Ett besök på Stadsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad

Nygamla ansikten på stan

”Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats.”FÄLT & UPPSÖKARTEAMET är ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk, och har varit verksamma sedan 1:a Februari i år. Vi intervjuade teamet i deras nya lokal på Tingvallagatan. Gruppen består av Pär Johansson, Margareta Sandeback, Jan-Olof Ekström och Linda Lantz.

Vad är Fält & Uppsökarteamet för slags verksamhet? Det är en verksamhet som bygger på en vidareutveckling av ett projekt i fjol som hette ”Möt upp-Sök upp”, samt ”Fältverksamheten” som Margareta Sandeback har jobbat mycket för tidigare. Det är också ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Vi har varit verksamma sedan 1:a Februari i år, berättar Pär Johansson.

Vad är syftet med det ni gör? Syftet är att upptäcka om någon har problem och att finnas till för dom mest utsatta, dom som ofta rör sej på stan. Vi vill försöka upptäcka problemen i ett tidigt skede, det kan gälla bostaden tillexempel att man riskerar vräkning. Om man har stora behov av stöd så skall vi kunna finnas på plats, och vi vill nå dom som inte söker hjälp på egen hand. Det är själva grundtanken egentligen.

Vad har ni för arbetstider då ni finns tillgängliga? Nu i början så utgår vi från dagtid, 08.00-17.00, men det är sagt så att om vi ser att det finns behov av andra tider som kvällar och helger så får vi ändra oss efter det. Som det ser ut i nuläget så tycker vi att dagtid är bra.

Vilken kategori människor är verksamheten riktad till? Det är personer med psykisk ohälsa och missbruk, men också en speciell grupp som har en samordnad vårdplan med Landstinget och Kommunen. Personer som är dömda enligt LRV och LPT. Den gruppen skall vi finnas särskilt till för eftersom vi är delvis finansierade av socialstyrelsen.

Hur ser fördelningen av klienter ut gällande kvinnor, män och ungdomar? Det har vi egentligen ingen specifik statistik över, men det är nog ganska jämt fördelat, med någon övervikt för män. Sen är det ju så att vi enbart vänder oss till vuxna över 18 år, inte ungdomar. Vad gäller Fältdelen så är det nog större övervikt av män. Det är ju dom som syns mest ute på stan.

Har ni några tankar om vad det beror på? Det är det traditionella beteendet att kvinnor håller sej mera i bakgrunden och missbrukar i det fördolda, säger Margareta Sandeback. Kvinnorna är därmed betydligt svårare att upptäcka.

Finns det mer behov i vissa områden? När det gäller Fältarbetet så handlar det mycket om själva centrum, men det finns planer på att vi ska vidga vårt arbete och försöka hitta dom människorna som finns i sk. problemområden. När det gäller hem och uppsök så är det jämt fördelat överlag i Karlstad. Vi åker även ut till de yttersta områdena som Vålberg, Molkom osv. Vi har ärenden i alla stadsdelar.

Vilken hjälp kan ni erbjuda rent konkret? Vi kan vara en länk till rätt stöd för någon som har problem. Vi tar inte några formella beslut, vi gör inga utredningar utan  är enbart till för att träffa människor och se till att dom får rätt hjälp. Det kan vara hjälp och stöd inom Kommunens ramar, eller Landstinget. Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats. Vår främsta uppgift är att försöka motivera personen att själv söka hjälp, antingen att göra det helt själv eller tillsammans med oss.  Ibland är motivationsarbetet mycket långt, en annan gång kan det räcka med ett samtal. Det där varierar stort från individ till individ.

Sen kan vi också göra snabba flexibla lösningar om det finns någon som har ett konkret behov och man kanske inte kan vänta på att få saken utredd som exempelvis att få insatser med boendestöd och liknande eller någon kanske blir vräkt i ett visst läge om inget görs snabbt. Då har vi möjligheten att gå in och göra snabba korta insatser. Det kan också gälla att transportera folk dit dom ska i de fall de inte tar sej dit själva. Man kanske har en kontakt på psykiatrin och inte tar sej dit, då finns vi till hands och kan hjälpa till och se till att personen kommer dit den ska.

Text: Helena Båtman