Kaffe, bulle och hög trivselfaktor

Hos det sociala arbetskooperativet Multimedium i Göteborg tar man hand om varandra. Verksamheten bygger på förståelse och att deras kunder bemöts på ett avspänt och naturligt sätt.

I november 2013 var Mediagruppen Karlstad i Göteborg för att besöka verksamheter med liknande inriktning. En bit upp på den branta backen som utgör Bangatan i Göteborg ligger det sociala arbetskooperativet Multimedium. Deras inriktning ligger inom området webb, form och tryck.

Den här blåsiga och småkalla dagen som karlstadsborna besöker Multimedium möts vi av Martin Nilsson och Jesper Dickell. Väl inne den lilla butikslokalen är det varmt och skönt. Över en kopp kaffe med tillhörande bullar berättar de båda om Multimediums verksamhet och hur de jobbar.

Multimedium är ett sociala arbetskooperativ där medlemmarna av olika anledningar hamnat utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Martin och Jesper har en historia av psykisk ohälsa bakom sig och har inom Multimediums verksamhet fått en bra plats att vara och verka på.

– Jag kan inte uttrycka hur bra jag tycker om det. Jag kommer hit och är behövd, man uträttar någonting och har arbetskamrater att prata med, förklarar Jesper.

En viktig plats
Han tycker om att känna sig behövd, det är viktigt för honom. Jesper säger detta med övertygelse och visar hur betydande Multimedium och hans arbetsuppgifter är för hans livssituation. Han menar också att deras verksamhet handlar om att ta hand om varandra och att möta kunderna på ett avslappnat vis. Detta är vad som kännetecknar Multimedium, förutom de tjänster som kooperativet erbjuder.

Inför framtiden vill Jesper att de ska bli mer kompetenta och jobba mer med större kunder.
– Men vi ska också ha roligt, säger han bestämt.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Mediagruppen Karlstad

En destinationslös kompass

Robert Halvarsson är redaktör på tidningen ASP Bladet, tillika ordförande på Kooperativet Mediagruppen Karlstad, följer och förlitar sig på sin livskompass. En kompass som fyller hans värld med upplevelserikedom, och där målet är av mindre betydelse.

Det är en samlad, eftertänksam Robert som med en viss stolthet berättar om en stark känsla av riktning som han låter sig ledas av. Som en, något reglerad ödesvandring som just han vandrar i, och som korsar andra liknande vandringar. Individuellt anpassade efter var och en. Det är när han korsar andra människors väg som hans liv känns spännande.

Kompassen pekar framåt
Med denna kompass följer vi nu med Robert framåt i tiden. Då är han på en position där han kan vara självständig och få påverka andra människor. Det finns en kombination av två roller här; hans och andra människors. Om andra trivs runtomkring honom så trivs han. Det är som en positiv snöbollseffekt.

I sin tro att man kan nå toppen på Maslows behovstrappa vill han understryka att varje steg behövs. Använder med försiktighet ordet disciplin, men hävdar att det är nyckeln till framgång. Han har upptäckt att detta budskap inte så gärna tas emot med glädje. Robert tror att det till och med kan krävas stenhårt arbete och uppoffringar för att nå dit man vill. Att vara kreativ i sitt skrivande och att ändå vilja förbättra sig själv.

En lockande tanke är att i framtiden driva och leda en verksamhet i positiv riktning. En mindre lockande tanke uttrycker han med en något förhöjd ton:
– Jag avskyr det här med entreprenörstanken.

I det ligger mycket förhärligande av sig själv, menar Robert. Man slår sig själv på bröstet och inbegriper inte andras insatser och medverkan till framgång.

Att vara på en central position och få jobba med det man älskar har en mycket god påverkan på honom. Detta sagt av en tills synes energisk och kreativ person. Men det stora intresset tippar hela tiden tillbaka på intresset för andra människor. Han är en man som sympatiserar med de stora frågorna. Driven av sin nyfikenhet ställer han sig frågorna: vart är jag på väg och vart är andra människor på väg? Hans tillvaro i vilket han får lära känna andra människor, upplever han som en ynnest. Man kan inget annat än att beundra detta:

– Vilken grej! Att få leva! Alla händelser, som har lett oss fram till vår existens och medvetenhet.

En tvådelad tanke dyker upp. I sin förundran över alltings sammanhang växer också en liten varning. Det finns en upplevelse att en del människor förlorat sin förundran inför tillvaron och blivit blasé. Någonstans har kompassen förlorat sitt sikte och man har slagit sig till ro. Det kan vara bra om man är överens med sitt inre. Men inte så bra om det är i syfte att undvika sin egen inre röst.

En röst som talar om de stora sammanhang som sträcker sig utanför våra egna liv, och inte hela tiden rör sig i ett för tanken alltför snäva kretsar. Där vi stör oss på grannen eller funderar över en ny bil.

Kompassen stannar
Vi befinner oss i de flitigt använda uttrycket ”här och nu”. Som vi tror att vi kan fånga och befinna oss i. Att få trivas på sitt jobb och att älska det man gör, är en nyckel för Robert. Man befinner sig i ett hus, och har nyckeln till många dörrar här i livet. Av nyfikenhet förlorar man sig ibland i alla dessa dörrar, och sträcker sig tunn på en för stor yta. Då blir resultaten inte lika bra och man kan ta ut sig.

Dock finns ett spännande inslag, ett romantiserande av det självförbrännande idealet. Det känns passionerat, en idé om utbrändhet utan att för den skull löpa hela linan ut. Bara känna fartvinden.
I fråga om balans skiner en viss oro igenom. Hur skapar man balans mellan denna nyfikenhet, fritid, arbete, plikt och lust? Och när kommer den efterföljande känslan av harmoni? Att släppa in andra människor på sin resa och att ”gå” tillsammans istället för att ”gå” själv kan vara svårt, erkänner han med mild ton.

Ungefär så här lång tid befinner sig våra tankar kring kompassens stillhet. Så börjar vi driva igen. Eller snarare, så här driver kompassen en vidare.

Robert spekulerar om det finns en ödesbestämdhet i den här kompassnålen. Han inser att det finns en risk att bli skrattad åt om man tänker så, men kompenserar snabbt med att han inte bryr sig om det. I en något bestämd ton klargör han för sin tro om att de flesta färdas i nån slags självuppfyllande vandring, där man vet vad som är bra för en och vad som inte är det. Det mer eller mindre påtvingade behovet av att tysta ner sin röst för att passa in i sociala sammanhang blir påtaglig ibland, och bromsar in den egna resan något.

Kompassen gör ytterligare ett utslag och pekar nu bakåt i tiden.

De aktiva valen
Det är i förhållande till en del aktiva val som man kan se att den historiska resan gjorde ett stopp här vid Mediagruppens dörr. Efter en tids sjukdom, växte en önskan om att bryta sin passivitet, fram. Det resulterade i journalistikstudier. Därefter sökte han upp tidningar och tidskrifter som stod i relation till hans politiska och sociala inriktning. Hans fallenhet för skapande av fördjupande journalistik har lett fram till den position han är på idag. På Mediagruppen Karlstad blev han invald ordförande och arbetar som redaktör för ASP Bladet.

Han använder sin journalistiska kunskaper och sin entusiasm helst till att vilja skildra det stora i andra människor. Han fascineras av samhället, konflikter som finns, men även ren fascination över människan som helhet.

Det kreativa skrivandet kan sättas i förhållande till journalistiken, och det bästa är nog en korsbefruktning mellan de två. Sen är det också en fråga om talang och färdighet. Roberts skrivarkompass styr mer åt faktatexter. Att förvandla fakta till berättande är spännande.

De icke aktiva valen
Rehabilitering är inte ett aktivt val. Omständigheter som exempelvis ohälsa, påverkar är i någon mening ofrivilliga. Hans egna val är han övertygad om hade varit annorlunda om han hela tiden fått vara kry. Att ”komma tillbaka” har varit jobbigt, men resultatet efter många steg i ”stegen” blev uppfriskande och..

– Jäkligt intressant och bra!

Att gå från en skakig grund till en anställning blev någon slags vändpunkt. Med det tidigare förlorade fotfästet i minnet växte ett garderingsbeteende fram. Den ekonomiska tryggheten blev måltavla för detta. Efter att ha sparat för att betala av lån, han beskriver sig själv som ”ultraansvarig” i förhållande till detta, stod han nu på fast mark.

Det gjorde att man kunde se förvandlingen från icke aktiva val till aktiva. Kompassen slår om och han går nu jämsides med sina deltagare i en gemensam riktning. Där själva resan överglänser destinationen.

Med en kompass på en självverkande arbetsplats är han möjligtvis på rätt position nu; rätt person sitter på rätt plats.

Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Initiativrikt socialt företagande

Det sociala företaget Initcia befinner sig i uppstartsfasen, men har stora planer för framtiden. Från Uppsala kom nyckelpersonerna Hanna Rådberg och Erik Hoving, som i Karlstad passade på att besöka de sociala arbetskooperativen Solakoop B&B och Kooperativet Mediagruppen Karlstad.

Uppsala är en traditionstyngd stad, med ett anrikt universitet som dess naturliga nav. I Uppsala verkar Hanna Rådberg, som har erfarenhet av att jobba med bistånd och miljöfrågor, hon tar med sig ett intresse för projektet som arbetsform in i det nymornade arbetsintegrerade företaget Initcia.

Tanken är att de ska kunna jobba med många olika saker, likt olika regndroppar faller från ett paraply – så kan Initcia bli en övergripande kärna för flera verksamheter som fungerar arbetsintegrerande för sina deltagare. Genom företaget hoppas man skapa anställningsmöjligheter inom ramen för de projekt som mynnar ut från Initcia.

Men redan nu finns ett större projekt som de arbetar med, en hemsida som kommer att heta gratisuppsala.se. Målet är att samla en mängd olika kulturaktiviteter som inte kostar pengar, på en och samma sajt.
– Det handlar egentligen om allt från pingis till finkultur, och andra aktiviteter. Vi har redan nu en person som är intresserad av att översätta sidan till engelska och franska, berättar Hanna.

Engagerade i sina idéer
Men ännu är det en del steg som behöver tas för att de ska vara redo för lansering. Några kryss behöver fyllas i, de hoppas kunna bli redo för lansering nästa år. Engagerat berättar Hanna Rådberg om vad som ännu återstår:

– Vi måste planera hur vi ska fylla sajten, för utan information och samarbete med samhället blir det ju ingenting. Så vi tänker oss att den kan vara klar i januari, och att vi kan lansera den i februari. Men hos oss är det själva processen och människorna som är i fokus, berättar Hanna.

Men hon är inte helt ensam i detta projekt. Erik Hoving fungerar som stöd och rådgivare, och tar med sig ett mångårigt engagemang och arbetslivserfarenheter från Coompanion, det som i Värmlands län motsvaras av föreningen Värmlandskooperativen.

– Min roll är att vara ett råd och ett stöd i att utveckla denna verksamhet. När det gäller målgruppen för vår hemsida inbegriper det alla som vill ha reda på vad som finns att göra i dag, i morgon eller övermorgon, i den egna staden, berättar Erik för ASP Bladet.

Med framåtanda och en vilja att skapa en platå för människor som har behov av att komma tillbaks in i arbetslivet, hoppas Erik och Hanna bidra till att Initcia blir; vilket namnet antyder, en initiativstartande kraft i hjärtat av universitetsstaden Uppsala.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Kid Overgaard

Femtio orsaker till glädje

Uppvaktning och presenter, tårta och en sal full med människor som alla ville gratta dagens huvudperson. Det var vad som bjöds på när socialdirektören Monica Persson fyllde femtio.

Den 18 oktober var Monica Perssons bemärkelsedag, Arbetsmarknads- och socialförvaltningen lät inte detta gå obemärkt förbi. Monica är heller ingen duvunge i det sociala arbetet, innan hon blev direktör har hon sitt förflutna bland annat arbetat som chef på avdelningen Integration, försörjning och arbete (IFA). De var givetvis därför en av gratulanterna i den välfyllda lokalen. Och så när Monica Persson skulle hålla ett litet tal, knöt hon an till lyckan i att faktiskt ha fått bli så gammal.

– Det är väldigt roligt att det är så många som har kommit hit för att fira min femtioårsdag. Jag tänkte idag att jag har haft en himla tur som har fått vara med så här länge, även om jag hoppas att jag givetvis även får bli hundra år gammal, sade en tagen Monica Persson.

Självklart spexades det en hel del. Mediagruppen Karlstad visade upp en film som hade skapats dagen till ära och salen fullkomligen mullrade av skratt. Applåder revs även ner när en samling socialarbetare kom in för att sjunga en skojig trudelutt baserad på ett av motiven från Disneys Djungelboken. När efter allt firande ber Monica Persson att identifiera förvaltningens största styrka, är det också medarbetarna hon vill lyfta fram.

Roligt på jobbet

– Grundstyrkan är att alla medarbetare känner en stark känsla kring och vill att det ska gå bättre för andra människor. Det hjälper inte om jag sitter ensam på mitt kontor och tänker att det ska vara så, just detta tror jag är styrkan. Och att man faktiskt tycker om det man gör och har roligt, berättar Monica Persson.

Går det att ta med sig den kärlek som en eftermiddag som denna präglade atmosfären, i det utmanande arbetet hon ställs över när fest övergår till vardag? Viss humor, distans och värme är kanske inte bara något för stunden, utan även något att lagra och ta fram senare? Denna linje verkar Monica Persson i alla fall vara inne på.

– Jag tänker och hoppas att andra har förmågan att lagra den här kärleken som finns här, för det är faktiskt den som kommer upp till ytan när man har en riktigt dålig dag. Man kan alltid påminna sig själv om allt det positiva som faktiskt finns, kring vad mycket vi jobbar och vad alla ställer upp. Detta är vad som gör att man till slut flyter upp till ett åtminstone neutralt läge, säger Monica Persson.

Den stora utmaningen

Att förvaltningen rör sig med visst underskott är dagar som dessa knappast någon hemlighet, svåra beslut stundar. Goda dagar avlöses också av dagar som erbjuder större utmaningar, utmaningar som kan vara svåra att tackla och möta. Kan man, för att låna Vuxenavdelningens chef Ingrid Granhagens ord, både förmå bromsa och gasa samtidigt?

– Totalt sett är det naturligtvis en svår situation, och det tråkiga är att alla på förvaltningen vet att nedskärningar till slut drabbar tredje man. Det handlar ju inte om att vi får en bil mindre tillverkad, eller hundra pennor färre att rita med, utan att det handlar om att någon inte får den hjälp den personen behöver. Detta gör ju givetvis att det blir väldigt smärtsamt för vår förvaltning att över huvud taget prata om nedskärningar. Men när jag sitter med detta måste jag försöka hitta hur vi gör detta på bästa sätt så att sviterna blir så små som möjligt, berättar Monica Persson.

Detta är också den vetskap som ASP Bladet tar med sig från femtioårskalaset som var. Bakom glädjen och humorn ryms allvaret, men kanske mer upplyftande: bakom allvaret ryms humorn och leendet.

Text & Foto: Robert Halvarsson