Etikettarkiv: Malmö

Malmö Open – en av världens största parasport tävlingar

Bild till Malmö Open texten

Malmö stad står en gång per år för en av världens största parasporttävlingar, med allt från bordtennis till boccia lockar tävlingen till sig över 2 000 deltagare. Under denna helg används inte mindre än 12 olika arenor för att få allting att rulla på så bra som möjligt.

Jag som själv medverkade i simning, en av de 16 sporterna, tycker att det är en fantastiskt bra tävling och gemenskapen är obeskrivlig. Man får träffa personer som är som en själv och känner en gemenskap som inte går att hitta någon annan stans, samtidigt som man får göra det man älskar mest av allt då man utövar sin idrott.

Malmö Open som gick av stapeln andra helgen i februari är en stor tävling för funktionsnedsatta människor. Med inte mindre än 16 olika sporter och cirka 2 500 deltagare från totalt 25 länder är Malmö Open en av världens största evenemang för handikappade.

Arrangemanget som har pågått sedan 1977 har haft en bra påverkan på de deltagande och fört med sig många skratt och tårar. Besvikelse varvades med lycka under de dagarna som tävlingen fortlöpte.

Tävlingen som arrangerades av Föreningen Idrott För Handikappade (FIFH Malmö) fick en härlig inramning och med bra resultat. Under taket på Hylliebadet i Malmö hördes fullt med skrik från läktarhåll när det simmades på och klockades många fina tider. De som varit deltagande under helgen kan känna sig nöjda då de personliga rekorden ett efter ett avlöste varandra. Andra sporter som det tävlades i var bland annat bowling, fotboll och kälkhockey.

Idrottarna med olika sorters svårigheter och funktionshinder har under tävlingen gjort en heroisk insats i alla sporter, publiken blev minst sagt imponerad av deras resultat.

Malmö Open är ett bra initiativ av FIFH Malmö och det är ett utmärkt tillfälle att visa upp sig på för att få chansen i landslagets olika stadier. Enligt mig är Malmö Open en av de bästa tävlingarna under tävlingssäsongen.

Tävlingarna som utförs på olika ställen runtom i Malmö kopplas samman med transporter från de olika deltagarnas hotell till arenorna. Det känns som att hela staden är engagerad i tävlingen och att alla boende i Malmö tycker det är en rolig händelse där alla kan förenas med sporten man brinner för oavsett vem man är.

Om det skulle komma på tal att lägga ner tävlingen är jag övertygad om att det skulle bemötas av hård kritik, då det är så många som är berörande och tycker om den. Hela staden tjänar på den då idrottarna behöver boende under dagarna de tävlar och någonstans att äta. Tävlingen känns som en bra aktivitet där alla kan vara med alla utan några konflikter. Malmö Open förenar människor.

Fakta om Malmö Open:

Sporter: Friidrott, Boccia, Bowling, Matt-Curling, Biljard, El-Hockey, Innebandy, Fotboll, Goalball, Sportskytte, Kälkhockey, Simning, Bordshockey, Bordstennis, Rullstolsbasket, Rullstolsinnebandy.
Startades: 1977
Vart: Malmö stad
Antal sporter: 16
Antal deltagare per år: 2 000 – 2 500

Text: Anton Hastö Hardin

BOSTADSLÖSA OCH BOSTADSBRIST

En konferens om Bostad Först ägde nyligen rum. Med anledning av detta publicerar ASP Bladet en debattartikel om svensk bostadssituation, signerat Steve Krauss från ABF Malmö.

Idag i Sverige finns för närvarande ca: 250 000 bostadslösa och 34 000 hemlösa. Dessa siffror kommer att öka kraftigt under de närmaste 20 åren om inte fler bostäder byggs. Här i Malmö beräknas antal invånare öka från 300 000 till 400 000 till året 2030. Situationen är densamma i samtliga storstadsområden i hela landet. Detta kommer, redan nu, att slå hårdast mot ungdomar och de ekonomiskt svaga i samhället.

Som bostadslös räknas de som har tak över huvud men saknar eget kontrakt. Det vill säga inneboende, andrahands kontrakt, med mera. Denna grupp innefattar många ungdomar. I en av studiecirklarna som jag leder på ABF Malmö, Vem Älskar en Hemlös, är 6 av 8 deltagare bostadslösa studenter. Fyra av dem bor kollektivt, en situation som är allt vanligare för ungdomar idag.

Utestängda

Hemlösa är den grupp som har det svårast med att komma in på bostadsmarknaden. Dessa är på grund av olika typer av problematik helt utestängda från marknaden.

Jag har en teori om att problemen härrör från flera faktorer. För det första, ett problem består av samhällsförändringen. På 50 – 60-talet, under miljonbygget, såg Sverige helt annorlunda ut. Man slutade skolan, skaffade jobb och gifte sig, eller flyttade ihop och skaffade familj. Majoriteten av de lägenheter som byggdes då var 3 eller 4 r.o.k. Det fanns bara en liten procent 1:or och 2:or.

Idag ser samhället ut helt annorlunda. I Rapport för ett tag sedan visades en undersökning där det stod att i Stockholm, Göteborg och Malmö var över 50 % av hushållen ensamma hushåll. Ungdomar idag satsar på karriär och väntar med att skaffa familj tills de är över 30 år. Som ensam är det svårt att klara hyran på en stor lägenhet. Dessutom i ett annat inslag i Rapport sades det att unga inte är intresserade av industrijobb som oftast ligger i mindre orter där det finns lediga lägenheter.

Det andra stora problemet är det som kallas för gentrifering. Allt fler hyresrätter omvandlas också till bostadsrätter, särskilt i storstadsområden. Byggbranschen vill huvudsakligen bara bygga insatslägenheter. Detta påverkar ungdomar och andra med svag ekonomi negativt.

Sist, en del kommunala bostadsbolag är aktiebolag och det verkar som vinst intresset har gått före behov av bostäder.

Det som krävs idag är ett större byggande av hyresrätter. I storstäderna, särskilt i städer med högskolor, behövs flera enkla billigare 1:or/2: or. Dessutom skulle det vara bra om de kommunala bostadsbolagen överlät 10 % av sina lägenheter till det sociala. Detta finns redan olika platser i Danmark som har det så. Detta skulle underlätta att ordna bostäder till dem som är hemlösa och har socialbidrag.

 

Text: Steve Krauss, ABF Malmö

Nya mediciner mot alkohol

Jag har tidigare skrivit om medicin mot heroin och vaccin mot kokain, och nu kommer ännu en nyhet: medicin mot alkohol.

De flesta vuxna svenskar använder alkohol mer eller mindre regelbundet. För de flesta innebär det en källa till glädje, avspänning och fest. Sen finns det andra där alkoholen istället medför kroppsliga, psykiska och sociala skador.

Idag finns det statistik på att drygt trehundra tusen personer i Sverige har problem med alkoholen. Av dessa är drygt sjuttio tusen kända av samhället, medan färre än tjugo tusen får någon hjälp av de alternativa behandlingsmetoderna. Behandlingsresurserna är mycket begränsade.

Tyvärr så fungerar dagens läkemedel mot alkoholism endast för en minoritet av patienterna. Det som finns är antabus, som man löser upp i ett glas vatten. Men den används inte speciellt ofta, vilket nog är bra, för den sliter mycket på njurarna. Och tar man ett återfall med antabus i kroppen så blir man inte bara lite sjuk, du kan nära på dö på kuppen.

Två nyare preparat, med lovande effekter, är akamprosat (campral) och naltrexon. På den svenska marknaden finns idag endast akamprosat tillgängligt, medan naltrexon bara finns att köpa i USA och några enstaka EU-länder. I Sverige leds en utvärdering av preparatens effekter av Mats Berglund, professor och överläkare vid Alkohol och narkotikakliniken vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Hur fungerar då dessa nya medel? Akamprosat har i flera studier visat sig förlänga den helnyktra perioden. Ämnet tycks påverka suget efter alkohol, och med det minskar återfallsrisken. I en studie var femtio procent fler avhållsamma i akamprosatgruppen, jämfört med placebogruppen. Den bakomliggande mekanismen är i sina detaljer fortfarande oklar. Naltrexon, verkar genom att blockera nervcellernas opiatreceptorer och antas på så sätt kunna minska alkoholens belöningseffekt.

Stimuleringen av lustcentra i vissa områden av det limbiska systemet anses vara viktiga för alkoholens effekter och för uppkomst av alkoholberoende. Kroppens egna opiater, till exempel endorfiner, förstärker denna effekt.

Införandet av dessa två nya läkemedel  som påverkar själva beroendemekanismerna, anses av flera experter som ett stort genombrott i missbruksbehandlingen. Man betonar dock att de inte är några mirakelmediciner. För att kunna få ett bra resultat måste de kombineras med psykosociala insatser. Tyvärr räcker det alltså inte med att bara ta ett piller, och vips, så är allt bra … Istället krävs ett evigt jobb, med stora förändringar av ditt liv. Det är tufft, men det går. Lycka till.

Text: Krille A.

Aluma – Gatans tidning

Tidningen Aluma i Malmö behandlar frågor som hemlöshet, utanförskap och missbruk Den säljs av hemlösa som får en sysselsättning och en chans att komma in i samhället. ASP-bladet åkte till Malmö för att ta reda mer om Aluma.

Malmö är Sveriges tredje största kommun.  I juni 2010 bodde i Malmö 296 169 invånare enligt SCB. Malmö är med svenska mått en stor kommun och har som en sådan många sociala problem.  Problem som finner sin väg till sidorna på tidningen Aluma.

Redaktionen är belägen i ett äldre hus mellan Stor Torget och St. Petri Kyrka. Där redaktionen nu finns var tidigare än klädbutik. Genom de stora skyltfönstren flödar solljuset in och får lokalen kännas öppen och inbjudande.

Det är här jag träffar Endré Feledjhazi. Han är distributionsansvarig på Aluma. Tillsammans med Henrik Löfgren ansvarar de att tidningarna kommer ut till försäljarna. De distributionsansvariga är länken mellan redaktionen och försäljarna.

En vanlig dag börjar 8.45. Endré brukar göra i ordning allt så att saker och ting är redo klockan nio då försäljarna kommer och köper sina tidningar.  Det fungerar som så, att de köper sina tidningar som sedan säljs för 40 kronor per styck. Försäljarna har sina platser runt om Malmö och på andra platser i Skåne.
Försäljningsplatser är exempelvis stormarknader och ställen där det rör sig mycket folk. Det finns 108 inskrivna försäljare och av dessa är 40 aktiva. De måste följa Alumas regler som säger att de inte får vara märkbart påverkade, våldsamma eller stjäla. Om man bryter mot reglerna och inte förstått vad man gjort blir man avstängd en vecka.

Endré har också hand om vad Aluma kallar uppsökandeverksamheten. Tidningen har en EU-moppe som Endré använder för att distribuera tidningarna till försäljningsställena. Han påpekar också att det finns chans till samtal med försäljarna när han åker runt med tidningarna.

Den sociala biten på Aluma är viktig. Man ska alltid ha tid för en kopp kaffe och att kunna snacka en stund, säger Endré. För alla människor är mänsklig kontakt viktigt men för de som står längst ner i samhället är ett”hej” eller ”hur mår du” en viktig bekräftelse som stärker dem.
– Man ser på de flesta försäljarna att arbetet höjer dem, deras självkänsla, hävdar Endré.

Han säger att hade inte varit för Aluma hade många gått ner sig djupare. Det finns exempel på personer som knappt lyft blicken från marken men sedan efter en tids försäljning har de kanske minskat missbruket. De kan då skaka i hand och möta blicken när man träffas. De känner att Aluma är viktigt och det håller dem på rätt köl, säger Endré.

Att den sociala aspekten är viktig kan Milan intyga. Han har varit försäljare i fem år och säger också att Aluma har betytt mycket för honom. Vi sitter på redaktionen och Milan berättar för mig hur det är att vara Aluma-försäljare på Malmös gator.

Han har tagit sig från drogmissbruk till att ha en tro på framtiden. Från början förstod Milan inte hur avgörande Aluma skulle bli för honom. Han säger att han från början bara uppfattade tidningen som en ekonomisk resurs. Sedan han genomgått sitt metadonprojekt förstod Milan att detta handlade om mer än bara pengar.
– Jag fick klart för mig att jag behövde något att göra för att hålla mig drogfri, menar Milan.

Att vara drogfri kräver en struktur i livet. Milans arbetsdag börjar när redaktionen öppnar på morgonen och avslutas när den stängs på eftermiddagen. Han återkommer flera gånger under intervjun till att det är viktigt att ha en ordnad tillvaro.

Milan menar att det är viktigt att jobba som på vilket arbete som helst. Man börjar på morgonen, går hem på eftermiddagen, får en struktur på sin dag som i sin tur påverkar livssituationen. Detta är man lätt sätta sig in i, oavsett om man är hemlös eller ej. Det måste finnas rammar annars flyter allting ihop. Milan visar vikten av detta och visar också att det går att sig samman från ett uselt utgångsläge till en positiv framtidstro.

Jag frågar Milan hur han upplever mötet med människor är. Han säger han har fått mycket uppskattning från de han träffar. De ser att han står på samma plats och säljer, kämpar för att göra sitt liv bättre. Uppskattningen har motiverat honom att fortsätta på den väg han nu har valt.

Det finns fortfarande fördomar kring hemlösa och missbrukare. Milan säger att han ibland möter dem. När han missbrukade satte han vikt på alltid vara ren och välklädd och fortfarande är det så. Det finns de som har tvivlat på att han är hemlös pga av hans rena kläder. Han berättar att det förekommit tillfällen när redaktionen fått telefonsamtal från människor som betvivlat om han är verkligen är hemlös.
– Man blir placerad i ett fack på grund av sitt utseende, säger Milan.

Milan berättade om en man han träffade som sa: ”Jag har passerat förbi dig många gånger och du säljer Aluma och är bättre klädd än jag.”
– Att var välklädd är något jag föredrar men det är inget bevis för att man är bättre på något sätt, berättar Milan.

Han menar att nu när han är drogfri kan han använda pengarna på andra saker än droger som exempelvis kläder.

Pengarna han tjänar på Aluma-försäljningen bidrar till en bättre livssituation för honom. Att vara hel och ren är viktigt för Milan eftersom det bidrar till ett bättre liv.

När man jobbar som försäljare träffar man andra hemlösa som sjunkit djupt i missbruk och hopplöshet. Milan säger att han uppmanar dem att försöka fortsätta kämpa. Du kan få hjälp, menar Milan, och många är medvetna om det.

Det är viktigt att det finns någon som kan visa att det går att ta sig ur problemen hemlöshet och missbruk. Milan som nu är drogfri sedan fem år är bra exempel på detta. Det finns också försäljare som inte har kommit lika långt på vägen som Milan. Genom sitt arbete som försäljare på Malmös gator kan de påbörja vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Text & Foto: Henrik Sjöberg

Rena sprutor räddar liv

Sprutbyte minskar inte missbrukets omfattning, men kan reducera riskbeteende och risker för smittspridning. Det kan också möjliggöra ökad kontakt mellan injektionsnarkomaner och sjukvården, och därmed skapa förutsättningar för motivationsarbete och behandling. Det är många narkomaner som inte skulle behöva bära på en obotlig sjukdom som hiv eller hepatit om de sluppit dela spruta med någon.

Jag vet att många tycker att man får skylla sig själv om man är så dum att man använder sprutor. Men detta tycker jag är ett feltänk. Problemet existerar, och kommer förmodligen alltid att existera. Man kan faktiskt bli smittad utan att använda sprutor. Genom att minska smittspridningen inom gruppen narkotikaberoende minskas också risken för att smittan sprids till icke narkotikaberoende, genom exempelvis sexuella kontakter.

2004 undertecknade Sverige, tillsammans med andra europeiska nationer, Dublindeklarationen, där vi lovade att intensifiera arbetet mot hiv, aids och hepatit. I deklarationen rekommenderas att sprutbytesprogram ska nå minst 60 procent av dem som använder sprutor, men i Sverige nås högst 5 procent av dessa. Detta på grund av att vårt land endast har två sprutbytesprogram: ett i Malmö och ett i Lund.

Politisk ovilja en bromskloss

Trots att det sedan 2006 finns en lag som tillåter landstingen att starta såna program är intresset för dem – bland kommuner och landsting – mycket ljummet. Den bakomliggande orsaken till ointresset är sannolikt politikers rädsla för att framstå som knarkliberala.

En gång i tiden – mer exakt den 19 oktober 1989 – stängde Socialstyrelsen ner en väl fungerande verksamhet, som innebar att det fanns ett antal ställen som delade ut rena sprutor. Och detta utan någon tillfredsställande förklaring.

Jag har svårt att förstå varför det lades ner. Som jag ser på saken räddar dessa program liv och förbättrar dessutom människors hälsa. Detta genom att förhindra smittspridning samt genom att aktiva narkomaner får tillgång till sjukvård som de annars inte skulle kunna få. Sår och skador sköts om, vilket gör att det allmänna hälsoläget förbättras. Sprutbyten förhindrar också blodförgiftningar, vilket tar fler liv bland narkomaner än både hiv och hepatit.

Sprutbyte ger förbättrad samhällshälsa

Med sprutbyte ökar möjligheten att leva som frisk efter att man slutat ta narkotika. Man borde vända på perspektivet och se på sprutbyten som en hälsofråga istället för en narkomanfråga. I sjukvårdslagen anges att var och en har rätt till vård. Det skulle därför vara en skyldighet för landstingen att erbjuda denna form av vård, stöd och service. Argumenten mot sprutbyten brister ofta i logik och praktik. Det stora kruxet ligger i förmodligen i rädslan för att missbruket skulle riskera öka om samhället hjälpte till med rena sprutor. Att detta i sig skulle riskera leda till ett mer drogliberalt klimat. Man fruktar helt enkelt att det ska sända fel signaler.

Men då kan man ju också fråga sig vad det är för signaler som samhället sänder just nu: Du har dig själv att skylla; Vi bryr oss inte om ifall du får en farlig sjukdom eller dör; Sluta knarka först, sen ska vi hjälpa dig. Den attityden kostar människoliv. Dödstalen för svenska narkomaner ligger bland de högsta i Europa. Borde inte samhället istället säga: Vi vet att ni finns och att ni har problem. När ni själva är motiverade, då hjälper vi till. Och under tiden ska ni inte behöva smittas av en obotlig sjukdom. Man tycker ju att det borde ligga i samhällets intresse att vilja begränsa dödliga och smittsamma sjukdomar.

Text: Christer A.

Hjälpmedel till psykiskt funktionshindrade

Catarina Brun, Monica Rydén och Annie Persson träffade Inger Olsson och Gunilla Barse-Persson som är HumanTeknik i Karlstad för att prata om hur dem ska kunna samarbeta.

hjälpmedel web45 miljoner kronor anslås från regeringen till Hjälpmedelsinstitutet, med uppdrag att sprida kunskap om och utveckla hjälpmedel till personer med psykisk funktionsnedsättning.

Vad är det ni gör här idag? Vi har fått ett uppdrag från regeringen att jobba med samma frågor som HumanTeknik gjorde, rörande hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det finns stor erfarenhet här, till exempel hos Gunilla och Inger som jobbat i projektet, samt alla deltagare som var med. Vi är här för att prata om hur vi ska kunna samarbeta. Det här projektet kommer att innehålla mycket information till brukare, anhöriga och berörda myndigheter.

Det ingår också utbildning till alla berörda personalgrupper för det är viktigt att de ska kunna det här. Slutligen har vi fått medel för att utveckla bättre hjälpmedel, metoder och tjänster. Vi tycker att det finns för få hjälpmedel och vissa kan behöva lite annan funktion och dessutom se snyggare ut. Funktion och design för olika hjälpmedel samt metoder för hur man använder dem, men också metoder för att hitta rätt hjälpmedel. Tjänster kan tillexempel handla om att söka på internet, att hantera sin ekonomi, påminnelsetjänster är en del av detta.

Hur mycket pengar kommer att fördelas till Karlstad? Det kan vi inte riktigt svara på idag för det måste först och främst göras en ordentlig plan, och det är också en del av det vi gör här idag. Naturligtvis så kommer en del av de avsatta medlen att gå till Karlstad för vi behöver verkligen ha den här kompetensen.

Vilken typ av hjälpmedel är det som avses?
Detta projekt gäller bara för personer med psykisk funktionsnedsättning, men det kan ju vara så att just dessa hjälpmedel faktiskt passar till fler grupper men själva syftet, uppdraget från regeringen, gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Det är det som är roligt med just detta projektet, att själva fokus ligger på personer med psykiska funktionshinder.

Hur mycket fokus ligger på att utbilda personal?
Det är en tredjedel av hela projektet och vad de här medlen ska gå till. Det är viktigt att de som berörs verkligen kan det här och vet hur de ska göra.

Handifon i hand CMYKDet finns en del hjälpmedel redan nu, som ni vill utveckla, har ni hittat några nya behov hos andra grupper? Man brukar säga att den här typen av hjälpmedel, som är kognitiva, handlar om Tid, Planering och Påminnelse. Man kan behöva hjälp med att räkna ut hur lång tid en viss sak tar att göra, planera för veckan vad som ska göras och sen bli påmind.  Det här måste göras och det här vill jag göra och att man sen blir påmind om det. Det är mycket det som är grunden för den här typen av hjälpmedel. Det kan röra sig om allt från en äggklocka till att hantera en handdator. En hel del av dessa hjälpmedel är riktigt fula och en del, som är framtagna av de särskilda hjälpmedelsföretagen, kan också behöva medel för att utveckla och anpassa funktionerna. Om man tänker i nya banor vad gäller hjälpmedel så är ekonomi en sådan del. Hur ska man betala sina räkningar och hur kommer man ihåg att göra det? Hur får man in rutinerna och ser till att jag har pengar till det?

Det vore bra om man kunde hitta någon bra struktur för det som kan fungera för våra klienter. Då kanske några som idag har ”gode man” kan klara av det själva. En annan sådan sak är medicinhantering, där det redan finns en variant av påminnelsedosett som behöver utvecklas och förbättras.

Dessa dosetter är både stora och klumpiga och kan vara svårhanterliga för många. Majoriteten av våra klienter äter ju medicin så där finns det ett stort arbete att göra. Produktmässigt finns det säkert saker som inte finns i dag, men som behövs, och den kunskapen sitter egentligen brukarna själva på. Det är ju först och främst de som kan tala om vad de själva behöver.

Innebär det att ni kommer att fråga brukarna om vilka behov de har? Ja, det kommer vi att göra. Jag tror det är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli ett bra arbete av det här, att vi tar reda på vad individen behöver. Det ligger en utmaning i att få dessa människor att berätta. Det kommer ju inte fram om vi inte frågar dem det faktiskt berör. Det kan vara det mest enkla saker som förbises och sådant kan vara svårt för brukaren själv att uttrycka.

Kommer ni att anlita speciella företag för att ta fram dessa produkter? Nej, men vi kommer att informera om utvecklingsmedlen på ett antal platser i Sverige och hoppas då att företagen vill komma dit och lyssna, kanske bli inspirerade och söka pengar till nya produkter eller till utveckling och förbättring av redan befintliga produkter.

De platser där information skall hållas är Malmö, Örebro, Umeå och Stockholm under maj månad. Vi håller som bäst på att skicka ut inbjudningar, till bland annat universiteten, kommuner, landsting samt företagarföreningar.

Hur ska brukare/klienter få reda på att det finns sådana här hjälpmedel? Det är min uppgift i projektet att ordna fram den informationen, och jag skulle verkligen vilja ha bra förslag på hur det ska gå till, säger Catarina Brun. Vart någonstans kan man träffa människor som INTE är anslutna till någon brukarförening eller annan organisation. De människor som är anslutna når man ju ändå ganska enkelt via deras organisation…men de andra då? Det behöver jag verkligen hjälp med! Hur ska jag nå dessa människor? Det är min stora utmaning och min huvudvärk just nu, att ta reda på hur det ska gå till.

Hur långt är detta projektet och vad vill ni komma fram till? Projektet löper på 3 år. Vi vill att alla som har behov av hjälpmedel verkligen får det utan att behöva kämpa som ”en tiger” för att få tillgång till något som bör vara en självklarhet.  Jag vill att myndigheter, brukare, anhöriga, och personal är välinformerade i de här frågorna. Kanske kommer det att ta åtskilliga år att nå dit, men vi har i alla fall börjat resan här.

Text: Lena Båtman

INGEN SKALL BEHÖVA DÖ AV ENSAMHET!

I Dagens Nyheter från tisdagen den 27 maj i år kan man läsa om en studie som gjorts av forskarna Lise-Lotte Nilsson och Bengt Lögdberg. De har studerat dödligheten hos personer med schizofreni i Malmö mellan åren 1935 och 2003.

I sin undersökning såg forskarna att dödligheten har stigit bland de schizofreni-drabbade i Malmö under 65 års ålder till att nu vara mer än åtta gånger högre än hos den övriga befolkningen. Man upptäckte också att var tionde som avlider, ligger död hemma i nära en vecka eller längre innan dödsfallet upptäcks. Dödsorsaken handlade inte sällan om självmord.

Psykiatrireformen som trädde i kraft 1995, innebar att kommunerna skulle ha huvudansvaret när det gäller att ge stöd i såväl boende, sysselsättning som fritid till de svårast psykiskt sjuka och funktionshindrade. Ansvaret för den medicinska behandlingen skulle ligga kvar hos landstingen. Den ökade dödligheten har Lögdberg & Nilsson kunnat se har koppling till det minskade antalet slutenvårdsplatser i Malmö under samma tid.

Det som dessa forskare tagit fram i sina studier, talar sitt tydliga språk; något är fel, det står inte rätt till. Att avlidna personer får ligga så pass länge innan de upptäcks, tyder på en mycket ensam tillvaro. Att personer avskrivs från psykiatrin eftersom de inte hör av sig, skulle inte få förekomma anser jag. Psykiatrin borde förstås höra av sig först, innan man avskriver någon. Därigenom kan förmodligen något dödsfall förhindras. Andra förebyggande åtgärder skulle kunna vara i form av hjälpmedel, exempelvis en dator som hjälp i det sociala livet, eller en social kontaktperson. Det är dags att vända trenden, ifrån katastrof till en lyckad psykiatrireform. Ifrån ensamhet till gemenskap.

Ingen ska i vårt moderna samhälle behöva dö på grund av sin ensamhet!

Karl-Peter Johansson