Illegalt metadon tar allt fler liv

Under perioden 2006-2008 har antalet personer som dött med metadon i blodet tredubblats. 80 procent av dessa ingick inte i något program för läkemedelsassisterad behandling (LAB). Detta har rest farhågor om att det på senare år kraftigt utbyggda metadonprogrammet läcker till den illegala marknaden.

Det har skett en kraftig ökning av metadonrelaterade dödsfall under senare år, där blandförgiftningar (förgiftningar där metadon bedöms ha haft en avgörande verkan) varit den vanligaste dödsorsaken. Under den aktuella perioden – då dödstalen tredubblats – har nyöppnade metadonmottagningar skjutit upp som svampar ur jorden: från 6 stycken år 2005, till dagens 76 enheter.

En misstanke som framförts är att heroinister, som har läkemedelsassisterad behandling med metadon på recept, finansierar planerade återfall med att sälja vidare på gatan. En annan motivationsfaktor till att man vill sälja sitt metadon kan vara att det blockerar heroinets ruseffekt.

Likheter med tidigare fall
Teorin att metadonprogrammet läcker är huvudsakligen grundad i att liknande mönster har funnits i ett flertal utländska metadonprogram, där en kraftig utbyggnad inneburit ett större läckage. Forskarna som framfört hypotesen har kanhända också dragit en parallell till vad som hände i början av 2000-talet, då det nya läkemedlet Subutex lanserades.

Subutex är (liksom metadon) en medicin som hämmar suget efter opiatbaserade droger, men då Subutex är mindre toxisk (giftig) anses den säkrare. Då den nya medicinen inte åtföljdes av några restriktioner kunde vilket allmänläkare som helst skriva ut den, vilket ledde till ett omfattande läckage ut på gatan.
Följden blev att Socialstyrelsen slog till bromsen och skapade nya riktlinjer för LAB av opiatmissbrukare, med start från den 1 januari 2005. De nya föreskrifterna innebar en åtstramning i förskrivningen av Subutex, men också en sänkt tröskel för att kunna få metadonbehandling.

Skepsis mot läckageteorin
Det finns dock skepsis mot misstanken att missbrukare i programmet läcker. Deltagare säger sig vara tveksamma till påståendet. Deras bild är snarare att man ogärna säljer vidare. En annan vinkel på problemet är att den ökade förekomsten av metadon på den illegala marknaden existerar bara för att efterfrågan på det har stigit. Detta pekar i så fall på att metadonprogrammet inte är tillräckligt dimensionerat efter vårdbehovet.

I en undersökning genomförd bland deltagare i Malmös sprututbytesprogram svarade hela 85 procent att de använde illegalt buprenorfin (Subutex) i självmedicinerande syfte, detta för att ”avgifta” sig själva samt motverka abstinensbesvär. Samma bevekelsegrund är givetvis också tillämplig för metadon. Ett problem för vissa heroinister som önskar sluta droga är att metadonprogrammet inte ens är tillgängligt i deras lokala landsting.

Att det brister i utbyggnaden att LAB får också till effekt att det på vissa orter finns en kompetens- och kunskapsbrist kring metadonets effekter och verkan, och en ovan brukare kan lätt överdosera medicinen. Varifrån det illegala metadonet kommer har ännu inte kunnat fastställas. De mest sannolika ursprungskällorna är ökad smuggling, svårövervakad internethandel, och läckage från metadonprogrammet.

Kontroverser kring metadonbehandling
Metadonbehandling är en bevisat framgångsrik metod mot heroinberoende och har inneburit minskat missbruk, minskad kriminalitet och att antalet drogöverdoser sjunkit. Den har också underlättat möjligheten för social rehabilitering, där före detta missbrukare kunnat hitta tillbaka till arbetslivet – och inte minst till ökad självkänsla och självrespekt. Men det betyder inte att behandlingen är okontroversiell. Den klassiska kritiken mot metadonet är att samhället ersätter en drog med en annan, som dessutom bekostats av skattemedel.

Metadonet intas en gång per dygn. Det finns två olika varianter: man kan ta sin dos dels i form av tabletter, dels genom vätska utblandad med saft. Det bryts huvudsakligen ner i levern och portioneras, bit för bit, ut i kroppen. Verkningstiden ligger på 24-36 timmar, vilket innebär att ruseffekten uteblir.  Detta till skillnad mot heroin, som går direkt ut i kroppen, och har en intensiv verkningstid på cirka fyra till sex timmar.

Sverige – pionjärnation
Sveriges metadonprogram startade redan 1966 (på Ulleråker i Uppsala), men då under epitetet ”forskningsprojekt”, eftersom behandlingen finansierades med forskningsmedel. Först 1983 tog riksdagen beslut om att göra metadonbehandling för opiatmissbrukare till en etablerad vårdform. Verksamheten hade dock ett tak som innebar att max 200 personer fick delta i behandlingen samtidigt. Taket höjdes efter hand, och togs bort helt år 2005. I år beräknas cirka 1700 personer få metadonbehandling mot opiatmissbruk, och räknar man även in dem som får medicinen som smärtlindring är antalet 3800.

Text: Christer Jansson Foto: Per Rhönnstad

En deprimerande krönika

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

Det finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson

Inblick i Beroendeenheten

De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. Detta är ett av de ämnen som Anna på Beroendeenheten kommer att beröra i framtiden. Det är viktigt att de som äter medicin också kan känna av en gemenskap.

Hur länge har du jobbat inom beroendeenheten? Jag har jobbat som enhetschef i fyra och ett halvt år här i Karlstad, berättar Anna, varav två och ett halvt år på beroendeenheten. Innan det så jobbade hon bl. a. som chef inom rättspsykiatrin i många år i Stockholm. Så hon har sett både öppen- och slutenvård.

Har beroendeenheten förändrats mycket under tiden som du jobbat här? Ja, när jag började på beroendeenheten, som då hette Livana, så jobbade man mycket med kommunen i Basen, Credo och Kurage. Sen omorganiserade kommunen sig så halva Credo och Basen försvann. Flertalet sjukskrivningar inom personalen gjorde att vi tillfälligt var tvungna att lägga ned verksamheten. Då jobbade vi med att anställa fler sjuksköterskor och rehabilitera tillbaka de som var sjukskrivna. Som beroendeenheten ser ut i dag med sex tjänster har den sett ut i ett och ett halvt år. Kurage finns fortfarande kvar och är ett stödprogram för unga heroinmissbrukare och det drivs tillsammans med ANA. Beroendeenheten har lagt ner mycket tid på att utveckla samarbetet med ANA och ASP under Annas tid som enhetschef. Att kommunen och lanstinget har ett nära samarbete är viktigt för att alla ska få så effektiv hjälp som möjligt.

Vad har du för personligen för mål och visioner i ditt jobb? Som enhetschef är det två delar, ena är att se till att personalen som jobbar på beroendeenheten mår bra och har en bra miljö att jobba i samt att låta dem utvecklas och att kunna ge dem råd och stöd. Att personalen mår bra är viktigt. Personal som trivs i sin miljö och får möjlighet att utvecklas är till förmån för alla vårdtagare som söker hjälp. Det andra är att vi får en bredare beroendevård i hela Värmland. Mycket händer med det nya psykiatrihuset som byggs just nu. Där kommer bl. a. en ny vårdavdelning att finnas med inriktning på dubbeldiagnoser. Där kommer också att finnas en länsgemensam mottagning för läkemedelsassisterad behandling.  Jag har varit delaktig i processen under planeringen av psykitrihuset och jag och beroendeenheten kommer fortsätta att jobba för att hjälpa de olika lokala öppenvårdmottagningarna med kunskap om hur man arbetar med patienter med läkemedelsassisterad behandling, så att det blir lika för alla som bor i länet. Tillgänglighet och samverkan är viktigt i båda fallen, både för personal och klienter.

Är det något du skulle vilja förändra inom ditt yrke? Vi skulle vilja jobba mer med nätverkskontakter och anhörigbiten, den blir lite lidande i dag då trycket är så stort på oss. Det är något vi vill jobba med på våra planeringsdagar; att utveckla anhörighets-kontakten och nätverket runt klienten. Sedan är det viktigt att se över vilka tillgångar psykiatrin har inom landstinget så det går att samordna vården så att den blir så effektiv som möjligt för alla inblandade och på så sätt skapa mer resurser. Antalet klienter ökar hela tiden och vi får mer och mer att göra. Alla skall ju ha rätt till vård.

Hur ser samarbetet ut mellan kommun och beroendeenheten? Vi har delat in sjuksköterskorna i samverkans områden så att de är lite olika inriktade mot ANA och ASP, så att det ska bli lättare för båda parter att få tag på den som är ansvarig. En sjuksköterska jobbar på Nexus två eftermiddagar varje vecka, där hon träffar klienter. Sen har sjuksystrarna möte med olika delar av ANA och ASP för att underlätta samverkan. Det är viktigt att ha strukturerade möten så att vi har lätt för att få kontakt med varandra, allt för att samarbetet skall flyta på så smidigt som möjligt.

Känner du att ni lever upp till förväntningarna som era klienter har? Det tror jag, säger Anna, det känns att våra klienter är väldigt tacksamma över att få hjälp. Det är en svår fråga men det känns inte som om det finns något missnöje från våra klienter, vi får mycket bra kredit för vad vi gör, det känner vi alla på beroendeenheten. Många säger att dom är glada och nöjda för hjälpen, men det bästa, säger Anna, är att se förändringen hos patienten som växer och arbetar hårt för sin utveckling mot ett drogfritt liv.

Vad tror du om idéen att kunna starta en självhjälpsgrupp för alla som har olika mediciner, vilket inte accepteras inom vissa kretsar? Det tror jag skulle vara jättebra, säger Anna, vi har förstått att man inte riktigt känner sig accepterad på samma sätt inom vissa grupper, så det vore en bra sak. Vi har hört den önskan från flera klienter och vi hoppas att det blir av.  De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. I vår framtida planering kommer vi att beröra detta ämne och se hur vi kan vara med och stötta.

Vi som äter mediciner behöver ju också känna att vi kan gå till en stödgrupp där vi accepteras för de vi är. Men för mig som skriver detta så känns det som om vi med olika mediciner inte är accepterade fullt ut inom AA eller NA, och borde försöka skapa en grupp av egen kraft.

Det var en mycket givande pratstund med Anna Henriksson, som vi på ASP bladet fick. Personligen tycker jag det känns jättetryggt med Anna som chef utifrån det klientperspektiv som jag har, för hon är en varm och omtänksam människa och sådana kan vi klienter aldrig få nog av, och detsamma gäller hela beroendeenheten.  De ska ha en massa kredit för att de alltid försöker vara till hands och hjälpa alla klienter.

Text & Foto: Thomas Andersson