I min barndom fick jag i en sagostund höra en version av myten om Orfeus. Jag glömde, som så ofta barn gör, bort namnen och även detaljerna. Men jag glömde inte resan till dödsriket efter den som förlorats, och oförmågan att få tillbaka Eurydice till de levande.
Den drabbade mig då, med tyngd, allvar och sorg, berättad av en kvinna som inte värjde i sin tro på barns förmåga att bearbeta livets smärta och sanning. Det hela blev ett viktigt minne.
Nu upplever jag en förnyad tacksamhet mot henne, på grund av den bearbetning som Wermlands Opera bjudit mig på av Monteverdis klassiker L’Orfeo.
Ursprungligen skriven 1607, landar vi nu dryga 400 år senare, i en omsorgsfull tolkning av Kristofer Steen, även känd från hardcore-bandet Refused. Claes Fellbom står för en ny översättning till svenska, och den har flera poetiska kvalitéer.
Tillsammans är de många som här tillåtit sig tänja på gränserna för konstformen, och lyckas skapa en totalupplevelse, där ljus, ljud, orkester, sång och scenografi harmoniserar för att förmedla en i grund och botten tidlös historia.
Dirigenten Hans Ek har berättat att han valt att ta fasta på verkets dualistiska karaktär, den himmelska glädjen från bröllopet mellan halvguden och sin mänskliga brud, hennes död och Orfeos sorg som tar honom ända till dödsriket.
Skådespelet är genomgående starkt, och Orfeos spelas mästerligt av Jan Kyhle. Även Birgit Bidder och Oskar Nilsson, som tillsammans får rollerna som La musica, ett i denna tolkning delat ödeväsen som kommenterar Orfeo, förtjänar att särskilt nämnas. Deras sång gifter sig perfekt tillsammans.
I mångt och mycket landar vi i ett verk som torde vara begripligt för många i nutiden, men som ändå undviker att för den skull bli urvattnad. Operan inkluderar flera popmusikaliska grepp, vilket bidrar till en omedelbarhet – inte minst till följd av användande av intensiva slagverk vid några kritiska skeden.
Scenografins förändringar under föreställningens gång är också den imponerande och bidrar till ett djupseende, där lager på lager med draperier till sist bidrar till en sorts tunnelvision, som särskilt gynnat scenerna när Orfeos stigit ner i dödsriket.
Mycket mer tål att sägas – men jag nöjer mig med det viktigaste. Har du möjlighet: Se den! se den!
Text: Robert Halvarsson
L’Orfeo spelar till den 12 juli 2015 på Wermland Opera.
ASP BLADET 