Etikettarkiv: Medicin

Hög tid att dra i bromsen gällande adhd medicin

666Läkemedel används för ofta för barn och unga med adhd, hävdar Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, specialister i barn- och ungdomspsykiatri för DN Debatt. De menar att orimligt många barn behandlas med läkemedel för adhd.

Med en ökning av förskrivning av läkemedel på flera hundra procent under de senaste åren, menar specialisterna att det finns anledning att ifrågasätta utvecklingen. Att se kritiskt på detta, menar de, behöver inte innebära ett ifrågasättande av själva diagnosen som sådan, skyttegravskriget för eller emot diagnosen som redan är över, skriver de.

Det råder i praktiken konsensus att förekomsten av adhd är cirka fem procent av befolkningen, menar författarna. Samt att gruppen med medelsvår eller svår adhd är cirka tre procent. Det är i det senare fallet som läkemedel anses vara aktuellt. Men i Sverige idag finns det 23 kommuner där över 10 procent av pojkarna får läkemedel för detta, liksom i några kommuner där antalet är över 14 procent, påpekar de.

”För en del barn kan läkemedel vara en del av behandlingen, som dock inte bör vara första och aldrig enda åtgärd som sjukvården tillhandahåller. Det är emellertid hög tid att dra i bromsen när det gäller läkemedelsbehandlingen då den börjar nå orimliga nivåer”, skriver de i sin debattartikel.

De ser ett stort tryck på psykiatrin att sätta diagnoser som kommer såväl från familjer, som skola och socialtjänsten. Skolan i synnerhet, med de problem som finns för elever med särskilda behov, erbjuder inte tillräckligt god utbildning eller pedagogik för sina elever.

Läkarna behöver förstå detta, och reflektera kring sin egen roll, menar de.

”[…] det är väldigt viktigt att läkaren också lyfter blicken och ser vad som håller på att ske på samhällsnivå. Barn- och ungdomspsykiatrin riskerar att bli en verksamhet som med läkemedel som redskap ska kompensera för ofullkomligheter och misslyckanden i andra delar av samhället, framför allt i skolan.”

I en replik har Ann-Kristin Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention, kritiserat Ingemar Engström och Torgny Gustavsson. Hon menar att de för ett resonemang som påminner om de som ifrågasätter diagnosen helt och hållet, hon ser inga problem i dagsläget med den ökade förskrivningen av läkemedel, utan menar att den snarare nu börjar hamna på den nivå den bör vara på.

Specialisterna ser inte till patientgruppens bästa, menar hon.

”Artikelförfattarna vill bromsa läkemedelsbehandlingen av adhd, utan att reflektera över vad det skulle innebära för dem som har stor hjälp av behandlingen. Från Attention efterfrågar vi snarare att samhället gasar på och gör en samlad satsning på tidiga och breda insatser bestående av psykologiska, medicinska, sociala och pedagogiska insatser.”

På en punkt är dock Attentions förbundsordförande överens med Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, och det är att det inte borde behövas en diagnos för att få rätt stöd och hjälp i skolan. Tidiga insatser bedömer Ann-Kristin Sandberg som viktiga.

”Den metodik som behövs finns tillgänglig, men är för lite spridd. Det bäddar för dyrbara misslyckanden senare i livet.”

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

ADHD-Medicin är inte knark

Louise Hamilton
Louise Hamilton

Louise Hamilton är kommunpolitiker i Kristinehamn och arbetar även som skolsköterska. Hon skrev nyligen ett inlägg på Facebook om ADHD, som redan fått flera kommentarer och många ”gilla”. För ASP Bladet utvecklar hon tankarna ytterligare.

Jag blir ledsen när man talar om medicineringen vid ADHD för unga, som att man ger barn ”droger”. Den terapeutiska dosen ligger en bra bit under vad en amfetaminist förbrukar! Jag har haft många elever under mina tio år som skolsköterska som använt centralstimulerande medel. En del mår illa av tabletterna, vissa märker ingen skillnad och många klarar sig utan medicin efter vissa anpassningar.

För vissa innebär medicinen att de nu klarar skolan, kan fokusera och komma ihåg det de hör eller läst och blir mindre rastlösa. Som en följd av detta ökar dessutom självkänslan. Att påstå att det är fel att ge just dem som svarar bra på läkemedlen dessa preparat är som att förmena en allergiker sitt antihistamin, eller en bipolär sitt litium. Glöm heller inte att många med svåra smärtor också får legalt förskrivna droger, i högre doser dessutom. Vem vill neka dem smärtlindring?

Därmed inte sagt att det inte förekommer överförskrivning, för det gör det. Och läkemedlen behöver ofta kombineras med extra stöd, struktur och anpassningar. Men ett barn som tar ”ADHD-medicin” är inte narkoman – och det minskar risken att hamna i självmedicineringsträsket i tonåren. Tro mig, jag har sett alltför många vuxna med för sent diagnosticerad ADHD som blivit beroende av alkohol eller amfetamin i höga doser för att få hjärnan att sluta koka. Med förödande konsekvenser.

Jag har upplevt ett par solskenshistorier om hur ungdomar som haft det riktigt kämpigt fått nya liv när vakenhetsgraden höjts på kemisk väg. Den ena handlar om en helt underbar elev med stora inlärningsproblem och usel självkänsla. Förflyttning till särskolan diskuterades och i sena tonåren blev eleven äntligen utredd (trots att modern föreslagit utredning redan i grundskolan).

Till vår förvåning visade hen sig inte vara svagbegåvad utan led av en svår ADD och dyslexi. Efter en kort tids medicinering var det en helt ny person som kunde koncentrera sig, komma ihåg vad hen hört och som klarade skolan med godkända betyg.

Varför är ADHD så vanligt idag, varför delar man ut läkemedel till så många ungdomar? Ja, det vet man ju inte. ADHD är en ”symtomdiagnos”, man kan inte peka på ett ställe på kroppen och säga att ”här sitter felet”, eller ta ett enkelt blodprov som påvisar diagnosen. Miljögifter, kolhydrater, färgämnen tror många. Mental överstimulans i kombination med fysisk passivitet kanske också påverkar. Men när jag gick i skolan på 60-talet hade jag också klasskamrater som uppvisade symtom på denna omstridda diagnos. Och tittade man närmare på dem så nog fanns det en förälder med likartade symtom. Forskningen om orsakerna till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser är långt ifrån mål, man bör akta sig för att uttala sig tvärsäkert.

För trettio år sedan trodde man att såväl plötslig spädbarnsdöd som anorexi berodde på kärlekslösa mödrar. Fel,fel,fel!

Angående centralstimulantia vid ADHD/ADD lyder reglerna: försiktighet vid förskrivning, noggrann uppföljning, och utsättning av medicinen vid biverkningar som inte ger sig eller vid felanvändning. Och för oss medmänniskor: stigmatisera INTE vare sig användarna eller deras föräldrar!

Text: Louise Hamilton
Språkrör för Miljöpartiet Kristinehamn och Kommunalråd

Våga prata om depression

453453354Det är svårt att tala om depression i samhället idag. Att det är fritt fram att tala om fysiska åkommor, men tabu att tala om psykiska, tycker inte Udda är okej, och de vill öppna upp för diskussion om depressioner hos unga och hur de botas. Udda står för Unga med Depression och Deras Anhöriga.

Hösten 2013 skapades föreningen Udda av personer som antingen själva hade drabbats av en depression, eller som har anhöriga som haft svårare eller mindre allvarliga depressioner. Tanken var att prata om depression och läkemedel som är knutna till depression. När de startade blev Udda överösta med berättelser. Varje dag är det någon som tar sitt liv på grund utav depression. Hade de fått rätt hjälp tidigare hade de kanske levat idag.

INGET STATISKT
Tvärtemot vad man kan tro när man är mitt i en depression så är den inte statisk. Man kommer att komma ur den, förr eller senare. Man kan leva ett bra liv även om man i perioder är deprimerad. Det finns många bra mediciner och även terapi. I en stressig tillvaro blir det allt viktigare att prata om det!

Udda har en funktion som heter fadder. Det är att du kan få kontakt med en person som själv har haft en depression och som har kommit ur den, alternativt chatta med någon. Tanken är att framför allt stötta personer mellan 16 till 35 års ålder, unga vuxna. De som arbetar för Udda är inga experter, men kan hjälpa till i slussning till exempel psykiatrin.

MÅNGA BOTEMEDEL
Det finns många sätt att förebygga och att ta bort depression. Det finns många typer utav samtalsterapier, kuratorer och psykologer, gruppterapier, ljusterapi där deltagarna får sitta i ett vitt rum, mediciner och självhjälp.

Udda tycker inte att det finns några rätt eller fel i hur depressioner behandlas; vad som fungerar är olika för varje person. De vill i stället hjälpa att visa vägen i den sjukvårdskarusell som den sjuke kanske inte själv orkar handskas med.

DEPRESSION ÄR…
Depression är en sjukdom i hjärnan, där vanlig sorg eller ledsamhet växt sig större än normalt. En kemisk obalans i hjärnan där serotonin, noradrenalin och dopamin är inblandade.

De styr hur du mår, sömn, förmåga att ta initiativ och sexualitet. Vid depression är nivåerna av dessa lägre än normalt. Symtom kan exempelvis vara nedstämdhet, ångest, orkeslöshet, självkritik eller sömnsvårigheter. Symtomen kan komma som en reaktion på en händelse i livet, eller utan anledning.

FÖREBYGG SJÄLV
Udda har på sin hemsida tips på hur man själv kan göra för att förebygga depressioner. Några av dem är: regelbundna vanor, motion, bra mat, dagsljus, sömn, läsa böcker, lyssna på musik, ta det lugnt, ta inte på dig nya uppgifter och prata gärna med någon om hur du mår, gråt gärna och läs på om depression.

Vem som helst kan drabbas av depression och det finns ett stort mörkertal, detta då det är tabu att tala om psykiska sjukdomar. Depression är en folksjukdom och det vanligaste skälet till sjukskrivning i västvärlden.

VANLIG SJUKDOM
Udda skriver på sin hemsida att varannan kvinna och var tredje till var fjärde man någon gång i livet får en depression. När man får en depression brukar man tappa all energi och intresse för saker som man normalt är intresserad av. Man kan få problem att somna, eller vakna tidigt utan att vara utsövd.

Det kan vara svårt att tala med en person som är sjuk, då den antingen behåller allting inuti sig själv, eller berättar allt för mycket och ibland suger personen upp all din energi. Det är viktigt är att sätta gränser men inte vara elak; den deprimerade är sjuk.

Bara en av tre som drabbas söker läkarhjälp, även om det är en sjukdom som går att bota. Svåra depressioner kan leda till självmordstankar och försök, de leder också till försämrat minne, koncentrationssvårigheter och stresstålighet, så det är viktigt att behandla din depression!

OLIKA TILLGÄNGLIGA METODER
Den vanligaste terapiformen som finns idag är KBT; kognitiv beteendeterapi. Det är det terapiform som Socialstyrelsen rekommenderar. Det går ut på att ändra tanke- och beteendemönster.

Psykodynamisk terapi är en vidareutveckling av psykoanalysen, den vill ge en grundläggande emotionell förståelse för problematiska livsmönster.
Det finns flera läkemedel mot depression, så kallade antidepressiva läkemedel. Vilket som passar bäst är olika, men en av de vanligaste är Zoloft (sertralin). En del behöver även medicin mot ångest och/eller sömnbesvär.

Experimentera inte själv, mediciner ska tas i samråd med läkare!
Utöver samtal finns ECT-behandling, elbehandling, vilket är den mest effektiva metoden vid svåra terapiresistenta depressioner, där mediciner inte fungerar, eller där man måste ha snabb effekt.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Övertron på piller större än vi tror

Att vara beroende av läkemedel är inget man önskar sig. Det är lindringen av medicinen man vill ha, inte att bli stjälpt av den. Här nedan kommer mina egna erfarenheter om hur ett läkemedelsberoende kan se ut. 

På 80-talet var jag beroende av läkemedel som skulle lindra min fysiska smärta. Innan första tabletten på morgonen kändes det som att jag hade influensa med värk och feberkänsla i kroppen. När man tagit första tabletten så mådde man bra och besvären lindrades. Sen slank det ner några tabletter till under dagen för att förebygga olika krämpor.

Min väninna missbrukade smärtläkemedel mer än vad jag gjorde. Hon gav mig därför sina burkar till mig, så att jag skulle portionera ut tabletterna till henne, bara för att hon inte skulle äta för många tabletter under dagen. Hon blev nästan galen om hon inte fick sina tabletter varje dag.

För mycket läkemedel 

För ett halvår sedan var jag med min förvirrade mor till sjukhuset med misstanken om att hon fick för mycket mediciner. Mamma var så förvirrad att det fanns risk för hennes liv. Hon kunde inte sköta de enklaste dagssysslor i hemmet.

Mina misstankar stämde, min mor fick alldeles för mycket mediciner, läkemedel som hängt med sedan flera år bakåt i tiden. Varje gång som hon fick nya tabletter, var det ingen som kollade om medicinerna passade ihop, eller om någon av de gamla medicinerna borde tas bort. Hennes nya läkare rensade bort alla överflödiga recept, från cirka tolv olika tabletter per dag, till bara tre sorter. Idag mår min mamma mycket bättre och klarar sig själv i sitt hem.

Biverkningar ger smärta

På grund av min artros, har jag ätit många smärtstillande tabletter under åren. Ingen talade om för mig om biverkningarna, som skulle komma av alla starka tabletter, att andra organ i kroppen skulle ta stryk. Som tillexempel tarmarna i mitt fall. Det är priset man får betala. Att få hjälp med en smärta, föder en annan smärta.

Detta är något personer som använder receprfria, samt läkemedel som kräver recept, bör tänka på. Vi får vara försiktiga med både vora kroppar och knoppar.

Text: Lotta Tammi

Här nedanför följer ett utdrag från Fass.se

Biverkningar är vanligt

”En biverkning är en skadlig och oavsedd reaktion på ett läkemedel. Begreppet inkluderar reaktioner som uppkommit på grund av användning såväl inom som utanför villkoren för godkännandet samt exponering i arbetet. Biverkningar är ett stort hälsoproblem som förutom lidande också kan orsaka död. Läkemedelsbiverkningar har rapporterats vara den fjärde vanligaste dödsorsaken i USA. Biverkningar tar stora sjukvårdsresurser i anspråk, eftersom de är en relativt vanlig bidragande orsak till sjukhusinläggningar. ”

Källa: Fass.se

I en hjälplös värld

Idag ska vi klara oss själva. Vi säger med stolthet att jag sannerligen kan klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp. Det är möjligen på vår dödsbädd vi ber om hjälp. Ett hårddraget resonemang, jag vet, men jag vill trycka på att det är ligger ett stort problem att enbart sätta individen i centrum i ett samhälle där vi behöver varandra för att fungera.

Det finns alltid krafter som drar åt andra hållet som gör oss till osäkra individer, lättledda offer för mörka krafter. På senare tid har det svenska samhället blivit mer egoiskt på grund av politiska missnöjesyttringar. Dessa fundamentaliska ideologier betonar likhet och egocentrism, egenskaper som skapar grund för misstänksamhet.

För många är det ett bevis på svaghet om man ber om hjälp. Helst ska man klara sig själv. Det ses som en bedrift att göra det själv. Annars är det någon som säger: Du fick ju hjälp! Jag ställer motfrågan: Vad är det för fel på det?  Att be om hjälp, är det ett så stort nederlag? Nästa gång är du som behöver hjälp.  En del ser det som en svaghet att be om hjälp. Jag vill inte sjunka så lågt, hellre drunkna med flaggan i topp istället för att falla till föga för sin egen svaghet.

Ryck upp dig! En uppmaning i all välvilja men om du är längst nere i källare med ångest och depression som enda kamrater kan de tre orden kännas som en örfil. Uppmaningen syftar till att jag eller du ska med egen kraft ta sig samman, ibland går det inte.  Då måste vi be om hjälp. Det finns inga andra alternativ.

Utan medicin fungerar jag inte, utan hjälp fungerar inte livet, utan det stöd som dessa två ger går det inte leva. För jag vet hur det när tillvaron känns som ett pussel, då bitarna inte passar och allt som bör hänga ihop inte gör det.  Det blir inget sammanhang. Då måste jag förlita mig på andra. Andra som hjälper mig i säng, för mig till en läkare som med sin expertis hjälper mig. Jag är dum som inte tar den hjälp som står till buds, när jag inte kan hjälpa mig själv. Vem är det som vill lida, lida i onödan.

Idag finns en kritik mot psykiatri som förs fram av olika organisationer. Kritik som ofta bygger på konspirationsteorier. Vi har scientologerna som står främst i ledet av psykiatri och psykofarmaka motståndare. De har sina egna modeller som de vill lyfta fram och konkurera med den konventionella psykiatrin, och menar att den missbrukar mer än hjälper.

Scientologernas behandlingsform dianetik är en introvert form av psykoanalys där jaget är överordnat allt. Scientologin är en självcentrad rörelse som i sin kritik av psykiatrin är omvedvetet självironisk med tanke på de problem deras verksamhet skapar för många människor.

Oavsett livsåskådning vi faller för, är vi människor med behov av mänsklig kontakt. Att hjälpa eller att bli hjälpt är naturliga delar av den mänskliga naturen, en del av vårt emotionella DNA. Om vi inte inser det är vi snart illa ute.

Text: Henrik Sjöberg

Nya mediciner mot alkohol

Jag har tidigare skrivit om medicin mot heroin och vaccin mot kokain, och nu kommer ännu en nyhet: medicin mot alkohol.

De flesta vuxna svenskar använder alkohol mer eller mindre regelbundet. För de flesta innebär det en källa till glädje, avspänning och fest. Sen finns det andra där alkoholen istället medför kroppsliga, psykiska och sociala skador.

Idag finns det statistik på att drygt trehundra tusen personer i Sverige har problem med alkoholen. Av dessa är drygt sjuttio tusen kända av samhället, medan färre än tjugo tusen får någon hjälp av de alternativa behandlingsmetoderna. Behandlingsresurserna är mycket begränsade.

Tyvärr så fungerar dagens läkemedel mot alkoholism endast för en minoritet av patienterna. Det som finns är antabus, som man löser upp i ett glas vatten. Men den används inte speciellt ofta, vilket nog är bra, för den sliter mycket på njurarna. Och tar man ett återfall med antabus i kroppen så blir man inte bara lite sjuk, du kan nära på dö på kuppen.

Två nyare preparat, med lovande effekter, är akamprosat (campral) och naltrexon. På den svenska marknaden finns idag endast akamprosat tillgängligt, medan naltrexon bara finns att köpa i USA och några enstaka EU-länder. I Sverige leds en utvärdering av preparatens effekter av Mats Berglund, professor och överläkare vid Alkohol och narkotikakliniken vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Hur fungerar då dessa nya medel? Akamprosat har i flera studier visat sig förlänga den helnyktra perioden. Ämnet tycks påverka suget efter alkohol, och med det minskar återfallsrisken. I en studie var femtio procent fler avhållsamma i akamprosatgruppen, jämfört med placebogruppen. Den bakomliggande mekanismen är i sina detaljer fortfarande oklar. Naltrexon, verkar genom att blockera nervcellernas opiatreceptorer och antas på så sätt kunna minska alkoholens belöningseffekt.

Stimuleringen av lustcentra i vissa områden av det limbiska systemet anses vara viktiga för alkoholens effekter och för uppkomst av alkoholberoende. Kroppens egna opiater, till exempel endorfiner, förstärker denna effekt.

Införandet av dessa två nya läkemedel  som påverkar själva beroendemekanismerna, anses av flera experter som ett stort genombrott i missbruksbehandlingen. Man betonar dock att de inte är några mirakelmediciner. För att kunna få ett bra resultat måste de kombineras med psykosociala insatser. Tyvärr räcker det alltså inte med att bara ta ett piller, och vips, så är allt bra … Istället krävs ett evigt jobb, med stora förändringar av ditt liv. Det är tufft, men det går. Lycka till.

Text: Krille A.

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek
Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin