A serious man, det mänskliga företagandet och Arcade fire

A serious man

Bröderna Coens senaste film, komedin A serious man, utspelas under det sena 1960-talet i en judiskdominerad förort till Minneapolis, den miljö bröderna själva växte upp i.
Vi får bevittna hur den gode och moraliskt bundne juden Larry Gopniks liv brakar samman, hur han upptäcker att allt han tagit som sant och givet rycks bort. Larry förstår inte hur Gud kan tillåta att en god och allvarligt sinnad människa som han själv kan utsättas för dessa katastrofer. Han tycker kort sagt väldigt synd om sig själv.

Vi kan dock känna medlidande. Hans fru har bedragit honom med en gammal bekant och vill nu skiljas för att kunna gifta sig med sin älskare. Älskaren, utrustad med en sexappeal i jämnhöjd med ett bättre begagnat kylskåp, slänger sedan ut Larry ur hemmet (”för barnens skull Larry”) och föreslår att han flyttar till ett motell med sin bror; ett arbetslöst, matematiskt geni med en gigantisk varböld i nacken …

Allt detta och mer får den seriöse mannen tampas med i sin resa mot försoning. Inte brödernas vassaste film, men väl värd sin starka trea.

Text: Christer Jansson

Det mänskliga företagandet

I boken Det mänskliga företagandet ger författarna läsaren en kraschkurs i social ekonomi på ett pedagogiskt sätt. Trots en lite rosaskimrande ton och förkärlek för upprepningar tar författarna Elisabet Mattsson och Ian Olsson ett helhetsgrepp på föreningslivets, kooperationens och samhällets sociala ekonomi. Vi får bland annat lära oss om lagstiftning och företagarformer inom Sverige och EU, men även bakgrunden till våra sociala arbetskooperativ här i Karlstad.

Den sociala ekonomin beskrivs som en ”tredje kraft” mellan det offentliga och det privata. En solidarisk ekonomi som varken ägs av privat kapital eller lyder under ett statligt ”chain of command”. Den syftar till egenmakt och samhällsansvar och anses sysselsätta cirka 12 miljoner människor inom EU . I modern tid har Italien tjänat som stor inspiration där en positiv samsyn utvecklats över stora delar av det politiska fältet.

Boken kommer med förslag som ämnar till att vitalisera den sociala ekonomin. Däribland föreslår författarna att kooperationen satsar på att skapa en social bank. De vill även stävja den långtgående trend där kooperativ stelnar i toppstyre. Det mänskliga företagandet framstår trots sina skönhetsfläckar som en folkbildningsgärning. Läs den och låt dig inspireras!

Text: Robert Halvarsson

The Arcade Fire

The Suburbs är kanadensiska Arcade Fires tredje skiva. Albumet bjuder på en vandring i medelklassens förorter där trygghet, normalitet och likformighet råder. Skivan är full med stora känslor och ingivelser som ger lyssnaren mycket för pengarna.

Arcade Fires musik är storslagen men även innerlig. Det finns kanske inte några omedelbara hits men det är ett genomarbetat album där varje låt förtjänar sin plats. Ibland hör man musik som tilltalar direkt men samtidigt växer efter varje spelning. Man upptäcker nya detaljer och nyanser, så är det med Arcade Fires nya CD The Surburbs.

Text: Henrik Sjöberg

Public Enemies, Terrorismens Historia & Under the Skin

PUBLIC ENEMIES

Nu har Michael Mann (Heat, Collateral) kommit med en ny film, på DVD från 2009.Under J Edgar Hoovers styre över FBI får man följa deras jakt på John Dillinger (Johnny Depp, bl. a. känd från Pirates of the Caribbean) , en ökänd amerikansk bankrånare. Filmen är bra klippt och skådespeleriet från Depp och Cotillard sviktar inte en sekund. Inledningsvis gör filmen ett rörigt intryck – då man har svårt att hänga med i alla de olika identiteterna – den lugnar dock ner sig under sin andra halva.

Man får följa Dillinger och hans flickvän Billie Frechette (Marion Cotillard – Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i La vie en rose) till slutet, och i slutändan blir den riktigt bra. Filmen utspelar sig under den stora depressionen och är verklighetsbaserad, den är 2 timmar och 14 minuter lång.

Text: Jane Alsing

TERRORISMENS HISTORIA

Björn Kumm

Terrorismen pockar allt som oftast på vår uppmärksamhet nu för tiden, och för den som önskar sätta sig in i ämnets orsaker och problematik rekommenderas den svenske journalisten Björn Kumms bok Terrorismens historia. Den utgör främst en exposé över terrorismen under kalla kriget fram till nutid, dock visar författaren att fenomenet sträcker sig långt tillbaks i historien.
I boken sätts tidigare eller befintliga terrororganisationers bevekelsegrunder in i sitt orsakssammanhang, men Kumm vidgar också på själva begreppet terrorism. Det är inte endast olagliga politiska organisationer som brukar utomrättsligt massvåld, även demokratiska stater har tagit till dessa metoder för att utnyttja terrorvapnets främsta aspekt: att sprida skräck bland sina fiender.

Boken belyser den definitionsmässiga gråzon som existerar om vad som är moraliskt försvarbar våldsanvändning, och svårigheten att skilja en god revolutionshjälte från en ond terrorist. Sanningen verkar ligga i betraktarens öga. Man kan beakta den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatchers ord: ”Jag talar inte med terrorister, åtminstone inte förrän de blivit premiärministrar.”

Text: Christer Jansson

UNDER THE SKIN – Lindsey Buckingham

Under the skin är Lindsey Buckinghams (Fleetwood Mac´s kreative motor) fjärde soloalbum. Skivan präglas av ett akustiskt singer/songwritersound, där Buckingham kompar sin sång med sedvanlig briljant gitarrteknik, kryddat med stämsång. Albumet har huvudsakligen spelats in i hemmet, med undantag av två studiospår där Mick Fleetwood och John McVie gästar på trummor och bas.

Två av låtarna är covers från ett par av 60-talets stora: Rolling Stones I am waiting samt Donovans To try for the sun. Man kan konstatera att Buckingham ger dessa original en helt ny (och enastående) dräkt. Bara dessa covers i sig motiverar ett inköp.

Ytterligare ett knippe pärlor förtjänar omnämnas från detta elva spår starka album: Not too late, Down on Rodeo, fantastiska Someone´s gotta change your mind samt Flying down Juniper är urstarka sånger som hjälper till att lyfta denna skiva till fyra välförtjänta Aspblad.

Text: Christer Jansson

MÅNADENS TIPS: Public Enemy no 1, Tre Sekunder & Green day

PUBLIC ENEMY No1

Public Enemy No 1 är den sanna historien om den franske gangstern Jacques Mesrines liv (1936-1979). Mesrine var en charmig, karismatisk narcissist, både förälskad i sin kriminella livsstil och inmålad i ett hörn av densamma. Att han kom från en stabil medelklassbakgrund, var välutbildad och utrustad med ett knivskarpt intellekt gör hans karriärval och öde desto mer fascinerande. Född med den oförvägnes längtan bort från trygghetens stiltje, bejakade han det de friaste andarna ofta tillåter sig mer än andra, nämligen att finna på det ena  fanstyget värre än det andra. Och trivdes förträffligt med det.
Ovillig, eller oförmögen, att finna en plats inom de ramar samhället erbjöd var hans motto att leva hårt och leva nu, för imorgon kunde det vara försent.
I huvudrollen gör Vincent Cassel stordåd. 60- och 70-talsatmosfären doftar äkta. Filmen, uppdelad i två delar, går lös på strax under fyra timmar och lämnar ingen träsmak. Våldsamt underhållande.

TRE SEKUNDER

Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.

Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.
Tre Sekunder är en intensivt spännande thriller där människor i alla positioner sätts på prov. Jag ger boken tre aspblad av fem.

GREEN DAY – 21st Century Breakdown

Green day slog igenom med succèn ”Dookie” 1994 som blev en av nittiotalets mest sålda album, 15 miljoner exemplar än så länge. Sedan följde ett par lama släpp och det blev ganska tyst om bandet, ända tills de 2004 återkom med dunder och brak med rockoperan ”American Idiot”, vilken så här långt är ett av decenniets bäst säljande i dessa kristider för skivindustrin.

Så förväntningarna är höga när de släpper en ny fullängdare, den här gången kallad ”21st century breakdown”. Även denna gång är skivan uppbyggd som en rockopera, i tre akter, med två karaktärer vid namn Gloria och Christian.

Även om den inte lever upp till föregångarens helhetskvalitéte, så är det inte långt borta. Det är för mycket med 69 minuter, man hade kunnat skala bort några av de arton spåren då alla inte håller måttet, men det är mestadels ypperligt sköna powerpopdängor varvat med underbar punkrock. Titelspåret ”21st century breakdown” och ”Last night on earth” är oerhört vackra och välkomponerade spår, där man kan höra influenser från Beatles, vilket man kanske inte hade förväntat sig av slynglarna som för 15 år sen sjöng om paranoia i punkrökaren ”Basket case”.

Det är genomtänkt och välproducerat med bitska samhällskritiska texter, ett riktigt bra album. Rekommenderas!

MÅNADENS TIPS: Brända av Solen, Maffia & Glasvegas

BRÄNDA AV SOLEN

Atlanticfilms

Den ryske skådespelaren Nikita Mikhalkov har både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen ”Brända av solen”. Den utspelas under inledningen av Josef Stalins stora utrensning i Sovjetunionen under mitten av trettiotalet. Filmen visar hur revolutionshjälten överste Kotov (spelad av Mikhalkov) spenderar en ledig söndag med familjen i sin datja, lyckligt ovetande om den annalkande katastrof man som tittare känner närma sig. En oväntad gäst dyker upp och den initiala harmonin  byts mot en känsla av hot. Besökaren är fru Kotovs ungdomskärlek och jobbar för NKVD, Stalins hemliga polis, att ont blod gjutits mellan Kotov och den objudne gästen märks tydligt. Ett olustigt spel inleds.

Filmen är i mitt tycke fantastisk, vackert fotograferad, med starkt bildspråk och skådespelarinsatser på topp. Somliga kan nog anse den för långsam, men jag tycker det lugna tempot blir ett plus när regissören långsamt drar åt snaran om den godtrogne överstens hals och kastar hans och familjens liv över stupkanten.

MAFFIA

Fischer & Co

Den svenske journalisten Tomas Lappalainens bok Maffia handlar om den sicilianska maffians historia, kultur, samt dess betydelse och påverkan på dagens italienska samhälle.

Lappalainen sammanfattar maffians verksamhet som ”våldsbaserad privat beskyddarverksamhet i strid med det statliga våldsmonopolet”. Orsaken till att detta privata våld ”accepterats” av befolkningen, är rädslan för att själv bli utsatt i i kombination med en kultur där misstro mot statens institutioner är näst intill betingad i den sicilianska folksjälen. Orsaken till statens dåliga anseende på Sicilien är att folket genom tiderna ständigt invaderats och förtryckts av andra. En annan betydande faktor i maffians utveckling var öns topografi, den bergiga terrängen isolerade både byar och städer, och då statens representanter oftast verkade i de större städerna, växte en lokal rättsskipning fram där den som tog för sig kunde skapa en maktbas för att dominera den lokala ekonomin.

Boken är intressant och upplysande, även om författaren emellanåt blir något långrandig i filosoferandet runt frågan om statlig kontra privat våldsutövning.

GLASVEGAS

Sony Music Entertainment UK Ltd

Glasvegas självbetitlade debutalbum släpptes i september 2008 och har sedan dess vunnit ett flertal priser. Bandet bildades 2003 i Glasgow, Skottland, och består av fyra medlemmar; James Allan (sång, gitarr), Rab Allan (gitarr), Paul Donoghue (bas) och Caroline McKay (trummor).

Musiken är melodisk pop/rock, inspelad med distad ljudbild som ger ett både smutsigt och vackert sound, där tydligt släktskap med band som The Jesus & Mary Chain och The Smiths framträder. Textmaterialet är mycket starkt, så långt från genrens alla klichéer man komma kan. Här avhandlas kärleksförklaringar till socialsekreterare, destruktiva relationer, frånvarande fäder och en nästintill sakral ballad där en glassbil får symbolisera hoppet om en bättre värld.

Albumets absoluta höjdpunkter utgörs i mitt tycke av låtarna ”Geraldine”, ”Daddy´s  Gone” och ”Flowers & Football Tops”, men faktum är att större delen av de tio spåren håller högsta klass. För att vara ett debutalbum är skivan galet stark. Jag utfärdar hög klassikervarning.

Text: Christer Jansson