HSP – Är det något du lider av?

De flesta minns säkert sagan om prinsessan på ärten. Det var hon som låg på 20 madrasser och 20 ejderdunsbolster. Ändå sov hon dåligt, eftersom en ärta kändes genom all stoppning och hon hade blåmärken över hela kroppen. Detta sades vara tecknet på att hon var en äkta prinsessa. En vanlig människa skulle inte känna denna ärta. Men, är det verkligen så?

Denna liknelse inleder Svenska Dagbladets (SvD) artikelserie på ’I Dag’ – sidan om HSP, Highly Sensitive Person, som publicerades våren 2012. HSP blir ungefärligt översatt till svenska, extra högkänslig person.

Jag tycker att artikeln Svenska Dagbladet speglar HSP (se faktaruta) på ett väldigt bra sätt, eftersom många HSP:are betraktas som ”överkänsliga” eller att de ”överreagerar” och det är många som har svårt att acceptera eller till och med att tolerera det. Det kan till exempel vara en känslighet för plötsliga, höga ljud, ett tvättmärke som skaver, ”rädsla” eller upplevd oro för personers tonfall, en känsla i luften att något är fel/galet, etcetera.

Många blandar ihop detta med blyghet och/eller att en HSP skulle vara introvert. Tvärtom är många med HSP väldigt extroverta. Många orkidébarn (se faktaruta) kan till exempel stå och titta på när andra barn leker, eller gömma sig när det är dags för musiklekar eftersom ljudet är för högt. Jag var i Rumänien när jag var sju år och vid ett tillfälle skulle vi gå på ”barndisco”. Men musiken var så hög att jag avskräcktes från att gå på disco i många år. Det tog 28 år innan jag gick på disco igen. Min syster däremot sprang väldigt ofta på disco när hon var i tonåren.

Ett nytt forskningsområde

Begreppet HSP, Highly Sensitive Person infördes i mitten av 1990-talet av Elaine Aron, som själv är HSP och forskar vid New State University of New York. Det bör främst ses som ett personlighetsdrag, precis som att vissa personer med motsatt karaktärsdrag berörs väldigt lite av utomstående faktorer. Dessa personer betraktas istället ha hög ”gåsfaktor”.

Enligt Aron tros ungefär en av fem personer vara en HSP. Hon beskriver det som att man har en så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. Känsligheten kan vara både en sårbarhet och en gåva. Till exempel kan en mindre tillrättavisning, att någon oförberett stöter till dig eller ett obekvämt klädesplagg påverka en person med HSP på ett väsentligt annorlunda sätt än ”medelsvensson”. Å andra sidan kan en blommande buske eller ett barn som fått en ny leksak ge känslor som fördjupar lyckan på ett likartat sätt. Arons forskning visar att en HSP löper en viss ökad risk att drabbas av depression och/eller ångest jämfört med personer som inte är HSP. Samtidigt har de en förmåga att se det stora i det lilla, enligt den inledande artikeln i SvD. Den som blir glad över lite, har mycket att vara glad över.

De har varken bättre syn, hörsel eller luktsinne än andra. I stället har de en lägre tröskel att ta in sinnesintryck, samtidigt som hjärnan bearbetar informationen på ett djupare sätt. Aron jämför det med en maskin som sorterar frukt efter storlek och vikt. De flesta människor använder kanske fem fack, medan en HSP kanske använder betydligt fler.

Ökad känslighet ger tunnare hud

De flesta låter en ”dum” eller ”elak” kommentar gå in i ett öra och ut genom det andra, men hos en HSP fastnar den på halva vägen och ältas fram och tillbaka, i bland bara någon dag, i bland ännu längre. Jag minns själv när jag var tio år och gick i fyran. Jag hade varit i lärarrummet och gick ut genom fel dörr. På något sätt hamnade jag framför skåpet med upphittade saker, då kom min fröken och sa argt:

– Här får inga elever vara!

Det tog flera år innan det rann av mig och jag fylls fortfarande av olust vid minnet. Ändå är det fyrtio år sedan!

Maskrosbarn och orkidébarn

Många har hört talas om ”maskrosbarn”, vilka är de som blomstrar, trots dåliga förutsättningar. Nu har ordet ”orkidébarnshypotesen” myntats av de amerikanska forskarna Bruce Ellis och Thomas Boyce vid University of Arizona.

– Orkidébarnen är de som lätt vissnar om de inte får speciell omvårdnad. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, säger Ellis i en artikel för SvD.

Denna forskare hänvisar sina rön till de senaste decenniernas forskning inom evolutionär utvecklingsbiologi. Boyce Ellis säger också att det har visat sig att det inom de flesta arter sällan utvecklats bara en vinnande överlevnadsstrategi utan flera parallella.

– Att ha både maskrosor och orkidéer i den mänskliga rabatten ökar helt enkelt artens sammanlagda chans att överleva över tid.” säger Ellis och Boyce för SvD.

– För att en grupp ska bli så framgångsrik som möjligt i en tuff miljö behövs olika personlighetstyper, menar Cecilia Åslund vid Centrum för klinisk forskning i Västerås också hon för SvD.

Åslund säger vidare att en grupp behöver både maskros- och orkidébarn. Skulle gruppen inte ha någon som vågade sig ut och jaga, skulle de snart gå under av svält. Samtidigt, om inte någon reagerade för prasslet i busken och varnade de övriga personerna, kanske ett rovdjur skulle få sig ett riktigt kalas.

Även om det än så länge är en hypotes angående orkidébarn, stöds den av allt fler studier från andra områden.

Slutligen vill jag citera min vän Anneli Fromell, som även hon är HSP. I sin blogg skriver hon om hur det är att leva med HSP:

”För att lättare förstå följer här tre karaktäristiska egenskaper som kännetecknar en känslig personlighet:

Känslomässigt, känsliga personligheter uppfattas ofta som tillbakadragna, blyga eller introverta men kan lika gärna vara mycket extroverta. Många kända skådespelare går ofta under benämningen HSP, de har lätt för att leva sig in i olika känslor och applicera dem i rolltolkningar

Fysiskt, HSP:s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem

Socialt, introverta HSP känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.

Att leva med känslig personlighet är inte speciellt svårt, däremot är det frustrerande att gå omkring med en gnagande känsla av att inte vara som andra. Speciell hänsyn ska tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande. Det man är till sin natur kan man inte sluta vara, och i ett barns värld är det förenat med smärta att inte bli förstådd.”

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Maria Lundby Bohlin

Fakta:

HSP – Higly Sensensitive Person (på Svenska ungefär Högkänslig Person)

Maskrosbarn – De barn som trots vissa, sämre förutsättningar, det ändå går bra för i livet.

Orkidébarn – De barn som behöver extra omvårdnad, för att blomma ut och utvecklas. Annars riskerar de att vissna.

Källor:

Svenska Dagbladets artikelserie om högkänsliga personer, våren 2012

Anneli Fromells blogg

Se även:

SFH (Sveriges Förening för Högkänsliga)

En maskros ur asfalten

Therese Eriksson är ett så kallat maskrosbarn. En idag 25-år gammal stockholmska som har tagit sig igenom kämpiga omständigheter och kommit ut på andra sidan. En fin majdag föreläste hon för deltagare på Region Värmlands konferens Nya perspektiv i Sunne.

Det är inte alla förunnat att få födas in i en trygg familj, med föräldrar som är friska och krya. Viljan kan finnas där, att göra rätt mot sitt barn – men förmågan kanske saknas. Därför är det särskilt viktigt att lyfta fram exempel på personer som när de har vuxit upp lyckats bryta destruktiva mönster och skapa sig en bättre verklighet. Therese Erikssonsom är verksamhetschef på föreningen Maskrosbarn, är en av dessa.

Hon arbetar med föreläsningar för barn och vuxna, och började sitt föredrag med en gastkramande berättelse om ett ögonblick ur sin egen barndom som satt djupa spår.

– Jag hörde att Danne skrek uppe i sovrummet, och jag hann inte längre än till trappen innan han var på väg ner. Han bar mamma i sina armar. Hennes huvud hängde som en docka och han skrek, hennes kropp såg så tung ut. Jag blev kall i hela kroppen och kunde inte röra mig, återgav hon.

Berättelsen fortsatte. Känslor av övergivenhet, ensamhet och förvirring fanns där, och en rädsla att mamma var död. Också skuldkänslor, varför hade hon brytt sig mer om sina läxor än om mammas hälsa? Som vuxen är det lätt att se hur tokigt det är att ta på sig skulden över vad ens förälder gör mot sig själv, men som barn lever man i en annan verklighet.

De vuxna representerar den yttersta tryggheten. Och när den tryggheten försvinner och man inte vet om mamma kommer att överleva? Therese gjorde sitt bästa för att klä denna svårligen förstådda känsla i ord, ur ett barns perspektiv:

– Det skulle vara mitt fel om hon dog, konstaterade hon med eftertryck.

Alkoholismens skamvärld

Innan alla dessa händelser var hon en vanlig tjej som gillade badminton. Mamman var något av en supermänniska, men som ruvade på erfarenheter av det tyngre slaget. Hon hade nämligen i sin tur genomlevt en uppväxt präglad av en misshandlande far som haft en destruktiv relation med alkohol.

Och även om Therese mamma hade tusen järn i elden och älskade sin dotter, så upprepades självskadebeteendet.

– Jag vet att andra vuxna tänkte, ”hur orkar hon med allt?”. Till slut orkade inte min mamma med allt längre. Utan hon började dricka för att orka, berättade Therese.

Senare splittrades så deras familj. Therese blev boende hos sin far – och under sista året på gymnasiet startade hon som projektledare tillsammans med vännen Denise Madsen det som kom att bli föreningen Maskrosbarn.

– Vi var jättenaiva och skulle rädda hela världen, samtidigt. Och de flesta vuxna vi träffade skakade på huvudet och sa: ”men det här kommer ju aldrig att gå”, sade Therese.

Men det gick faktiskt, fast inte med en gång. Drivkraften blev den vuxenvärld som de tyckte gjorde alldeles för lite. De drog igång en stödgrupp, men inga ungdomar kom. Insikten infann sig att väldigt få vågar berätta om vad som händer hemma. Språnget till att öppna upp en glipa i mot sitt inre, samt att spegla det mot sina medmänniskor, upplevs som väldigt riskfyllt.

Därför tänkte de att de istället skulle arbeta för att sprida kunskap om barn i familjer med missbruk.

Att öppna upp

– Jag höll i min första föreläsning för socialkontoret vid Spånga-Tensta, utanför Stockholm. Det var skitjobbigt och jag skulle berätta om min familjehemlighet som jag hade skämts för under hela min uppväxt. Men det hände så mycket därinne, vi väckte både känslor tankar och funderingar, minns Therese.

Och på den vägen är det. Therese och Denise började åka runt och berätta sina historier i skolor, och Therese är idag del av en grupp människor som sprider erfarenheter om hur det är att växa upp som maskrosbarn. Idag har de träffat över tiotusentals elever, spridda över hela Sverige. Och så vuxna då.

Över femhundra föreläsningar har det hunnit bli, allt som allt. Undertecknad misstänker också att åhörarna i Sunne tog med sig en hel del av berättelsen med sig hem, likt de elever hon föreläser för.

Föreningen i sig har dessutom hunnit bli betydande. De äger till och med en egen lägergård i Gnarp,i norra Hälsingland. Där har de haft 70 ungdomar på besök de senaste somrarna. Målgruppen är och förblir stor:

– Idag vet vi att det är 500,000 barn och unga, som växer upp med en förälder som dricker för mycket – eller har en förälder som mår psykiskt dåligt, konstaterade ThereseEriksson inför åhörarna.

Alla goda krafter som har för avsikt att stötta de som växer upp i sådana miljöer har alltså ett stort uppdrag framför sig.

Text: Robert Halvarsson

Therese Andersson har skrivit den självbiografiska boken ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”, vilket hon under föreläsningen läste upp delar ur.

Fakta: Föreningen Maskrosbarn

• Driver tillsammans med Tjejzonen Storasyster ett nätprojekt, där unga kan chatta med en vuxen en gång i veckan.
• Har lägerverksamhet för ungdomar mellan 14-19 år på sommar, höst och jullov.
• Har ungdomsgård varannan fredag som vi kallar för ”fredagsmys”.
• Har fem stycken stödgrupper som kallas för ”arbetsgrupper”.