Var beredd på att ta alla hundjobb

Dennis Johansson Hall är journalist på Länstidningen Värmlandsbygden. För en tid sedan besökte han ASP Bladet för att berätta om sitt yrkesliv. I sitt bagage har han erfarenheter från både nationella och lokala tidningar.

– Man får vara bered på att ta hundjobben i början, de uppdrag som andra inte vill ha, det är viktigt att få chansen att visa vad man kan och vem man är, berättar Dennis.

Journalistyrket är traditionstyngt och inte alltid så lätt att få jobb inom. Dennis Johansson är ett levande bevis på att det med mycket vilja och kämpaglöd går att finna arbete. För åhörarna berättade han på ett rakt och ärligt sätt hur man tar sig fram i branschen. Till hjälp att ta sig fram i branschen har han studier på journalistlinjen vid Molkoms folkhögskola i sin ryggsäck, samt ytterligare en tilläggskurs i webbjournalistik.

– Jag hade tur när jag ringde till Värmlands Folkblad för att söka jobb. Jag var väldigt ”på” och berättade för dem vem jag var och att jag gillade sport, att det var det här jag ville jobba med. Jag ringde antagligen vid rätt tillfälle, tidningen behövde folk så jag fick prova på att skriva. Sedan blev jag kvar där några år, säger Dennis.

Genom att ta alla de jobb som efterfrågades visade Dennis sin goda vilja, han fick mer uppdrag av Värmlands Folkblad, och fler artiklar att skriva. Jobbet bestod till att börja med bland annat av att ringa in resultaten från olika matcher till resultattjänst. Med tiden började han också få de jobb han ville ha och frågade efter. Han frilansade även för andra tidningar under flera år.

Resa i jobbet
För några år sedan fick han ett fast jobb på Värmlandsbygden. Han började på tidningen efter att den blivit uppköpt av en annan tidning som ligger i Motala.

– Jag reser runt mycket i Värmland, för att göra olika reportage om vad som händer på landsbygden. Det är ett spännande jobb, säger Dennis.

Idag jobbar det två personer på redaktionen i Karlstad och han är ensam som fast reporter. Dennis reser runt på landsbygden och fotograferar själv till sina uppdrag. Han trivs bra med jobbet, men han tycker det skulle vara skönt med en kollega att bolla uppdragen med.

Dennis ger råd
– Ge aldrig upp om du om du får ”nej” då du lämnat in en artikel. Kanske får du ”ja” hos någon annan. Mitt råd är att aldrig ge upp, vilket mottagande du än får. Lämna inte in dina verk till flera uppdragsgivare på en och samma gång, utan lämna till en i taget. Många vill ha ensamrätt på en nyhet, tipsar Dennis.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

En A-kurs för livet

I mitten av juni 2007 sprang jag ut genom Älvstrandsgymnasiet dörrar för sista gången, efter att de senaste fem åren kämpat för att klara skolan trots min psykiska ohälsa och funktionsnedsättning.

Gymnasietiden speglades av mobbning, utanförskap, ett sexuellt övergrepp och inläggningar på psyk, en månad innan var det ingen som hade trott att jag skulle ha ett slutbetyg i handen när jag tog studenten, men envis som jag är så hade jag inte gett mig förrän jag hade rott betygen i hamn.

13-års skolgång var över och det enda jag visste var att jag ville bort från Hagfors, men vart skulle man göra av mig som inte ens kan ta hand om mig själv?

Av en slump fick vi nys om att Molkoms folkhögskola skulle starta en kurs för personer med Aspergers syndrom och min ansökan var inskickad redan innan de ens hade beslutat om kursen skulle bli av.

En vändpunkt
Jag blev antagen och blev en de första eleverna som fick möjligheten att gå A-kursen, något som jag nu i efterhand ser som vändningen i mitt liv.

Hösten 2007 klev jag in på Molkoms folkhögskola som en liten förvirrad och trasig tjej för att sedan ett år senare gå därifrån som en mogen ung vuxen med drömmar om livet.

På A-kursen fick jag hjälp att lära mig att hantera mitt funktionshinder och svårigheter på ett bra sätt för att förebygga och minska jobbiga situationer.

Men jag fick framförallt lära känna mig själv och förstå att det inte behöver vara något negativt att ha en diagnos och i stället göra nått bra av de ”aspergerstyrkor” jag har i stället för att se diagnosen som något negativt och jobbigt.

Jag minns hur jag första dagen ringde hem till mamma och uppspelt berättade hur de andra eleverna hälsade på mig i korridoren, de kände mig inte men de hälsade i alla fall.
De såg mig, jag var inte osynlig längre!

Verktyg för en fungerande vardag
Under kursens gång fick vi olika verktyg för att på ett så bra sätt som möjligt få en fungerande vardag. Det har jag haft mycket stor nytta av när jag efter kursen slut flyttade hemifrån och för första gången på 20 år skulle ta hand om mig själv. Detta var något som det inte fanns en tanke om skulle vara möjligt när jag klev in på Molkoms folkhögskola för första gången.

Lärarna såg alla elever som enskilda personer och lärde oss att se våra egna svårigheter och ta vara på våra egna styrkor, bara för att vi alla hade samma diagnos så fungerade vi alla olika och detta var något som det lades stor kraft på.

Och jag måste säga att det är tack vare A-kursen och de verktyg som jag fick där som jag tagit mig dit jag är i dag med eget boende, jobb, ett fungerande liv och avslutad kontakt med psykiatrin efter 10 års tid.

Text: Joanna Halvardsson

Från ensamhet till öppenhet

Under nära sex års tid valde jag att bara hålla min diagnos för mig själv och mina närmaste.  Så blev det mest för att mina föräldrar och psykiatrin tyckte att det skulle vara så, sådant här pratar man inte öppet om.

Idag är jag öppen med att jag har asperger syndrom, och det har resulterat i flera positiva saker för mig. Jag minns hur min skolgång speglades av ensamhet och utanförskap, till den dag jag fyllde 18 år och själv fick bestämma att jag ville att andra skulle få ta del av varför jag inte alltid fungerar som andra vid vissa situationer. Jag började med att berätta det för min skolklass och tog hjälp av min mentor och skolkuratorn så det ändå skulle ske på et professionellt sätt. Redan 10 minuter efter informationen insåg jag att det hade skett en förändring, helt plötsligt hade mina klasskamrater förståelse varför jag inte var som dem!

Flera kom också fram och bad om ursäkt för att de kallat mig för ”lärarens favorit” osv. bakom min rygg. De förstod nu bättre varför jag fick sitta vid daton och skriva när andra inte fick det, eller för att jag fick dela upp mina prov och göra dem muntligt. Äntligen förstod dem att jag inte gjorde detta för att jag var lat utanför att det för mig var livsviktigt för att klara av skolgången.

När jag senare gick A-kursen på Molkoms folkhögskola 2007 började det bli populärt att blogga. Jag hade ingen aning om vad en blogg var förens vi en lektion fick möjligheten att testa på detta, och jag som alltid hade haft lättare för att uttrycka mig i text fastnade direkt.

Från början bloggade jag för min egen och mina vänner skull, mest som ett sätt att skriva av mig. Jag minns en dag för 2 år sedan att jag hade haft 45 unika besökare under en dag, jag blev överlycklig. Jag förstod inte varför så många hade intresse av att läsa just min blogg, idag har min blogg minst tio gånger så många läsare varje dag.

Uppmärksammad i media 

När jag låg hemma i min säng och hade feber, en dag februari 2011 insåg jag att jag hade missat ett samtal på mobilen. När jag ringde upp min röstbrevlåda hörde jag någon säga: ”Hej jag ringer från VF och vi skulle gärna vilja skriva en artikel om dig så vi vill att du kontaktar oss.”

Jag förstod inte riktigt varför skulle VF vilja skriva en artikel om mig? Och detta var ändå bara början. Jag hann nästan inte gå utanför min dörr förrän även NWT ringde, även de ville skriva en artikel. Senare följde Allas veckotidning upp, någonstans där insåg jag att jag bar på viktig information.

Innan jag tackade ja till intervjuerna var jag rädd för vad uppmärksamhet skulle ge, vad folk skulle tycka om mig och vad för sorts kommentarer jag skulle få. Jag trodde att jag få bra respons med jag hade inte räknat med att det skulle bli så stort som det blev.

Jag blir nämligen stoppad på stan av allt från ungdomar till pensionärer som frågar om det är jag som driver ”aspergerbloggen”, och som berättar hur berörda de blivit av artiklarna jag har skrivit. Hur bra de tycker det är att jag bryter tystanden och en del säger att kommer bli något stort, att jag är deras idol.

Efter några månader har jag nu blivit van att vara lite av en offentlig person i Värmland, men blev förvånad när jag för några veckor sedan satt på tåget mellan Linköping-Norrköping och det kommer fram en kille och även han berättar att han läser min blogg.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde att gå ut och berätta öppet om mitt funktionshinder och jag får dagligen mail av både personer med Asperger och deras anhöriga som vill ställa frågor/be om råd eller bara berätta hur mycket dem uppskattar det jag gör och hur det hjälper dem. Det är det som får mig att fortsätta.

Våga va den du är och var stolt över det!

Text: Joanna Halvardsson Foto: Rebecka  Hansson

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.