Ofta får jag höra att jag är en glad, sprallig och spirituell tjej/kvinna. Jag är inte bara intelligent och intellektuell, jag är rolig också.
Det påminner mig lite om när jag gick på grundskolan i slutet av 60-talet och början på 70-talet. På den tiden var jag svårt mobbad, utstött och hade inga kompisar. Ändå gjorde jag som judarna under WW II, försökte skoja till det och skämta bort smärtan. Lite grann som klassens clown. Men, den (smärtan) kom tillbaka på kvällen och jag grät mig till sömns ända upp i högstadiet.
Det sägs att det går att skoja om allt, men stämmer det verkligen? Komikern Måns Möllers son fick en autistisk diagnos, vågade han skoja om det? Min pappa har cancer i hela kroppen, är det nåt att skratta åt?
Jag var romare (katolik) i många år och en av mina bästa killkompisar i Uppsalas församling brukade säga att ”det du inte kan skoja om, kan du heller inte ta allvarligt.” Det ligger mycket i det. Ett år hade vi Luciafest i AC (katolska studentföreningen) där han var ordförande och vi skålade bland annat för påvens obefläckade avlelse och hade mer än roligt åt det. Men, min gudson tyckte att det inte var nåt att skoja om..
Jag har tänkt på saken och funderar. Finns det någon sorts universell humor, som alla skrattar åt? Har olika folkslag olika slag av humor? Ofta brukar folk som ramlar/halkar på bananskal, väcka en viss munterhet, men när du själv halkar/snubblar ikull, då är det inte lika roligt längre. (Så, när du ser det nästa gång, kanske du tänker ”Ja, ja, måttligt roligt. Jag har gjort det själv, så jag vet.”
På 60- och 70-talet fanns det ett TV-program/-serie som hette Monty Python’s Flying Circus. (Det skulle egentligen hetat Owl Stretching Time, men cheferna på BBC tyckte att det uppmuntrade till djurplågeri. Bara en sån sak är rolig.) Det är i det programmet den berömda, nästan ökända, eller numera sorgligt välkända, sketchen om den döda papegojan är med. Jag har läst en stor bok om dem, som dessvärre någon stal för mig. Men, i den skrev gänget om den kreativa processen. De hade manusmöte varje måndag och om alla skrattade, eller om ingen begrep något, så spelade de in det. Det är kanske så det är med humor, att antingen tycker många att det är jätteroligt, eller också är det totalt obegripligt.
En av manusförfattarna hette Douglas Adams. I dag är han mest känd för ‘Världens enda trilogi i fem böcker’. Ja, det är, den också numera sorgligt välkända, ”Hitch-Hiker’s Guide To The Galaxy” eller ”Liftarens guide till galaxen” som den heter på svenska. Den vimlar av klassiska citat..
”Svaret är 42, vad frågan är, är betydligt knepigare.”
”Rymdskeppen hängde i luften på ett sätt som tegelstenar vanligtvis inte brukar göra.”
”Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa.”
”Slartibartfast var den enda invånaren på den obebodda planeten.”
Antingen är sådant jättekul, eller också är det ingen som förstår det. Precis som på manusmötena.
Vid ett tillfälle när jag arbetade i Stockholm, berättade jag en vits som ingen skrattade åt. Jag suckade djupt och sa:
– Nåja, alla komiker kan inte räkna med att bli uppskattade under sin livstid.
Då sa någon:
– Liselotte, måtte du aldrig dö..
Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi
ASP BLADET 