Nyinvigning på psykiatrihuset

Förgätmigej

Alla är välkomna hit, är orden som kan sammanfatta invigningen av det nya ”Förgätmigej-rummet” för brukare och anhöriga på Psykiatrihuset. Många hade sökt sig till öppningen, där det hölls tal och minglades. En glad Mona Noreklint talade och möttes av frågor.

Mona Noreklint är anställd av Landstinget i Värmland, för att samordna aktiviteter runt och i Förgätmigej.

– Det här är min arbetsplats. Här sitter jag måndag, tisdag och onsdag förmiddag, sen är det beroendecentrum som sitter här på torsdagar. På onsdagar mellan fyra och sju på kvällen, bemannas rummet främst av personer från föreningarna.

De som bemannar är allihopa personer som har en erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen en egen brukarerfarenhet eller som anhörig eller vän. Alla är välkomna, om man själv har erfarenhet och att man känner sig så långt kommen i sin återhämtning att man känner sig stadig, eller som anhörig.

– De samtal som mest uppkommer är med personer som är inneliggande och vill berätta. Vi ska vara två öron, och säga så lite som möjligt, säger Mona.

Önskar ännu mer verksamhet
De förmedlar också information om föreningar och om hur det är att komma tillbaka hem efter en period när man har legat inne.

– Det här är exponerat, här syns vi! Det gillar jag! Det är ju vårat hus alltihopa, det är ju våran vård. Vi ska synas också även när vi är återhämtade, det tycker jag är jätteviktigt, säger Mona.

– Jag önskar att det ska bli ett aktivt rum, att man verkligen vågar komma hit och fråga om man undrar över något, och även komma med idéer om vad man vill göra i det här rummet. Jag tycker det vore fantastiskt om rummet var befolkat åtta timmar om dagen eller mer, fortsätter Mona.

Brukare och ambassadör
Karin Skov, som är Hjärnkollsambassadör, och själv brukare, är ibland på Förgätmigej-rummet. Hon är mycket nöjd med det nya rummet.

– Jag tycker det är ljust och fräscht. Det kommer in ljus utifrån och jag tror att folk är lite mer bekväma med att de kan se vilka som sitter där inne. Jag tror det spelar roll.

Anhörigkonsulent  och nyfiken
Maria Schnelzer jobbar som anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstad. Hon tycker att det är spännande med invigningen av Förgätmigej-rummet, eftersom hon själv varit delaktig.

– Det är bra att vara i olika sammanhang, så att man kan visa att man kan ge ett anhörigstöd.

Det är viktigt att rummet känns tillgängligt för personer som behöver det, menar hon. Att anhöriga också kan känna att de har någonstans att ställa frågor, och se att det finns hopp. Även om man har det kämpigt hemma, så finns det faktiskt hopp.

Maria har pratat med många som anhörigkonsulent och tipsat om Förgätmigej, och det är många som har gått dit efteråt. Så det är ett slags samarbete mellan kommun och landsting.

– Jag önskar dem lycka till nu och rummet är ju jättevackert. Jag tror på det här!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Public Domain

Anhörigdag firades mitt i staden

6 oktober varje år firas anhörigdagen för de som är anhöriga till de som har en svår sjukdom; cancer, alzheimer och psykisk ohälsa. Det är även anhörigveckan under vecka 41 varje år.

ASP Bladet var på plats när Anhörigstöd på Karlstads kommun var på Mitt i City för att visa upp sig och informera om sin verksamhet. Tidningen träffade Maria Schnelzer, som är en av fem anhörigkonsulenter. Hon har arbetat med detta sedan 2010 och har tidigare varit sjuksköterska, diakon och kurator.

– Jag har alltid arbetat med människor, säger hon.

När undertecknad frågar hur hon trivs med sitt arbete, fortsätter hon:

– Jag trivs fortfarande jättebra och det som är bra är att det är väldigt stimulerande att utveckla anhörigstödet inom Karlstads kommun. Detta är otroligt viktigt.

Hon önskar att denna löpande utveckling av anhörigstödet fortsätter, även framöver. Maria berättar vidare att hon skulle vilja att Karlstads kommun alltid har ”anhörigglasögonen” på. Det som redan finns är bra, men det finns mycket kvar att göra. Det behövs mer av det goda.

– Nästa år firas anhörigåret, vilket blir första gången. Jag fick veta det helt nyligen, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Maria Schnelzer – Anhörigkonsulent ASP/ANA

Maria Schnelzner är ny anhörigkonsulent inom Karlstads kommun och har mångårig erfarenhet av att arbeta med liknande fråga i Forshaga, där hon var med och startade ett anhörigcentrum. ASP Bladet har mött en kvinna med förmåga att se steget längre.  – Det är ett stort stöd som behövs, säger Maria Schnelzer.

Berätta lite vad ditt yrke går ut på?
– Det går ut på att stödja anhöriga. Jag ser det här med stöttning och vägledning som väldigt viktigt. Vad vi som anhörigkonsulenter gör är väldigt individuellt och situationsbundet och kan variera över tid. Alla är ju olika personer med olika behov.

Det finns så mycket som påverkar situationen som den anhörige har till den som mår dåligt. Exempelvis ålder och vilken relation man har till den anhörige.

Vad har du tidigare för arbetslivserfarenheter?
– 2002 anställdes jag i Forshaga som demenssjuksköterska. Jag har jobbat inom sjukvården många år och då har det varit en naturlig del med anhörigstöttning. Sen kom ett projekt där man började kolla på anhörigstöd. Då började jag jobba 25 procent som anhörigstödjare. Det blev mer och mer med det så småningom.

– I en liten kommun kan man kanske inte säga att ”just de här får komma”.

Det blir lite blandat. Det jag har sett är att det inte har hängt så mycket på diagnoserna, utan mer att man är i en liknande situation. De sista åren var jag med och byggde upp anhörigcentrum. Det kändes väldigt roligt att få göra det.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för din del?
– Vi lägger en grund nu där vi som jobbar här ska bli ett med anhörigkonsulentjobbet. Vi har inte hunnit få telefon än exempelvis. Vi har heller inte gått ut på Karlstad kommuns hemsida eller varit ute och berättat om verksamheten.

Men under mina tidigare erfarenheter från Forshaga så var det så att den ena dagen inte var den andra lik. Jag tror man kan göra mycket av den här tjänsten och samarbeta över kommungränser, med landsting och privata aktörer. Samverkan är honnörsordet.

Ibland är det skillnad mellan teori och praktik. Sker det någon samverkan i praktiken?
– I mina erfarenheter från Forshaga fanns det i verksamhetsbeskrivningen för anhörigvårdsprojektet att vi skulle jobba mycket med andra. Vilket vi också gjorde. Så jag har varit van att jobba så.

– Samarbetet över gränserna inom förvaltningen är viktig. Vi kan ha någon gemensam med de som håller i LSS.

Sen ska det även gå att få direktkontakt med oss. För att göra det möjligt ska vi skapa en broschyr, lägga ut information på Karlstadshemsidan och så kommer det att bli något pressmeddelande också.

Var tror du att behovet är som störst för familjerna i sin kontakt med er?
– Jag tror att en av bitarna kan vara att man behöver ha någon att gå och prata med. Det tror jag är viktigt. För det här med att uttrycka sig och sätta ord på saker man känner är viktigare än vad vi tror. Då kommer processer också igång.

Jag tror också att det kan bli viktigt med anhöriggrupper. Att man får träffa andra i samma situation och bli stöttad på så sätt.

Om du fick drömma: hur skulle du vilja se att stöttningen till anhöriga skulle se ut i framtiden?
– Den dagen då alla har på sig anhörigglasögon på alla enheter i samhället har vi kommit långt. Det är ett annat tänk som behövs. Det är ofta den sjuke personen man ser i dagsläget.

I en familj kan det ju vara flera som mår dåligt när en person är sjuk. Alla bör få hjälp och det ska vara en helhet i hjälpen man får av kommun och landsting.

Text & Foto: Robert Halvarsson