Etikettarkiv: melankoli

Galenskap i konsten

Flera nytänkare i världen har lidit av psykisk sjukdom, konstnärer inte minst.

En av Norges konstnärer, Lars Hertervig (1830–1902), är en av konstnärerna som led av ”sinnesförvirring och misär”. Edvard Munch (1863–1944) var en annan. Munch skrev: ”Två av människans mest fruktade fiender fick jag i arv – arvet till lungsot och sinnessjukdom. Sjukdom och galenskap och död var de svarta änglar som stod vid min vagga.” Munch led av depressioner, vilka toppades i 45-årsåldern då han redan uppnått framgång som konstnär.

En konstnär jag känner lider i perioder av depression. Han isolerar sig i sin stuga, en stuga utan bilväg fram, och ser bara folk under sina korta besök till mataffären, så sällan som möjligt. Han berättar att han en gång bodde i stugan två år i rad. När han vaknade en morgon fann han att vid matbordet var det dukat för två: honom själv och stolen mitt emot, där han hade ställt en spegel som sällskap. Då insåg han att han måste ut bland människor igen.

Runt 1800-talet betraktades galenskap som, nästan, en förutsättning för att bli en riktigt god konstnär, det man talade om då var melankoli. Varje verk skulle innefatta en gnutta galenskap för att betraktas som bra. Det gällde att balansera på knivseggen av förnuft och vansinne.

Schizofreni har ibland omtalats som en grund för konstnärskap. Men Hans Lind, psykiater tidigare verksam inom Landstinget i Värmland, talar snarare om bipolaritet som den huvudsakliga drivkraften i en intervju med SVT 2008. Alla känner vi till Vincent van Goghs (1853-1890) avskurna öra, som han skickade till en kvinna han älskade. Förmodligen uppskattade hon inte presenten. Han var ”fruktansvärt manisk på ett kreativt sätt” enligt Hans Lind. Kanske är det svängningarna som skapar gnistan, det att känna någonting, vare sig det är depression eller mani. Han säger att 40 procent av alla konstnärer är psykiskt sjuka, och stödjer sig på en amerikansk professor.

Lind säger i intervjun att ”det farligaste av allt är att vara skämttecknare. Humor är inget roligt. Humor är ett sätt att hantera ångesten. Det är en fruktansvärt stor risk för självmord hos självtecknare.”

År 1856 föll Lars Hertervig över kanten och skrevs in på Gaustad asyl i Oslo. På grund av hans konstnärskap sattes snabbt och självklart diagnosen melankoli. För att skydda sin ära skyllde han sitt vansinne på att han tittat på alltför många landskap i solljus. När han nådde gränsen skrev han frivilligt in sig på psyket och ordinerades varmt bad och kall dusch två gånger i veckan, fem tabletter till natten och fyra blodiglar i nacken. Han slutade även måla under sin tid som inlagd, då han antog att det var målandet som gjort honom sjuk och att han skulle bli frisk igen så snart han lade av med målandet.

Efter 20 månader blev han inte bättre och diagnosen ändrades från melankoli till dementia. Sjukdomsorsaken ändrades från konstnärskap till onani och kärleksaffärer. Att en norsk bondpojk skulle kunna få en reaktiv psykos av att hamna i storstaden Düsseldorf utan att ens kunna språket övervägdes inte. Han skrevs ut oförbättrad och var med det utan möjlighet att fortsätta med måleriet. Han försörjde sig som diversearbetare tills han femtio år senare dog av cancer i magen.”

Edvard Munch hade också en svår uppväxt. Vid fem års ålder dog hans mor i blodstörtning och hans favoritsyster dog i TBC, något som återkommer i hans konstverk. Munch var alkoholist och detta ledde till delirium och hallucinationer. Han skrevs in på psyket i Köpenhamn, landets bästa, där han ordinerades varma bad, sängläge, näringsrik kost och ”elektrifiering”, icke att förväxlas med elchockbehandling. Han fortsatte måla, hans rum på psyket blev ateljé och efter åtta månader skrevs han ut botad och fortsatte därefter som en renlevnadsmänniska. I hans konst kan man dock se melankolin, däribland i hans förmodligen mest kända verk ”Skriet”. På den målningen har någon skrivit texten ”Kan bara ha målats av en galning”. Han blev senare åter inlagd för depressioner. Hans syster Laura blev även hon inlagd på ett sanatorium, försjunken i autism.

Text: Maria Lundby Bohlin

Bild: Edvard Munchs målning Skriet kan beskådas på Nasjonalmuseet, Oslo