Etikettarkiv: Mod

Jag kan flyga, jag är inte rädd

ASP Bladets textförfattare Liselotte Frejdig skriver på sin fritid olika typer av dikter och poesi. Här ger hon ASP Bladets läsare en dikt, för att inspirera människor till att våga göra det alla säger är omöjligt.

Jag står högst uppe på berget

Jag ser ner på er alla som kommit för att se mig störta

Här uppifrån liknar ni små myror

Jag vet att ni skrattar åt mig, vissa öppet, vissa bakom ryggen

”Hon måste vara tokig, som tror att hon kan flyga”

Men, vad ni inte vet är att jag har några äss gömda i klänningsfållen

Under mina pappersfjädrar, som ni också skrattar åt, har jag örnens mäktiga vingar

Sorlet växer till ett vrål när de ser att jag är beredd att hoppa

Jag backar några steg, springer till kanten och kastar mig ut

Jag svävar omkring i uppvindarna en liten stund, flaxar med vingarna

Allt medan pappfjädrarna sakta singlar ner mot marken

Jag skrattar högt när jag ser era miner när ni läser på lapparna

(Det tog en vecka att skriva alla lappar

Men det var det värt, nu när jag ser era miner)

”Jag kan flyga, jag är inte rädd!!”

Text: Liselotte Frejdig

”Att skapa är min livsnerv”

Jan Nordström är fotograf och poet. Han har tampats med såväl matstörningar som psykisk ohälsa, men i skapandet har han funnit en plats för hopp och mening. I sitt bagage har han idag ett flertal utgivna diktsamlingar.

När började du att skriva dikter och fotografera, och vad hade det för betydelse för dig då?  

– Jag började skriva dikter i tonåren, men visade dem inte för någon. Där vågade jag skriva om de stora livsfrågorna. Om längtan, såren, oron och drömmarna. Bilderna har alltid funnits. Jag började med att måla och teckna men som barn och tonåring var det utåt sett fotbollsspelare och tuffa seriefigurer, det som jag trodde att en kille måste göra. När jag däremot var ensam på mitt rum målade jag mitt inre. Men det vågade jag inte visa någon. Det var målningar med mycket oro och sorg över att inte duga som kille och man och om tillståndet i världen med krig, miljöförstöring och orättvisor. När jag målat färdigt rev jag sönder det jag gjort.

Det gjorde jag tills 2005 då en vän såg en målning och stoppade mig. Hon ordnade senare min första konstutställning. Fotografera började jag på riktigt med efter gymnasiet. Att fotografera var också ett sätt att våga komma nära andra människor, få vandra en stund med dem i deras värld. Känna samhörighet och dela liv, med både det lätta och det svåra, i glädje och i tårar. Jag har känt mig främmande, men med kameran vågade jag vara nära andra människor.

Har du kunnat använda dig av din kreativitet för att ta dig ur mentala svackor? 

– Att skapa är en livräddare. Jag har kunnat förvandla min smärta till något annat än att göra mig själv illa på olika sätt. Nu är jag exempelvis ute och har måleri-workshops med medmänniskor som bär så mycket ångest att det skadar sig själva på olika sätt. Skär sig och så vidare. Att måla och skära i ett papper är bättre än att skapa ärr på sin kropp. På pappret är det inte kvar för alltid och de som är med på workshopen uttrycker att det är skönt att göra det.

Vad är det du söker efter när du hänger dig åt fotograferande eller skrivande, känslomässigt och resultatmässigt? 

– Att skapa får det att sjunga inuti min kropp. Vaggar mig till liv och får mig att inte ge upp. Det ger en ro och en tröst. Hopp och glädje. En samhörighet. Jag försöker nå känslorna och hjärtat. Att leva nära hjärtat och andra människor. Vi delar så mycket inuti, fast våra liv kan vara så olika på utsidan. Men där inne i oss finns så många liknande känslor av längtan och oro. Drömmar och kärlek. Skapandet lindrar min egen ångest och gör att jag mår bra. Detta gör att jag kan beröra någon annan. Ge dem tröst och hopp. Känna samhörighet och kärlek. Minska avstånd.

Du är ambassadör för kampanjen Hjärnkoll, varför valde du att bli det?

– För att minska fördomar och rädsla för medmänniskor som har olika diagnoser. För att bita huvudet av min egen skam. Jag tror på att berätta. Innan har jag isolerat mig och dragit mig undan. Inte vågat vara nära. Jag vill också berätta och fokusera på det som varit bra inom vården och på det som räddat mitt liv när jag varit inlagd och mått dålig. Och det är kärlek och medmänsklighet. Jag tror på att berätta om det som varit bra, så kan man även göra något åt det som behöver förbättras. Om jag med tre ord ska sammanfatta det jag vill förmedla i mitt skapande, som ambassadör för Hjärnkoll och som föreläsare är det: medmänsklighet, delaktighet och kärlek.

Finns det särskilda ögonblick när du känt att din satsning har varit ”värt det”?

– När andra människor berättar att det jag gjort gett dem hopp, tröst och livskraft. När de säger att det gått in i deras hjärta och deras själ. För mig är det där inne vi kan göra världen bättre i vår kärlek till varandra, djuren och naturen.

Vad har det inneburit för ditt mående att du faktiskt har satsat på att uttrycka dig kreativt? 

– Det är en av de saker som har räddat mitt liv.

Text: Robert Halvarsson Foto: Privat

Jan Nordströms utgivna böcker:

Själporträtt, Jag vilar i din hand, Kärlekheten, Innanför, Mod samt fotoböckerna Frihet och Glöd.

Sagt om Jan Nordström:

”Han är en lysande fotografisk berättare, fullt i klass med dem som alltid nämns när mästarna i genren ska listas.”
Maria Küchen, Trots Allt, Nr 4 2007.
Från en recension av både frihet och glöd.