Alla behöver kramar

Vårt behov av närhet är djupliggande och fundamentalt, viss närhet krävs för att vi ska kunna bli emotio­nellt balanserade individer. Men vad händer när en människa växer upp i en kramlös miljö? En person som arbetar med dessa frågor är Iris Johansson, socialpsykologisk konsult.

Människan har fysiska existentiella behov så som att äta, sova och ha kläder på kroppen för att inte frysa, annars överlever vi inte. Människan har också ett immateriellt existentiellt behov, en viktig del av detta är behovet av berö­ring. Vad händer om vi inte får kontinu­erlig beröring som skapar förnimmelser i kroppen?

– Vår anknytning och relationen till andra människor blir störd. Våra sinnen utvecklas godtyckligt och vi blir både överkänsliga och okänsliga på ett obe­gripligt sätt, säger Iris Johansson.

Iris Johansson jobbar som socialpsyko­logisk konsult, hon tar emot människor enskilt och i grupp. Människor med missbruk, utbrändhet, relationsproblem eller diagnoser som adhd och autism kommer till Iris för stöd och vägled­ning. Iris har diagnosen autism och flera års universitetsstudier bakom sig, inom psykologi, pedagogik och religion.

KRAMAR I FORSKNING
Forskning visar att barn behöver kramar, det kan tyckas vara självklart, men är inte alltid en självklarhet. Be­hovet styrks i en avhandling av Caro­line Johansson på Lunds universitet. Forskningen berättar också vad som händer med de barn som växer upp i en kramlös miljö. Som vuxen kan man ha svårt för beröring, det kan vara svårt att veta vilken sorts beröring som passar olika tillfällen.

Problem kan uppstå med den egna kroppen, på fler än ett sätt. En kropps­fixering kan bli påtaglig. I nära relationer kan kärlekstörsten upplevas krävande av partnern, och för den som har dessa er­farenheter, kan det vara påfrestande att bli avvisad. Det är först i partnerns famn som kärleken upplevs bekräftad.
Det är aldrig försent att läka genom beröring. Beröringen läker samt lugnar i stunden, men läker också de gamla såren. Det fungerar som ett vaccin för framtiden, menar Kerstin Uvnäs-Mo­berg, knuten till Lantbruksuniversitetet i Skara.

MASSAGE I SKOLAN
I skolan har kloka lärare fört in mas­sage i undervisningen. Eleverna får lära sig att massera varandra. Massagesagor och sånger har framställts till undervis­ningen. Att eleverna masserar varandra visar goda effekter både för den enskilda eleven, men också för gruppen. Profes­sorerna Anne-Liis von Knorring vid barnpsykiatriska kliniken i Uppsala och Kerstin Uvnäs-Moberg, tillsammans med Axelsons Gymnastiska Institut, har gjort en långtidsstudie på förskolebarn och massage. Där visar det sig att ag­gression mellan barn minskar, den som berör och berörs slåss mindre. Barnen blir mer sociala och mobbningen mins­kar. Barnen presterar bättre i skolan och är friskare.

Iris berättar att det i Ryssland finns en grupp som jobbar aktivt med att ge barnen taktil stimulering. Det sker direkt när de märker att barnen är oförmögna att vara i kontakt, de bryr sig inte om or­saken, utan de vet att varje barn behöver bli berört och att så sker regelbundet. Under en timma varje dag, får de taktil stimulering. Får barnen den beröring de behöver, blir de optimalt kommunika­tiva utifrån deras egen förmåga.

ATT GE TRÖST
För att hjälpa ett barn, som behöver närhet och beröring, så behöver man inte alltid veta orsaken till varför barnet känner smärta. Svaret kan komma innan frågan, beröringen kan komma först, exempelvis i form av taktil stimulans.
Iris Johansson talar ofta om begreppen ”autonom” och ”anpassning”. Hon menar att en människa som är autonom, är i sig själv. Ordet autonomi betyder självstyre. Här betyder anpassning att försöka rätta sig efter hur andra förvän­tar sig att du ska bete dig.

– Barnet är i grund och botten auto­nomt, ett i sig självt, och det bryr sig inte om vad den andra personen håller på med inuti sig själv. Den lägger ingen värdering på hur den andre skall vara, berättar Iris.

Detta är något som brukar få många föräldrar att pusta ut. De behöver inte vara färdiga med sitt eget trassel. De kan fortsätta att jobba med sitt eget och behöver inte vara glada och spralliga i mötet med barnet. De känner att de får tillåtelse att må som de mår.

Om den vuxne har ett bekräftelsebehov av barnet, vill vara ”duktig” och i det försöker överträffa sig själv, så ställer det till med problem för barnet. Detta bakåtvända bekräftelsesökande är väl­digt vanligt i vår kultur, menar Iris.

Att säga att det räcker med att ge berö­ring, är möjligtvis att förenkla en till ytan enkel, men samtidigt komplex sanning. Beröringens effekt beror på beröringens styrka, fasthet, och hastighet. Beröring kan upplevas njutningsfylld och livsvik­tig men också vara mycket skrämmande och smärtsam. Lyhördhet för vilken beröring som är passande, beror på vil­ken relation de som berör varandra har. Vi kan också ge beröring genom att ta i hand, eller att lägga en hand på axeln. Vi kan i all enkelhet fråga: får jag ge dig en kram?

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Ibland finns inga enkla svar

Många tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin

Stigma för nybörjare

Många vet mer. Attityderna verkar dock över ett tiotal år ha blivit sämre. Vi talar om psykisk ohälsa. Hur kan vi reducera stigma och vilken sorts kunskap är det egentligen som fungerar för att skapa grogrund för bättre attityder?

Kunskap i ämnet finns att hämta hos bland annat Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser (CEPI), som hade sin årliga konferens i Malmö 2010. Då handlade det om levnadsvillkor för människor med psykisk ohälsa. Det var även temat när Matthias C. Angermeyer med flera presenterade sina arbeten om allmänhetens attityder i förhållande till människor med dessa förutsättningar.

De senaste tiotalen år har kunskapen ökat om psykisk ohälsa. Det har skett en dramatisk förändring och forskning har bidragit till nya läkemedel, terapiformer och insikter. Den psykosociala miljöns betydelse har inneburit att förebyggande arbete har hamnat i fokus.

Men trots denna kunskap har attityderna försämrats avsevärt mellan 70- och 2000-talet. Hur vet man då detta? Jo, undersökningar har på en global skala genomförts om attityder under en längre tid. Så även i Sverige. Undersökningar i Vilhelmina mellan 1973 och 2003 visar på en markant försämring.

På frågan om personer med mental ohälsa utsätter andra för våld i större omfattning än personer utan ohälsa svarade 24 % att det var så 1976. 2003 resulterade samma fråga i att över hälften trodde det, mer än en fördubbling med andra ord. 1976 ansåg 51 % att psykisk sjukdom skadade ryktet mer än fysisk. 2003 hade detta ökat till hela 89 %.

Inte särskilt våldsamma

I verkligheten förhåller det sig så att den stora majoriteten av sjuka likväl som friska inte är våldsamma. Våldsrisken påverkas förvisso, och ökar betydligt, om missbruk finns med i bilden. Men det finns även andra riskfaktorer, som om föräldrar sysslat med inkonsekvent och hård uppfostran och om man har vuxit upp med stora familjekonflikter. Allt detta enligt en studie av Terrie Moffitts vid Kriminologiska institutionen på Cambridge universitet.

Vad är då stigma? För att göra det enkelt för oss kan vi låna en enkel modell från Professor Lars Hansson på Institutionen för hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet. Enligt dennes modell är Okunskap + Fördomar + Diskriminering lika med Stigma. Det räcker alltså inte med okunskap och fördomar, de måste omsättas i någon sorts praktisk handling för att sägas kunna stigmatisera. En sådan handling kan vara att personen får sämre tillgång till vård- och stödinsatser eller betraktas som suspekt på bostadsmarknaden.

Ny typ av kunskap

Varför fungerar ökad kunskap så dåligt för att påverka allmänhetens attityder då? Kanske är det fel typ av kunskap som har torgförts … ” Ett för stort beroende av neurobiologiska orsaker för psykisk ohälsa är i bästa fall ineffektivt och som sämst potentiellt stigmatiserande.”, menar sociologiprofessor Bernice Pescosolido.

Hon fortsätter: ”Aktuell stigmaforskning föreslår en fokus på färdigheter, kompetenser och samhällsintegration för personer med psykisk sjukdom och att detta kan leda mot en lovande riktning för att adressera offentligt stigma.”

Dessa insikter verkar ha beaktats i skapandet av nya kampanjer för att vända skutan och den negativa trenden. Nu har vi kampanjen (H)järnkoll, attitydsambassadörer, människor som träder fram och berättar om sina levnadsöden. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, för att citera Internationalen av Eugène Pottier.

Rädsla växer med avståndet

Lars Hansson konstaterade under CEPI:s konferensdag att kontakt/närhet till människor med ohälsa leder till mer positiva attityder. Samtidigt kretsar de flesta negativa attityder kring att man inte vill ha personer med psykisk ohälsa i närheten av sig. Det blir lätt ett moment 22. Den psykiskt sjuke är inte välkommen och därför är man också rädd för denne.

Dagens Nyheters litteraturskribent Ingrid Elam tycker sig se en ökad öppenhet, bland annat i nypublicerade berättelser av namn som Ann Heberlein, i hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Beate Grimsruds En dåre fri och Arvid Lagercrantz Mitt galna liv. De berättas inifrån och inte utifrån och är självbeskrivande och utlämnande.

Samtidigt finns det förstås de som vill befästa avståndet. Tydligast som politisk kraft formuleras det idag kanske genom Sverigedemokraterna, som tycker att det bästa vore om stenen rullades tillbaka till en återinstitutionalisering av psykvården. ”Prioritet bör ligga vid trygghet för medborgare ute i samhället, framför den sjuka individens rätt att leva fritt ute i samhället”, skriver man i sina generella riktlinjer för sin regions- och landstingspolitik.

Problemet är att avståndet då befästs. Paradoxalt kan då rädslan också leva vidare i avsaknad av närhet. Men närhet är inte bara frågan om en fysisk verklighet där du eller jag kan ha en granne; eller vara grannen, som är schizofren, utan en fråga om vilka berättelser som ryms i offentligheten. Större öppenhet om de mänskliga dimensionerna som nyanserar de biologiska kan kanske skapa denna närhet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad