Etikettarkiv: LSS

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

almedalen_04juli-29-malin

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Olika erfarenheter ger olika behov

8978979Anna Rådström Sigurdsson är Vård- och stödsamordnare. För värmländska Psykiatribloggen och även i ASP Bladet skriver hon en text som uppmanar samhällets olika aktörer att bli bättre på samverkan för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Inom uppföljningsarbetet i Neuropsykiatriska samverkansprojektet träffar jag unga vuxna som nyligen har fått sin neuropsykiatriska diagnos. Flera av dem beskriver att de har svårt att få till vardagen och livet.

En del av dem bor hemma hos föräldrarna, några har egen lägenhet. En del har ingen bostad alls och flyttar runt hos olika släktingar och kompisar. En del står utan egen inkomst och några har ersättning via Försäkringskassan, kommunen eller Arbetsförmedlingen. Vissa har inte klarat av skolan. Några har arbetslivserfarenhet och somliga har inte arbetat alls. Variationen av erfarenheter (eller brist på erfarenheter) är stor. Variationerna kring svårigheter att hantera vardagen är också stora inom flera områden som räknas till vuxenlivet.

Många personer med neuropsykiatrisk diagnos är trötta på att deras anhöriga är med och lägger sig i deras liv. De vill bli självständiga individer och inte bli behandlade som att de fortfarande är barn. Trots det är de i regel medvetna om att de inte lever upp till det som förväntas av dem nu när de blivit vuxna. Att man får stöd i att kompensera för det som är svårt är för många en förutsättning för att hantera en egen vardag. Att jobba mot att individen får rätt kontaktnät omkring sig när det gäller vardag och sysselsättning leder till förutsättningar att bygga på självständighet.

En fungerande samverkan mellan samhällsaktörer är viktig. Den ger ökade förutsättningar till individuella lösningar utifrån personens behov och egna resurser att hantera vardagen. Den är också viktig för oss som behandlare som kan göra ett bättre jobb om vi har kännedom av varandras verksamheter. Därför är jag så tacksam att den personal jag kommer i kontakt med inom Arbetsförmedlingen, kommunen, LSS, vuxenhabilitering och övriga vårdgivare är så positiva till samverkan. Det gör det möjligt att se till helheten i en individs vardag när vi utformar stödet.

Text: Anna Rådström Sigurdsson
Foto: Per Rhönnstad

Psykiatribloggen återfinns här.
http://psykiatribloggen.se/

I spåret av finanskrisen

Kristin Johansson är till sitt yrke ekonomichef i Arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Ett utmanande yrke i tider som dessa, då förvaltningen har sparbeting på flera miljoner kronor.

ASP Bladet satte sig ner en stund med Kristin för att föra en dialog kring situationen som föranligger. Läser man Arbetsmarknads- och socialnämndens ekonomiska översikt finner man att en rad saker har lett fram till den nuvarande situationen. Ingenting heller som i egentligen mening direkt kan belastas förvaltningen. Kristin Johansson började själv arbeta för förvaltningen som ekonomichef under 2010, men framstår som väl insatt i dess historiska utveckling.

– När jag började i februari 2010, fanns det ett underskott på 23 miljoner kronor, och jag visste då att det inte skulle bli någon omedelbar förbättring. Jag såg det som en utmaning när jag tog den här tjänsten, sen tycker jag att själva verksamheten är väldigt spännande och väldigt viktig. Det blir viktigt att därför få fram pengar till just den, berättar Kristin Johansson.

Historiken är också viktig att förstå i sammanhanget och man vill veta varför ekonomin idag ser ut som den gör. Förvaltningen har hand om en hel del känsliga ärenden, dessutom åligger det kommunen att ge stöd då vissa verksamheter är lagstadgade. Exempelvis måste förvaltningen agera när en Eriksson misshandlar sina barn och sin fru. Tydligt är dock att många av de nuvarande bekymren går att spåra bakåt i tiden till finanskrisen 2008.

För från och med maj 2008 till januari 2010 fördubblades arbetslösheten i Karlstad, och den befinner sig fortfarande än idag på en relativt hög nivå. Det har också skett en ökad belastning på kommunernas ekonomier eftersom en hårdare tolkning från Försäkringskassan har blivit praxis, vilket lett till fler personer har kommit att uppbära försörjningsstöd istället för sjukpenning. Men går det att spåra någon sorts brytpunkt, då ekonomin har blivit betydligt sämre?

– Det här har varit ett problem som förvaltningen har haft till och från. 2008 hade man faktiskt tio miljoner sparade, men under 2009 ökade kostnaderna väldigt mycket, till följd av finanskrisen och högre arbetslöshet. Där gick vi då med ett sammanlagt underskott på 23 miljoner, vilket med överskottet beräknat innebar 33 miljoner back. Här började egentligen frågan om att se över hur mycket pengar vi behövde, berättar Kristin Johansson.

Avgiftning i hemmiljö

I nämndens delårsbokslut återkommer vad Johansson berättar för ASP Bladet. Allt finns på svart och vitt. Ökningen är markant i flera hänseenden. 2006 har inflödet av anmälningar som rör barn och unga ökat från 731 stycken till 1350 stycken år 2010. Även kostnaderna för externa institutionsplaceringar mellan 2008 och 2010 ökat väsentligt. För att minska kostnaderna när det gäller dessa placeringar kommer man nu att försöka korta ner avgiftningstiderna, från tre veckor till fem dagar.

– Vi drar ner de externa placeringarna när det rör avgiftningarna, under förutsättningen att man kan lösa det i en hemmamiljö. Sen är det en verksamhet som var planerad att starta upp i år, med sysselsättning och dagverksamhet för personer med psykiska funktionsnedsättningar, inom LSS. Men det kommer vi alltså inte att göra. Man kommer att starta det hela under en annan form nästa år, berättar Kristin Johansson.

Centralt engagemang

Nedskärningar innebär alltid svåra avvägningar. Det är en viktig insikt att komma ihåg. Som ekonomichef är Kristin Johansson övertygad om viktigheten i den förvaltningen hon arbetar under, och dess uppdrag. När samtalet glider över i de privata motivationerna är det dock tydligt att det också finns något mer. Ett driv och engagemang att se till att resurserna som finns och tilldelas gör maximal nytta för kommunens innevånare.

En förhoppning Johansson har lite mer långsiktigt, är att det ska börja byggas billigare lägenheter och att bostadsbolagen ska erbjuda fler lägenheter för förvaltningens klienter. Det skulle lösa många bekymmer, tror hon. För som det är nu räcker det inte riktigt till, och lägenheterna som byggs är för dyra, tycker Kristin Johansson.

– Det är fruktansvärt jobbigt att göra besparingar, då det drabbar både brukare och medarbetare. Men jag och hela ledningsgruppen tror, kämpar och har drivet att få in pengar till verksamheten. Vi måste också ha ut så mycket verksamhet för pengarna som möjligt, för att brukarna ska få det så bra som det bara kan bli, konstaterar Kristin Johansson med eftertryck.

Text & Foto: Robert Halvarsson

LSS & LASS

Under detta år har vi en artikelserie som heter Förkortningsskolan. Här förklarar vi vanligen förekommande förkortningar. Dessutom ger vi en faktabelysning till begreppet som förkortningen betyder.

LSS

Denna förkortning står för Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen uppdateras regelbundet och den senaste ändringen trädde ikraft 1 januari 2011.

I 1 § LSS kan vi läsa: ”Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer

  1. Med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
  2. Med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
  3. Med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.”

För att kunna få en insats enligt LSS måste man tillhöra någon av de tre ovanstående personkretsarna.

Vilka är insatserna för särskilt stöd och särskild service?

Det finner vi i 9 § LSS: ”Insatserna för särskilt stöd och service är

  1. Rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder,
  2. Biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken,
  3. Ledsagarservice,
  4. Biträde av kontaktperson,
  5. Avlösarservice i hemmet,
  6. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
  7. Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov,
  8. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
  9. Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna,
  10. Daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig.”

LASS

Förkortningen har stått för Lagen om assistansersättning, men har från 1 januari 2011 ersatts av kapitel 51 i socialförsäkringsbalken.

För den som vill läsa mer om LSS, kan vi rekommendera boken ”LSS 2011” av Bengt Olof Bergstrand. Den finns att låna på Stadsbiblioteket i Karlstad.

Text: Karl-Peter Johansson

Med anhöriga i centrum

Vad händer när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Denna och flera frågor behandlades den 22 september då Anhörigcentrum anordnade en föreläsningskväll riktad mot anhöriga till personer med Asperger eller autism. Ett trettiotal deltagare kom på kvällen och ett anhörignätverk ser ut att kunna starta som följd. ASP Bladet träffade tre huvudpersoner för dagen.

Ulf Jernetz, Carin Wallman och Susanne Lindell talade på Anhörigcentrum om Asperger och autism.

Under de senaste åren har anhörigarbetet både breddats och utökats. Till grund ligger en insikt om anhörigas potentiellt positiva roll i återhämtningen, där de frågor som kan uppstå hos anhöriga till de med exempelvis funktionshinder, missbruksproblematik och långvarig sjukdom behöver vädras. I detta sammanhang kan Anhörigcentrum spela en positiv roll hoppas kommunen.

På anhörigcentrum träffar vi Susanne Lindell som är arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen, LSS-handläggare på Biståndskontoret Ulf Jernetz och Carin Wallman som är anhörigkonsulent vid Anhörigcentrum. Tillsammans representerar de både Karlstads kommun och Landstinget i Värmland. När ASP Bladet träffade dem har redan föreläsningskvällen ägt rum.
– Många som jag har träffat har fått sin diagnos ganska så sent i livet. Oftast sker det när man kommer upp i tonåren. Som anhörig har man kanske inte hängt med riktigt vad den här diagnosen är för någonting. Det som var utgångspunkten för kvällen var att få information, kunskap och få träffa andra som är i en liknande situation, berättar Carin Wallman.

Tillsammans med Carin Wallman pratade även Susanne Lindell, som fokuserade på vardagsproblematiken som kan ingå i diagnosbilden. Men inte bara de problem som kan uppstå, utan även det stöd och hjälp som kan finnas. Däribland kognitiva hjälpmedel, vilket säkerligen är bekant för ASP Bladets läsare.
– Det jag pratade om handlade om kognitivt stöd och hur man kan tänka kring det. Jag började prata om hur svårigheterna ser ut och vad diagnosen autism och Asperger innebär. Jag repeterade först lite kort vad Eva Fagerberg, psykolog på vuxenhabiliteringen, gick igenom på en tidigare träff och lade upp det på ett sätt så att det blev nära kopplat till hur vardagen ser ut, berättar Susanne Lindell.

Problembilden cirkulerar ofta kring de så kallade ”exekutiva” funktionerna. Hur hjärnan dirigerar den orkester av intryck och låter personen gå från tanke till handling. Susanne Lindell förklarar hur det hela hänger ihop:
– Man har svårt att planera, svårt att begränsa sig och organisera, komma ihåg saker och så vidare. Allt detta är exekutiva funktioner som man kan ha svårt med om man har autism eller Asperger, och ett anpassat kognitivt stöd kan hjälpa personen att fungera bättre i sin vardag, säger Susanne Lindell.

För att återgå till den inledande frågeställningen: vad händer då när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Och på vilket sätt kan samhället stödja? Ett exempel är Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilket är en rättighetslag som är ett sätt att trygga den enskildes stödbehov. LSS-handläggare Ufl Jernetz berättade lite om vad som sker ur myndighetsperspektiv.
– Oavsett om man har funktionshinder eller ej blir man myndig vid 18 års ålder och bestämmer själv. Som anhörig till ungdomar över 18 år kan man uppleva frustration för att man ser att den enskilde behöver mycket stöd men det är inte säkert att den enskilde själv uppfattar behovet av stödinsatser, säger Ulf Jernetz.

För att kompensera för svårigheter i vuxen ålder berättar Ulf Jernetz att det finns olika stödsystem, som det kring God man exempelvis. Har personen svårigheter att ansöka om stöd exempelvis kan en God man göra detta åt dem, vilket kan vara ovärderligt om man har svårt att hävda sina rättigheter och behov. En annan stödform är den kring Personligt ombud (PO), som kan vara en person som kan finnas som stöd i myndighetskontakter bland annat.
– Dock är det så att när det gäller Personligt ombud ger den enskilde personligt ombud ett uppdrag som exempelvis kan handla om en specifik insats. T.ex att vara behjälplig med ansökan om boende och sedan följa processen fram till inflyttning och att uppdraget därefter upphör, säger Ulf Jernetz.

När det gäller Anhörigcentrum är det viktigt att betona att det riktar sig mot alla anhöriga. Inte bara förälder har möjlighet till stöd utan även partners, syskon och vuxna barn är alla välkomna. Det finns också en styrka i att möta andra människor med liknande erfarenheter.
– Att få känslan att det inte bara är hos mig som de här funderingarna finns och att man inte är ensam är viktig. Här kan man ha kommit olika långt och ha löst olika saker på olika sätt och får ta del av varandras kunskap och erfarenheter. Att bara kunna få landa tillsammans med andra är en viktig bit, berättar Carin Wallman för ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

VAD ÄR? Kontaktperson

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”Kontaktperson”.

Vad står det i lagen?
I socialtjänstlagens femte kapitel och den sjunde paragrafen kan vi läsa:
Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. […]

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, framgår åt vilka personer lagen gäller för. I första paragrafen definierar man tre olika personkretsar, som har rätt till särskilt stöd och särskild service. Den tredje personkretsen är personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.”

I sjunde paragrafen framgår bland annat: ”Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.”

I åttonde paragrafens första mening står: ”Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär det.”

Den nionde paragrafen listar upp vilka insatser lagen omfattar. Nummer fyra i denna lista är insatsen ”biträde av kontaktperson”.

Vad är skillnaden mellan en kontaktperson och en ledsagare?
Man kan åskådliggöra skillnaden med följande bild: en ledsagare är en person som följer sin klient till kaféet där klienten träffar sin kontaktperson.

Hur går det till att ansöka om insatsen kontaktperson?
En ansökan kan vara muntlig eller skriftlig, men man ser helst att en skriftlig ansökan görs. Är personen inte aktuell hos ASP-ANA sedan tidigare, går ansökan till mottagningsteamet och tas upp på ett tisdagsmöte, sedan görs en utredning av ärendet. Är man redan aktuell hos avdelningen, kan ansökan lämnas till handläggaren.

När handläggaren gör utredningen så görs en behovsbedömning och i samtal med klienten går man igenom livssituationen. För att göra bedömningen så komplett som möjligt, gäller det för handläggaren att samla in uppgifter så att behovsbilden klarnar. Dessa uppgifter kan bestå av, efter klientens samtycke, att ta del av läkarintyg, kontakt med Psykosenheten om klienten är aktuell där, och kontakt med anhörig.

Vad är det som gör att det kan finnas behov av en kontaktperson?
Klienten kanske lever ett isolerat liv. Man har inga anhöriga och inga vänner. Det kan finnas tvång som gör det svårt att ta sig ut, eller att den sociala situationen i övrigt gör det svårt att skapa kontakter och ta del av samhällets gemenskap, och att detta leder till en psykisk ohälsa.

Vad kännetecknar en kontaktperson?
Det är en icke-professionell person med intresse för människor. Man är ingen myndighetsperson och utför ingen behandling. Att vara kontaktperson sker vid sidan om arbete och studier.

Hur ser det ut? Vad gör man ihop?
Det är upp till den enskilde klienten och kontaktpersonen att forma sin relation, men exempel på vad det kan vara man gör tillsammans är: att promenera, gå på bio, att motionera tillsammans, med mera. Det viktiga är att kunna komma ut och att tillsammans göra det som ger livet ett större innehåll och därmed en bättre livskvalité.

Lennart Björk: Eldsjälen och träden

lennart björkOm man ska vara formell så är Lennart Björk legitimerad leg psykoterapeut och behandlingskonsulent, knuten till Avdelningen för socialpsykiatri alkohol- och Narkotika i Karlstad, och är en av fyra som driver en anhörigskola som för anhöriga till personer med missbruk av olika slag. Det är hans jobb. Han får pengar för det. Men jag gillar inte att vara formell. Och det gillar nog inte Lennart heller, det är trist. Efter att ha träffat Lennart så fylldes jag av en stark inre glädje.

Han är förvisso något excentrisk, har en besatthet av att rita träd på blädderblock och fylla hela kontoret med ihoprullade pappersark – men jag fann han otroligt sympatiskt. Lennart är verkligen en eldsjäl. Har jobbat inom missbruksvården sedan 1970-talet, nu är han 67 år gammal, men drivs fortfarande av en otrolig kärlek till sitt jobb. Att hjälpa människor hjälpa sig själva. Det är ”gör-spännande” När han slutligen går i pension kommer han med all säkerhet fortfarande engagera sig på något vis. Rita träd kanske. Träden har en mycket viktig funktion.

Kan vi få en liten bakgrund till vad du jobbar med? Jag är en behandlingskonsulent, och finns kvar här i och med den nya omorganisationen, där ASP och ANA har gått ihop – så fick jag vara kvar i de här lokalerna för att jobba med det jag jobbar med, eftersom jag fyller sextiosju i september. Merparten av mitt jobb, idag, är anhörigkontakter. Under en stor del av 2000-talet så har jag fått förmånen att vara med och utveckla anhörigstöd, i kommunens alkohol- och narkotikaavdelning. Så vi har en gruppverksamhet, en ”anhörigskola”, och den har vi kört en gång, även ibland två gånger per termin. Och sedan är det mycket individuella kontakter, parsamtal, familjesamtal, där det kanske är någon som deltar i verksamheten, det kan vara en mamma en pappa eller ett syskon, som får bistånd genom ANA. Då får de då möjlighet att träffa mig, och så är det då Karin Svensson Retzman som är med i det här jobbet, det är vi som delar på det just nu.

Det som också är spännande är att, här i grannhuset finns ett anhörigscentrum, där det finns anhörigkonsulenter mot äldreomsorgen LSS-funktionen – och där ska vi få flytta in i veckan som kommer, så vi får ett rum där också, och det är ju väldigt spännande tycker jag. Och sen ska vi också utveckla anhörighetsstödet inom avdelningen socialpsykiatrin. Vi har sökt pengar för att utveckla det här. Det har ju förvisso redan funnits ett anhörighetsstöd inom ASP, men av olika orsaker så har det varit projektbaserat. Men nu är det meningen att det ska utvecklas. Anhöriga till missbrukare är, och har varit, under många sammanhang en väldigt bortglömd grupp. Jag har ju jobbat inom socialförvaltningen sedan 1977, och kommer ihåg att på 70- och i början av 1980 talet när vi hade hand om personer med mestadels alkoholproblem, vuxna män som bodde hemma hos sina mammor, och mammorna ringde förtvivlade hit, och man till nöds svarade ”att vad ska jag göra åt det här?”, fick lyssna och ja… du vet ”att om inte han vill så kan vi inte göra någonting”. Så nu idag, är det skönt att kunna säga: ”Javisst, du kommer hit och följer dina behov.”

Det behöver inte vara så att missbrukaren går under behandling? Nej, inte ens det, utan det räcker att du bor inom Karlstads kommun, och har en anhörig eller en bekant som har någon form av missbruk, eller beroendeproblem. Om du har någon närstående eller anhörig som går under behandling, så behöver du inte ens bo i Karlstads kommun, utan du kan bo i Forshaga, Hammarö, ja varhelst du bor i Sverige så kan du få hjälp av oss.

Du pratade om ”Anhörigskolan”, vad är det? Ja, det började med att vi resonerade om hur vi skulle ta hand om alla sökande, med de få resurser vi har, klarar vi inte av att arbeta med personen individuellt, utan då hittade vi en idé i Stockholm läns landsting, som hade en gruppverksamhet. Och vi började med ett anhörigcafé, där vi bjöd in hjälpsökande. Första gången kom det ett enstaka par, andra gången ett annat – så vi förstod att det inte var rätt sätt att jobba. Och då började vi utveckla ”anhörigskolan”. Det är en gruppverksamhet, sex till åtta personer. Och idag träffas vi åtta tisdagskvällar mellan klockan fem och halv åtta, och så har vi olika teman för de här kvällarna. Första gången så ritar vi ett familjeträd med var och en. Från vilket sammanhang kommer du? (Lennart börjar rita på sitt blädderblock… ett träd.) Det kan bli väldigt stort och brokigt, med barn eller tidigare konstellationer. Man till exempel säga att det är en man som har ett tidigare missbruk och går under behandling, och han har sina föräldrar, som i sin tur har skiljt sig, och fått nya relationer, och har halvsyskon osv. Då är det intressant att fråga: ”Om jag ritar en glasbutelj som markör för människorna i släktträdet som har eller haft drogproblem. Är det då fler som skulle ha en sådan här symbol?” ”Javisst”, säger de då ofta. Man kan då göra en sådan flaskbutelj för alla som har eller har haft problem (ritar flaskbuteljer), och man kan kanske se att ens föräldrar har druckit medan man växt upp, eller ens farfar eller någon annan släkting. Och då kan man se rent släktmässigt hur det ser ut. Och då är det viktigt att den personen som går under behandling att även han kan se det här. Tänka på det när han får barn, och när de växer upp i framtiden att då vet han att sådant påverkar väldigt mycket, och att han kanske dessutom är ett ”vuxet barn” själv (barn till missbrukare), vilket är en ytterligare komplikation. Vi hade som ett exempel, en kvinna här på anhörigskolan som var både anhörig, närstående, hade haft ett eget missbruk, och hon var dessutom ett ”vuxet barn”.

Så hon hade haft problematiken på alla fronter och olika sätt, och då måste man kanske hjälpa henne i flera olika omgångar, med olika saker. Så… – nu hinner jag kanske inte med allt innan jag går i pension kanske – men jag inte kommer överge den här tanken bara för att jag blir pensionär, det här arbetet med ”vuxna barn”. Det finns ju en gruppverksamhet, en frivillig grupp ”ACoA”, där ”vuxna barn” träffas, som finns här i Karlstad. Och dessutom, rent statistiskt, så har man pratat om att det finns mellan 150 000 – 200 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som har en viss grad av missbruksproblem. Efter det gjorde folkhälsoinstitutet en stor folkhälsoundersökning 2007. Och i samband med den undersökningen så lade man till tre frågor för att få reda på, och lyfta fram såkallat riskbruk. För det är ju tre faser – bruk, riskbruk, missbruk. Då får man fram en siffra om hur många vuxna som är riskbrukare, och så tar man hänsyn till hur många barn det finns hos den här gruppen, sammantaget med den här gruppen, och då säger man att det finns uppemot 385 000 barn i Sverige som lever med en riskbrukande eller missbrukande förälder.

Detta fick en viss massmedial uppmärksamhet, men det tonade snabbt bort. Om man då tar reda på hur många av dessa 385 000 barn som bor i Karlstad så blir det 3500, ungefär. Och det finns kanske tre, fyra, fem i varje klass. Men vad är då ett riskbruk? Jo det kan vara en mamma som kanske en eller två gånger i veckan köper en ”baginbox”, som fungerar väl på jobbet, och som agerar bra socialt. Men hon märker inte att hon kanske i början köper en låda vin i veckan, och sedan trappar upp till två. Och så helt plötsligt upptäcker hon att det vinet som hon köpte på måndagen är slut redan på torsdag, och då är man inne i det här utvecklandet, på väg in i ett missbruk och beroende. Det kanske är så att man börjar missköta jobbet, och räkningar, och att man tillslut dricker för att överhuvudtaget orka med vardagen. Och hur är det att ha en mamma eller en pappa som är sådär lagom salongsberusad hela tiden?

Vad har ni för strategier för att hjälpa de här 3500 barnen? Ja, jag pratar i alla sammanhang runt det här. Jag skulle naturligtvis få ett nätverk och att båda ANA och familjeavdelningen och barnpsykiatrin gjorde något form av nätverk som jobbar med det här, för att bli medveten om situationen. För av de här 3500 barnen kanske barnpsykiatrin träffar ett par hundra, och socialförvaltningen ett hundratal, och vår egen gruppverksamhet som finns inom familjeavdelningen, som möter kanske ett femtiotal om året ungefär, så det är en väldigt liten grupp som syns. Vad händer när dehär växer upp och blir lite större. De är naturligtvis en riskgrupp för att börja med droger. När det gäller ”vuxna barn” och anhöriga över huvud taget, så har vi haft utveckling av det här. Vi har haft kontakt med Norge. Jag var på en konferens, tidigt på 2000-talet, och träffade en psykolog där som jobbade på Borgestadklinikken i Ski i Norge. Och jag blev så fascinerad av henne, så via Region Värmland var vi där på besök, och Borgestadklinikken har varit här. I Norge har man utvecklat det här på ett annat sätt. Bland annat så finns det på Borgestadklinikken ett program, som möjliggör att om du är anhörig eller ett ”vuxet barn” och har lite svårt att få ordning på ditt liv, så kan du ansöka om att få komma till den här kliniken och vara där 12 veckor.

Det är ett ganska gediget arbete alltså, där man kan verkligen få förmånen att jobba med sig själv. Men… dit kommer vi kanske inte i Sverige, direkt, nu på en gång. Men bara att kunna observera och lära är mycket värdefullt. Men vidare kan man säga att många som kommer hit utifrån anhörighetsperspektivet, är ett ”vuxet barn” också. Och det är fler och fler som ringer, som vill ha samtal för att man kanske kommer upp i trettioårsåldern och förstår att det är något som inte stämmer. Att man har arbete, man är omtyckt, men det finns något hos den här personen som han/hon inte riktigt hanterar.

Det är oftast så att man är ett ”vuxet barn”, har vuxit upp i en sådan miljö, och man vet inte riktigt vad som egentligen är normalt. Till exempel så anses det vara normalt att kunna hantera situationer där folk är fulla, berusade – men så är det egentligen inte. Det kan vara oerhört problematiskt. Och det är det som är så oroväckande just nu, att vi går mot en sommar där folk dricker på uteserveringar och i parker, och där berusningsnivån är väldigt uppskruvad. Det finns många människor som har svårt att hantera sådana situationer.

Menar du att du ser en större ökning av alkoholkonsumtionen nu? Ja, och det säger även folkhälsan, och undersökningar som gjorts, att riskgruppen idag är ungdomar. Det är inget ovanligt att du dricker ett sex-pack starköl innan du drar på stan. Och då har du hällt i dig en alkoholmängd som motsvarar en kvarting brännvin. Och man säger: ”Vadå, jag är inte full, men jag är förvisso inte nykter.” Rent statistiskt så finns det ett institut som följer det här åt riksdag och regering, som säger att svensken, från 15 år och uppåt, dricker 9,53 liter 100% alkohol per år. Om man då omvandlar det till öl 5, 2procentig 50 centiliter, så blir det ungefär 350 ölburkar per år. Men så är det ju många som inte dricker alls, och då betyder det att, om vi antar att det bara fanns 5,2:or att dricka, så skulle det finnas många som drack minst ett sexpack om dagen. Och det är ju klart att det är ju fruktansvärt för mycket.

Finns det några kriterier för att kunna få de här stöd-åtgärderna? Ja, när människor ringer så försöker vi att man inom en vecka ska få det första stödsamtalet. Sedan avgör vi då tillsammans vad det är som vi kan jobba vidare med. Då får man alternativ, antingen når man en individuell kontakt, eller så kan man stå i kö för ”anhörigskolan”, eller vi kan tipsa om AL-ANON-gruppen och ACoA och de här frivilliga organisationerna som finns. Så vi försöker tala om vad som finns för möjligheter och grupperingar. Men det viktigaste är att den första kontakten får man väldigt fort. För när man väl har bestämt sig, så har man inte bara snabbt kommit på idén, utan man har funderat och tänkt – och när man väl ringer, så gäller det att ta tag i det väldigt fort, annars är det lätt att det falnar och ges upp. Därför har vi tänkt att det är viktigt när man väl ringer, att det ska gå snabbt till den första kontakten.

Tar ni till er och uppdaterar er inför nya metoder att jobba. Jag tänker, som exempel, på ”Craft” som är en ganska ny metod, och som börjar vinna status hos kommunerna? Ja, vi har faktiskt varit på en utbildningsdag i Stockholm, och tagit till oss materialet. Och vi använder oss till dels av den metoden i parsamtal. Och det är otroligt funktionellt. Man träffar en anhörig, och så träffar man delar av familjen, och så stärker man den anhöriga med ett manualbaserat program. Och då kan man säga till den familjemedlem som missbrukar att, ”jag sitter gärna och tittar på teve med dig, men då måste du hålla dig nykter”. Så jobbar man vidare på det här, för att tydliggöra hur den anhöriga vill att det ska vara, för att han eller hon ska delta. Och det visar sig tydligt att det rent vetenskapligt, när de undersökt ”Craft-metoden” så har man då konstaterat, under en tvåårsperiod att 60-65% av den med missbruksproblem sökt hjälp på egen hand. Och det är ju väldigt bra. Så vi håller på att läsa böcker just nu, och ta till oss det här, den här metoden

Hur ser det ut, är Karlstad mer framstående i anhörighetsarbetet än andra kommuner i Sverige? Ja, det kanske jag kan säga. I en del kommuner så finns det ett stort arbete för anhöriga, men det kanske är så att vi har skapat en bra plattform, en medvetenhet i anhörighetsarbetet, både på tjänsteman-, chefs- och politikernivå. Vi är nog ganska långt framme. Faktiskt. Och det talar ju för att när vi pratar med de som jobbar inom andra säten, som äldreomsorgen, demensvården och LSS: hur glada de blir att vi ska komma, vad kul, säger de, att ni ska komma hit. Dessutom fick vi förmånen att delta i en i en utbildning som Region Värmland arrangerar, en högskolekurs i anhörigstöd. Då var det jag och Karin Svensson Retzman, och Christine Björkman, bland annat, som var med. Men när vi gick den här utbildningen, och redovisade vårt examensarbete för gruppen här i Karlstad, så berättade vi om barn som lever i en missbruksfamilj, och hur man brukar prata om olika roller.

Man pratar om ”Clownen”, ”Professorn”, ”Rebellen” och ”Tapetblomman”. ”Clownen” som liksom skojar och grejar, ofta med lite förtäckt ledsamhet och sorg. Men han kan inte uttrycka det hemma, han blir inte respekterad. ”Professorn” är den som är jätteduktig, fixar allting, ekonomin, hjälper sina föräldrar och blir så otroligt duktig – även i skolan, och tänker kanske att ”om jag är tillräckligt duktig så kanske mamma eller pappa slutar dricka. ”Rebellen”, är egentligen den friskaste, som beter sig och talar om hur eländigt han har omkring sig. Och slutligen ”Tapetblomman” som gömmer sig, syns inte, gör sig osynlig.

Olika strateger alltså för att överleva i en familj med missbruk. Men då, under den här redovisningen, så var det många anhörigarbetare, som framför allt jobbar inom äldreomsorg, som kom fram efteråt och uppmärksammade att de här rollerna känner man igen även hos anhöriga inom äldreomsorgen. När anhöriga som har en mamma eller pappa som behöver stöd: De beter sig likadant. De blir jätteduktiga, eller så försvinner de, och märks inte, eller tvärtom, de kan vara ett gissel för äldreomsorgen, och riktigt besvärliga. Så rollerna känns igen även där. Och det tror jag är mänskligt. Det är olika strategier för att hantera något som är väldigt jobbigt.

Gäller det, för en anhörig, att aktivt kontakta er, eller är det så att ni försöker nå ut till människor runt en person som missbrukar, eller är under behandling? Det ligger ute information i de olika gruppverksamheterna och boenden. Där är även personalen medvetna om oss. Vi gör ibland olika påminnelser att vi finns. Men vi har inte på något sätt i övrigt varit ute och marknadsfört oss, för då hade vi kanske råkat ut för en anstormning utan like, vilket skulle vara otroligt resurskrävande.

Våra resurser räcker helt enkelt inte till. Istället så är det så att vår verksamhet sprider sig genom att någon, till exempel, gått på ”anhörigskolan” och funnit det positivt, och sedan rekommenderat det till någon annan i samma situation. Så vår verksamhet sprids mest på så sätt. Annars så finns det ju… ja, smärtkliniken ringde för inte så länge sedan, och hade hört att vi fanns, och hade en idé om några som skulle behöva ha kontakt – psykiatrin har gjort likadant. Sen, naturligtvis, så har jag jobbat med människor som har tunga alkohol- och narkotikaproblem, och samtidigt bett de ta med några, det kan vara en sambo eller det kan vara andra personer och familj, och det har varit väldigt funktionellt, och mycket spännande att jobba med det här.

Jag har haft familje- och parsamtal tillsammans med personal från Kompassen. Och det är inspirerande, om du tänker att en man söker till Kompassen, i oerhört dåligt skick, med en lång missbrukshistoria. Och så kommer han in i primär-programmet, och börjar gå där; och hans före detta fru får gå i ”anhörigskolan”, och så initierar vi att de kanske ska börja i parsamtal, och sen bjuder vi in deras halvvuxna barn i övre tonåren, som är där.

Vad har då hänt under resans gång, när vi jobbat med det här? Jo, han har skaffat en permanent bostad, kanske hittat sin fru igen, har flyttat ihop med barnen igen, kanske återtagit sin position i ett jobb som han trivs med. Och det är väldigt spännande att se, att få följa med och se hur människor kan återfå, återta sin kraft, sin egen kraft.

Så man kan säga att ditt jobb med de anhöriga även hjälper missbrukaren? Att det skapar mening, och att det finns något att komma tillbaka till…
Ja, absolut. Jag upprättar relationer. Det är synnerligen viktigt. Det är ju något som missbrukaren drar med sig, skamkänsla och skuld. Vad man har ställt till med.
Ja, man kan säga… Jag ritar ju gärna (säger Lennart och börjar rita på sitt stora ritblock). Jag har nog fått ihop ett tusental familjeträd (säger han och pekar på några stora högar ihoprullade pappersark). Men såhär: man färdas fram på stora vägen (ritar en stor väg), och om man då kommer in i ett missbruk är det som att komma in i en slags gränd (Lennart ritar upp en liten avkroksväg ifrån den stora vägen, och syftar därmed på missbruket – den är lång och kringelkrokig), och under tiden man går här (i gränden) så har man kanske en viss kontakt med den stora vägen, ibland är man långt ute, ibland är man kanske närmare, och så händer det saker och ting under tiden, och tillslut kanske man tappar bostaden, man tappar jobbet och är synnerligen illa ute. Så förstår man: Jag måste göra någonting, för att kunna vända det här…

Måste man tillbaka hela den där kringelkrokiga vägen? Ja, rent fysiskt kanske man inte behöver göra det, men tanke mässigt och utvecklingsmässigt för sig själv, så är det så långt man måste gå tillbaka, man måste städa i saker och ting, ekonomin kanske är åt skogen, relationer osv. Men så vänder det, man kanske får ett bostadssocialt kontrakt, sedan kommer man till KBAB, och så kollar de i sina arkiv och ser att ja, för tjugo år sedan hände det där och det där – och alla människor som man lämnat i missbruket, de är ju kvar med den bilden av honom som missbrukare. Och själv har han gått i behandling och blivit hjälpt i flera år – och så kommer han tillbaka till den personen som inte varit med mig på hans tillbakaresa, hans rehabilitering – och vad händer då, accepteras han? Så att komma ur ett missbruk är inte ett självständigt arbete, utan det rör många olika människor och instanser.

Om man nu följt den här kringelkrokiga vägen (eftersom jag tydligen vägrar släppa den), och att man är tvungen att gå tillbaka hela vägen för att komma ut på den stora motorvägen igen, har man inte hamnat väldigt långt bak då, om man jämför sig med sina vänner och sin familj? Nej, för då tror jag att man har mycket kunskap med sig, som man samlat på sig. Och man har mycket kunskap om vilket liv man vill leva. Och man har lärt sig hantera situationer som om man köper någonting, om man får en medicin eller så, att man tänker på vad det är, eller vissa maträtter till exempel, om man är ute och äter och det serveras rödvinsås till exempel. Alkoholen är förvisso borta vid tillagningen, men någonting förknippas ändå med det, och då får man säga att: nej, jag undviker det, jag tar någon annan sås istället. Och det låter kanske lite skrämmande kanske…
Eller om man tar steget att börja gå i en AA- eller NA-grupp, så säger jag: Bra! Då har man tänt några gatlyktor längs den här långa kringelkrokiga vägen tillbaka. Så är chansen att du hittar rätt är mycket lättare. Och att du kan få erfarenhet från andra, så att motorvägen inte blir en allt för stor chock, och omställning för dig. Det blir lite symboliskt när jag ritar upp det såhär. Och just det här med att rita och berätta för människor gör att man kan göra det konkret på ett helt annat sätt. Och ibland är det folk som ber om pennan, och börjar rita till detaljer, själv. Eller när man ritar ett familjeträd, så är det helt plötsligt en kvinna i gruppen som säger: ”Du Lennart, nu förstår jag, varför jag tycker att jag är som en spindel i nätet…”

Så det finns en tanke bakom att ha gruppträffar istället för enskilda samtal? Ja, det är ju så att deltagarna blir en resurs för varandra. Den sista gruppen som vi avslutade nu precis, de utbytte telefonnummer med varandra, och bestämde sig för en dag i veckan där de kunde träffas och fortsätta samtalen. Och vi har ju tänkt, vilket förvisso kanske är en svårförverkligplan med tanke på sekretess och så vidare, men vi har ett ganska gediget material, och vi funderar på att i framtiden kanske ordna till en återträff, eller ett uppföljande arbete. Ja, det finns att göra… Jag skulle kunna jobba i trettio år till… (skrattar). Minst.

Kommer du fortsätta ditt engagemang även när du gått i pension? Jag fyller ju 67 i september, men det kommer nog vara så att jag fortsätter på nåt sätt, att jag engagerar mig i något som jag tycker är viktigt. För det här med anhörigarbetet är så, ”gör-spännande”, alltså… Att ställa frågan till en anhörig som söker hjälp att: Vad är det som gjort att du sökt ända hit? Och då börjar de tänka… ” Jag måste ha gjort någonting, jag måste ha tänkt något, jag måste ha skapat en egen överlevnadsstrategi. Vad är det för någonting, vad är det för kraft jag har i mig..? Och sen är det givetvis mycket sorg. Som när en ung kille, 29 år gammal, i en anhöriggrupp, satt och funderade: ”Men du, Lennart, det är nog såhär: Jag har nog aldrig träffat min riktiga mamma… För mamma har varit inne i ett långt tablettmissbruk, hon har hållit på att pillra i över trettio år.” Det konstaterade vi. Och då var hon i behandling. Så han hade i alla fall ett framtidshopp. Att få träffa sin riktiga mamma. För första gången. Och det är väldigt fascinerande, att kunna känna den här dynamiken.

Text: Håkan Kristensson