Hata inte min organisation

Kommuner och företag har blivit allt mer mån om hur man presenterar sig gentemot offentligheten. Likt en hudyta som måste jämnas ut med botox och Photoshop, vill en organisation framstå som perfekt inför media och medborgare. Till vilket pris kommer denna utveckling? Detta undrar ASP Bladets redaktör i denna månads debattartikel.

Det är antagligen dömt att sluta som en bisats i näthatsdiskussionen, den om att Svenskt näringsliv hakat på uppmärksamheten och vill se företag skyddade mot hat med lagbokens hjälp. Det är lätt att anse att begreppet håller på att svälla över, för att göra slut på sig själv med hjälp av de cyniker som vill utnyttja situationen, istället för att diskutera stävjande av det vidriga beteende som många kvinnor har stött på via nätet och annorstädes.

Problemet är som följer: väldigt få lär sig att korrekt hantera kritik, allra minst verkar detta ibland gälla de stora organisationer som tillhör näringsliv eller det offentliga. När en rad svenska dokumentärfilmare ville skildra fruktföretaget Doles smutsiga affärer, reagerade företaget med ett batteri av juridik och ville tysta dessa röster. När anställda slår larm om missförhållanden på en arbetsplats händer det att företaget avskedar dem – istället för att möta det verkliga problemet. Vi skjuter budbärarna, helt enkelt. Detta är ett välkänt fenomen, även i Sverige.

För när kritik kommer, och någon gång kommer den att uttryckas, är det ack så frestande att sluta sig, likt en mussla, för att säga att den som kritiserar inte bara har fel i sak – utan gör fel genom att kritisera organisationen.

Ibland innehåller även anställningsavtal så kallade lojalitetsklausuler, där den anställde förbinder sig att inte tala negativt om organisationen med media. Det kan för en del verka rimligt, framförallt utan närmre granskning. Syftet är till ytan delvis att fostra en laganda och skapa känsla av sammanhållning.

Men vi får inte bortse från risken att berättigad kritik kan framkomma, som tystas genom dylika arrangemang. Bland annat när det syftar till att folk ska ”sitta still i båten” när det kommer till personalpolitiska förhållanden. Någon mellanchef får höra uppifrån att någon kritiserat användandet av skattemedel i kommunen, en anställd slår vakt om allvarliga missförhållanden – detta anses framställa organisationen i dålig dager. I händerna på denna chef, sätts vapen som värdegrund och lojalitet för att skapa det som uppfattas som arbetsfrid.

Du bidrar till dålig stämning
Det behöver givetvis inte vara så dramatiskt. Men tendensen är tydlig, arbetstiden anses inte vara över när en anställd slutar arbetsdagen – du representerar företaget / organisationen i allt du gör. Vi får inte blunda från att det finns ett anti-demokratiskt element i denna tanke då den inbegriper krav på lojalitet. Delvis missar den också faktiskt den reella nytta kritik faktiskt kan utgöra för en organisation.

Och faktiskt, i detta sammanhang liknar det inte så lite de religiösa krav från vissa företrädare för Islam och Kristendom, som kräver blasfemilagar – vilket innebär att hädande av religion är kriminellt enligt lag. Tystnaden som riskerar sänka sig i samtalen kan få betydligt värre konsekvenser än den eftersträvade ”goda stämning” en arbetsgivare vill se runt fikabordet.

För poängen är att kritik, även sådan som inte alltid uttrycks på ett helt och hållet konstruktivt sätt, kan vändas till en hävstång för ökad insikt om brister – och därmed utgöra grogrund för förbättringar. Det handlar delvis om hur mottagaren, kollektivet och ledningen, hanterar åsiktsbrytningar internt och externt. De röster som kritiserar en organisation med avsevärd makt, upplever sig ofta tvingad av egen patos och civilkurage att låta sin röst höras. Inte sällan drivs personen av ett utpräglad rättstänkande och ångest inför sakernas tillstånd, något som sällan belönas.

Kärleksfull kritik
En organisation, kommun eller ett företag som förmår att bejaka kritikerns intresse av en väl fungerande verksamhet förmår att lättare undvika bli statisk och därmed stagnera, och också kanalisera denna kritiska anda i en dialogisk, rörelse mot ökad dynamik och rikare, inre kommunikation.

Och detta mina vänner, är precis motsatsen till vad vi egentligen bör betrakta som hat, förtal och förakt. Ord som hat ska reserveras för betydligt värre saker. De som drivs av stor kärlek gentemot det uppdrag man uppfattar att den egna verksamheten bör stå för, är snarare det ”jordens salt” som ordspråket lyder.

En avslutande tanke: i en välfungerande organisation, kommer även där olika åsikter och kritik uppstå – i ett öppet samtalsklimat så stärks möjligheten för organisationen att utvecklas på ett sådant sätt att missförhållanden lättare kan avstyras, och de som arbetar eller har insyn kommer att våga låta sina kunskaper berika verksamheterna. Mottagaren bör anses äga en plikt att inte låta sin makt bestraffa de som bryter mot de dominanta värderingarna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin