Etikettarkiv: Monica Persson

Växtplats Viken

123123123Charlotta Hedström, diakon i Vikenkyrkan, önskar alla varmt välkomna till en gemenskap som ska vara öppen för alla. – Idag öppnar vi dörrarna och bjuder in till vårt gemensamma vardagsrum och kök.

Invigningstalet fortsätter med Monica Persson, socialdirektör på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, hon önskar alla varmt välkomna. Hon har med sig Per-Inge Liden, ordförande för arbetsmarknaden och socialnämnden samt Marita Halvarsson, avdelningschef på vuxenavdelningen.

I talet berättar Monica hur idén föddes. Hon satt på sitt kontor vid Kungsgatan och funderade på hur man kan lösa olika frågor angående människor som har problem eller någon form av utanförskap i samhället.

– Som socialdirektör företräder jag arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Där ansvarar jag för sociala frågor som gäller olika svårigheter för människor, berättar Monica.

Funderingar
På samma gång funderade diakon Charlotta Hedström på hur man ska kunna hjälpa. Ingemar, som har haft ett långvarigt missbruk bakom sig, satt även han på sitt håll och funderade på hur man ska lösa situationen. Det var många olika frågor som dök upp och behövde besvaras. Ingemar som i dag har varit nykter och drogfri i ett par år ville göra något för att hjälpa andra. Han jobbar nu för att stötta sina medmänniskor i Vikenkyrkan.

– Jag satt på min kammare och tänkte, medan Ingmar och hans bror satt på sin och tänkte, och i dag inviger vi Växtplats Viken, säger Charlotta.

Växa fram
Genom Ria blev Ingemar tipsad om Charlotta, varpå han och hans bror Tommy tog kontakt med henne. Där kom de fram till att alla tre hade haft liknande tankar. Från detta möte där de började samarbeta tillsammans, tog det cirka ett år från planering till slutresultat. Det är utifrån Charlottas verksamhetsplan de har jobbat.

Ingemar och Tommy hade också varit i kontakt med kommunen för att berätta att något behöver göras för missbrukare. Där träffade de Per Johansson som tände på idén. Monica Persson blev kontaktad, och efter några möten bjöds också Charlotta med varpå allt knöts samman och föll på plats.

123213

Tanken
Charlotta har jobbat som diakon både inom Ria och Stadsmissionen. Hon berättar att det finns många människor som tycker att de inte passar in någonstans. Det var under dessa förhållanden som tanken växte fram att man skulle öppna en drogfri verksamhet dit alla människor är välkomna.

– Det finns så många ensamma människor, som är långtidssjukskrivna, ensamma eller lever i någon form av missbruk, berättar Charlotta.

Hjälpa
Ingemars dotter Sandra, som är beteendevetare i psykologi, har stöttat sin pappa i hans idé om att hjälpa andra människor. Hon säger att man måste våga sätta ned foten.
– Den drabbade måste nå botten innan det vänder tillbaka för att bli bättre, berättar hon.

Plan
– Under behandlingstiden bör man besöka personerna för att göra en planering. Att ha en plan att erbjuda när personen kommer ut underlättar och är ett steg i rätt riktning. Det är viktigt att vara med från början så inte personerna faller tillbaka i sina dåliga vanor, tillägger Ingemar.

Idén fick han efter att ha varit på behandlingshem ett antal gånger. Om det inte finns något att gå till eller inget att göra, då är det lätt att falla tillbaka.

Detta kan nu Växtplats Vikenkyrkan hjälpa till med, är tanken. Alla ska vara välkomna, gammal som ung, ensam eller tillsammans.

– En mötesplats där man känner sig välkommen, en plats där man kan vara med för att påverka från början, säger en nöjd Marita Halvarsson.

Kristina Traulsen, som är präst i Vikenkyrkan, hoppas att det kommer att växa och bli stort.

– Jag finns till om någon vill prata, jag har mitt rum här bredvid, avslutar Kristina.

Text och foto:
Lotta Tammi

En efterlängtad invigning

32453452542Nu har äntligen Solatassen flyttat in i nya lokaler på Våxnäs. Det har varit en snårig resa som startade med den förödande branden för snart två år sedan. Lördagen tredje maj 2014 var det stor invigning för allmänheten och inbjudna politiker samt företrädare från Karlstads kommun.

I vårvarmt solsken invigdes Solatassens nya lokaler av Arbetsmarknads och socialnämndens ordförande Johanna Larsson.

– Jag har fått äran att klippa bandet till Solatassens nya lokaler. Jag måste säga det, att när jag träffade det här gänget första gången, blev jag jätteimponerad av vilken kraft och engagemang som finns. Sedan dess har jag varit en förespråkare för Solatassen, säger Johanna Larsson.

Med de orden klipptes bandet, som dagen till ära utgjordes av hopknutna hundbajspåsar, dörrarna öppnades till de stora och fina lokalerna. Snart fylldes de ljusa rummen med människor och ivriga hundar som ville utforska allt det nya.

Karlstads kommun representerades av socialdirektör Monica Persson som lovordade Solatassens kooperatörer för en fantastisk prestation.

– Jag är väldigt imponerad av kooperatörerna och hur de fått till det här. Helt otroligt! Det är nog väldigt många människor som hade gett upp för länge sedan, menar hon.

Arbetsmarknads och socialförvaltningen har brottas med många svåra frågor sedan branden i augusti 2012.

– Vi på förvaltningen måste ju ställa upp, men den kunskap vi hade räckte inte till. Det var alla möjliga frågor som plan- och byggfrågor, tekniska och juridiska frågor. Det var mycket som hände på samma gång. Om man ska få ihop allt det här, måste man ha tillgång till all den kunskapen, förklarar Monica.

För Solatassen har tiden sedan branden till invigningen varit en berg och dalbana. Men nu finns det chans till en nystart och en mer stabil tillvaro för kooperativet.

– Nu känns det otroligt skönt och en jättelättnad. Det känns nästan overkligt, säger Rebecca Johansson, kooperativet Solatassens ordförande.

Rebecca menar att lokalerna är ypperliga för verksamheten. När alla hundbås är klara, kommer det finnas plats för över trettio hundar. Det kan jämföras med Solatassens temporära lokaler i Råtorp där 19 hundar kunde tas emot.

Det stora utrymmena kommer att bli ett lyft för Solatassen som nu kan se ljust på framtiden.

– De här lokalerna är på 400 kvadratmeter och har tidigare varit kontor, berättar Rebecca Johansson, Solatassens ordförande.

Hon berättar vidare att de hittade den gamla kontorslokalen på den privata marknaden. Det krävdes en omfattande uppfräschning eftersom lokalerna hade stått orörda i nio år. Exempelvis fanns det inget kök och ventilationen var i dåligt skick. Ett lokalt byggföretag anlitades för den omfattande ombyggnationen.

– Allt båsbyggande och målande har vi gjort själva. Vi har lagt in mycket pengar till iordningställandet men vi ser det verkligen som en investering, avslutar Rebecca.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Bland flyttlådor och inflyttningsglädje på Malmtorgsgatan

234234I skrivande stund står tomma flyttlådor kvar på gruppboendet vid Malmtorgsgatan, som vittnar om flytten från Fagottgatan. Flera personer, brukare och anställda, rörde sig mot centrala Karlstad, för att landa bredvid asylboendet Orion.

När chefer från Vuxenavdelningen, socialdirektör Monica Persson och nämndens ordförande Johanna Larsson gör entré, möts de av en både ombonad och trevlig atmosfär. Det luktar nytt i lägenheterna, och de är inredda i modern stil. Dagen till ära samlades boendets personal för att tillsammans med detta finfrämmat låta verksamheten förklaras invigd.

– Personalen har gjort ett jättefint jobb i flytten. Det är jättebra här och vi har varit igång i ungefär en månad, berättar enhetschef Stefan Berndtsson för ASP Bladet.
Gruppboenden finns i lite olika former, med sovande eller vaken nattpersonal, för att passa olika personers skilda behov. Gemensamt för samtliga personer som bor här är att de behöver extra stöd i vardagen. Det kan även ofta finnas olika typer av sociala aktiviteter, personalen funderar i skrivande stund på huruvida de ska börja laga mat gemensamt med brukarna. Samtidigt är det till syvende och sist en samling hem, där personer ska kunna leva ostört och göra saker som folk gör mest. För Stefans del har han känt av utvecklingen och skillnaden som uppstod i bytet av lokaler.

– Det är jättekul med en ny verksamhet, boendet på Fagottgatan var bra det med, men var kanske inte anpassat på samma sätt, tänker Stefan.

Två olika världar
Han ser en fördel med att de ligger ”vägg i vägg” med en helt annan typ av social verksamhet. Besökarna fick sig en titt på den – asylboendet Orion, vilket ligger en våning ovanför. I Orions fall är det ensamkommande flyktingar i ung ålder, utrustade med en vilja att upptäcka Sverige, som har lägenheter hos dem. Stefan berättar att deras egna brukare kommer bra överens med de ensamkommande, de upplevs som väldigt artiga.

– Våra brukare ska kunna träffa deras brukare, och se andra personer, säger Stefan.
På Malmtorgsgatan finns flera boendestödjare. En av dem är Per Larsson, han tycker det känns bra att vara här – han har funnits med ända sedan Fagottgatans gruppboende startade upp.

– Det är spännande med både större lokaler och fler brukare. Det känns väldigt roligt att vara med och starta upp ett nytt boende. Det verkar som att brukarna som kommit hit verkar trivas väldigt bra. Vi kommer att jobba mer individuellt med de boende. Det blir ett helt annorlunda arbetssätt och jag ser bara positivt på framtiden, berättar Per.
När undertecknad lämnar husen och dess respektive verksamheter, tänker han att de nog kommer att trivas rätt bra här. Aftonsolen lyser upp de kala grenverken och den tidiga decemberkylan håller ett löfte om vinter i sin famn – då är det särskilt skönt att tänka att människor har ett hem att gå till.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Per Rhönnstad

Solastipendiet & Erfarenhetsdagen 2010

I mitten på november träffades förvaltningen för att samlas kring den årliga erfarenhetsdagen. Där ”Två coola damer” vann här det ärofyllda Solastipendiet. ASP Bladet var på plats och minglade med de flera hundra deltagarna.

 

Efter att god mat har serverats på Elite stadshotell så steg nuvarande ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden Ingela Wretling upp för att presentera årets pristagare av Solastipendiet. Ingela Wretling avgår som ordförande vid årsskiftet och lämnar över den posten till Daniel Berghel, men än så länge har hon den äran.
– Det känns personligen väldigt bra att tilldela 2010 års Solastipendium till Kerstin Persson och Britta Andersson. De är två coola damer som jag har haft väldigt mycket att göra med genom åren. Framförallt när det är väldigt bråttom och eländigt. Jag tycker att de är väldigt duktiga och personifierar socialtjänsten i Karlstad, säger Ingela Wretling.

När ASP Bladet pratar med pristagaren Britta Andersson är hon fortfarande rätt så omtumlad av utmärkelsen. Vi frågade henne vad hon tror att detta kommer att innebära i hennes dagliga arbete.
– Det känns ansvarsfullt men annars vet jag inte om det kommer att påverka mig så mycket. Jag har inte riktigt fattat detta än, säger Britta Andersson.

”Utvecklingskraften kommer underifrån”
Ingela Wretling passade även på att räkna upp några av de verksamheter som har startats de senaste tolv åren, som är den tid hon har varit en del av Arbetsmarknads- och socialnämnden. ASP Bladet upprepar några av dem: Familjehuset, verksamheten Tunneln, stödcentrum för våldsutsatta, Barnahus Värmland, mottagande av ensamkommande flyktingbarn, Rehabcentret på Gökhöjden, Mediagruppen och många fler.
– Jag är inte en sådan person som tar åt mig äran för det här. För i en organisation som är så kunskapsstyrd som den här så kommer utvecklingskraften underifrån. Jag vill bara tacka er för allt fantastiskt arbete de här åren och önska er lycka till framöver, berättar Ingela Wretling.

Efter en kortare paus så begav sig deltagarna till hotellets konferenslokal för att nu istället lyssna till nya socialdirektören Monica Perssons genomgång av förvaltningens ekonomiska situation med anledning av den nya politiska majoritetens budgetförslag, samt den värdegrundsdiskussion som tidigare avdelningskonferenser har innehållit.
– Vi är till för Karlstadsborna, det vill säga de som är medborgare i Karlstads kommun och inte enbart de som bor i centrala delar. För att vi ska kunna ge service är det bland annat viktigt att vi är en kommun i gott skick och att vi har ordning och reda.  Detta är något som avkrävs oss hela tiden, säger Monica Persson.

Förvaltning med god idé Förutom en satsning på det hemlöshetspolitiska projektet ”Housing first” så innehåller det nya budgetförslaget inga större nyheter för Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, jämfört med den tidigare majoritetens budget. Detta innebär att den konsekvensbeskrivning över de nedskärningar som riskerar att drabba förvaltningens verksamheter fortfarande får anses vara aktuella. Men det är oklart vad det kommer att innebära i praktiken när denna artikel skrivs.

Utöver detta presenterade en arbetsgrupp en ny och färskt utarbetad verksamhetsidé som hela förvaltningen kommer att utgå ifrån. Den tidigare idén var en ganska detaljerad skrivelse och den nya är istället mer kärnfull, öppen och kortfattad. Arbetsgruppens representanter presenterade sitt arbete och passade även på att svara på frågor. Den nya formuleringen ska ”kännas i magen” istället för att bara vara en rent intellektuell text, menar Titti Falkenhem.
– Det här ska skilja sig från verksamhetsbeskrivningen. Vi har alla koll på regler och förordningar, men det här ska inbjuda till diskussioner och engagera oss, och inge någon sorts känsla så att vi har någonting att samlas kring och prata om, berättar Titti Falkenhem för erfarenhetsdagens deltagare.

Text: Robert Halvarsson

Sociala visioner på Karlstadskonferens

ASP Bladet brukar bevaka ASP-ANA:s konferenser, så också denna oktobereftermiddag. Dagen till ära talade kommunens nya socialdirektör Monica Persson, vilket läsaren fick stifta närmare bekantskap med i förra numret av ASP Bladet.

Foto från ASP Bladets arkiv. Här med vår fotograf och filmare Per Rhönnstad (t.v) och avdelningschef för ASP-ANA, Inger Granhagen (t.h).

Under dagen presenterade Monica Persson en ledningsdeklaration. Vi fick även stifta närmre bekantskap med den centrala Staben genom en film av vår egen mediagrupp och Persson guidade oss genom den vision och värdegrund som också finns dokumenterad i Karlstads kommuns dokument ”Solklart.”
– Kommunledningen i form av dess politiker är de som bestämmer vad vi ska göra. Det finns ingen annan som får bestämma det. Sen är det upp till oss att tänka ut hur vi gör detta på bästa möjliga sätt, säger Monica Persson.

Under konferensdagens gång fick vi som lyssnare också komma Monica Persson lite närmre. Hon hade frågat sin mamma vilka egenskaper hon besatte som skulle vara bra i tjänsten som socialdirektör. Svaret kunde kokas ner till tre ord: självständig, envis och kompromissvillig.
– Sen är det ju så att jag nästan kan ha bestämt mig för något. Då får ni en match att övertyga mig. Men jag tycker inte man ska ge sig förrän man verkligen har sagt sitt och fått mig att lyssna, säger Monica Persson.

Hon talade även om vikten att ibland få göra fel i sitt arbete, för det är på så sätt som man lär sig och kan utveckla sig i sitt arbete. Detta rev ner applåder från åhörarna, för krav på 100 procents felfrihet och strävandet efter en perfektion; som dessutom kanske är ouppnåelig, är inte en väg framåt tror Monica Persson.
– Det viktigaste för mig är medborgarna och då räknar jag in alla som bor i Karlstads kommun. De allra flesta och även jag går till jobbet för att det ska bli lite bättre för andra människor. Det är det jag tror att vi gör. Jag tänker att vi försöker hantera uppkomna situationer så gott det går och lägger ner oss för att alla ska förstå vad som har hänt, säger Monica Persson.

Senare under eftermiddagen återkom hon till den strategiska plan för vision och värdegrund inom Karlstads kommun som heter Solklart. I den står det att läsa om visionen Livskvalitet 100 000 som handlar om att Karlstad ska vara en god plats att leva på för kommunens medborgare. Förvaltningen har under flera år använt det Balanserade styrkortet som verktyg för att få till sin verksamhetsplan. Där blir det tydligt att om man enbart arbetar med ett finansiellt perspektiv på det stora verksamhetsområde som exempelvis Social- och arbetsmarknadsförvaltningen driver, blir man inte lika framgångsrik och framåtsträvande som om man plockar in fler perspektiv i arbetet.

En av de ledstjärnor som visionen omfattar är att Karlstad ska vara en stad för alla. Vilket innebär att Karlstad ska vara en ”bra stad att leva i för människor i livets alla skeden.” Men dokumentet får inte stanna vid idéer som ett fåtal känner till eller bekänner sig till. Värdegrunden måste vara fast förankrad hos de över 500 medarbetarna för att den ska spela någon roll. Man ”måste jobba ner den till den egna verksamheten” i det dagliga mötet med förvaltningens klienter eller brukare.
Det är i mötet med medborgarna som kvaliteten på insatser och bemötande avgörs.
– Den nya tiden ställer högre krav på styrning. Vi har otroligt många komplexa system att förhålla oss till och nu är vi ju en del av Europa och är med i EU. Då måste vi också ta in och förhålla oss till de lagar och regelverk som produceras för att gälla i hela EU, säger Monica Persson.

Text: Robert Halvarsson Foto:Robert Olsson

På jobbet: Monica Persson

Karlstads kommun har fått en ny socialdirektör i egenskap av Monica Persson. ASP bladet ville självklart känna henne på pulsen och höra hennes tankar och visioner såhär i början av anställningen.

Vad gör man i egenskap av socialdirektör?
– Som socialdirektör har man ansvaret för hela Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, alltså lika mycket arbetsmarknadsfrågor som socialtjänst. Det är en ganska stor förvaltning med 500 anställda och nästan 400 miljoner i budget. Det är också vi som ska se till att ta hand om de behov som alla medborgare kan ha. Vi skall räcka till åt alla som bor i Karlstads kommun. En del av mitt jobb är att försöka få de pengar vi har att räcka till så mycket som möjligt för medborgarna.
Hur kommer det sig att det blev just du som blev ny socialdirektör?
– Jag började som tillförordnad i slutet av september förra året så jag hann prova på jobbet väldigt länge. Det är självklart en bidragande orsak. Sedan hoppas jag naturligtvis att man valde mig för att jag är jag, att jag som person har något att bidra med till den här stora förvaltningen. Sedan fick jag också som alla andra sökande genomgå ett flertal olika tester för att säkerställa att jag har ordning på vissa funktioner som man måste ha som socialdirektör. Jag har dessutom ett genuint intresse för det här jobbet och det lyste nog igenom under alla de här testerna och intervjuerna.
Kan du berätta lite om din bakgrund och dina tidigare erfarenheter?

– Jag började jobba som socialsekreterare i Hällefors 1990 och efter det har jag fortsatte jag som det i många år och i många olika småkommuner. När man jobbar i de mindre kommunerna får man en bred kunskap för där jobbar man med allt. Det är dock både för- och nackdelar med det, för jag tror det är en väldig styrka att vara den här stora organisationen som blir väldigt duktiga på respektive bit. Det i sin tur leder dock till att människor kan uppleva att de slussas runt på väldigt många olika ställen och det är något jag tycker vi bör se över.

-Som chef och ledare började det när jag jobbade i Filipstad. Jag gick den försiktiga vägen och blev först förste socialsekreterare och sen fick jag ett jobb i Kil som IFO-chef. Det är i princip samma sorts jobb som det jag fått nu, fast i mycket mindre skala. Till Karlstad kom jag 2001 och började då som avdelningschef för IFA och sedan blev jag avdelningschef för Barn och familj som det hette på den tiden.

– Mina tidigare erfarenheter tror jag hjälper mig jättemycket. Bredden är viktig och det är viktigt att veta inifrån sig själv att det är väldigt ovanligt att man bara har ett bekymmer när man kommer till socialtjänsten. Missbruk exempelvis drar med sig så många andra problem. Det är som att lägga pussel med olika bitar och det fick jag öva mig väldigt mycket på i de små kommunerna. Sen kan jag tänka att det är bra att jag varit chef tidigare för det är något man lär sig och utvecklar över tid, det är inget man lär sig i ett nafs.

Är det svårt att ha översikt över hela verksamheten med tanke på att den är så pass stor?
– Jag måste lita på att man tar så mycket ansvar och har så tydliga uppdrag att man gör sitt jobb ute i verksamheten, för jag skulle aldrig ha möjlighet att kunna kontrollera varje specifik del. Jag måste istället ha koll på uppdrag, arbetsuppgifter, rutiner och riktlinjer och dylikt för att det skall fungera. Utmaningen för mig ligger mycket i att hänga med i utvecklingen för det jag vet att de gjorde på ett boende för tre år sedan gör de säkert inte på samma sätt idag. Rutiner utvecklas, man samverkar mer, man har mer brukarinflytande och man arbetar med andra processer. Inför större beslut får man nog verkligen undersöka så att man har dagsläget klart för sig. Det är lätt hänt att man tror att man kan allt, men så är det oftast inte.
Vilka utmaningar står du och verksamheten inför och vad behöver ni lägga ner extra mycket jobb på?

– Boendesidan är väldigt viktig. Det är ett stort behov och det är också en resurs som vi inte själva äger, då vi inte äger husen där människorna skall bo. Vi är helt beroende av att få de här bostäderna av andra och det är en stor utmaning att få tag i de lägenheter vi behöver. Det har varit en brist för vår målgrupp i många, många år. Det är en utmaning men det är också en fråga som är väldigt rolig att jobba med. Jag anser att allt som har med den grundläggande tryggheten att göra är en jätteviktig fråga som berör oss alla.

Vad har du för förhoppningar inför framtiden?
– Jag önskar mig själv en god start och jag ska verkligen göra allt jag kan för att den skall bli så bra som möjligt. Jag hoppas att det här kommer att fortsätta vara en förvaltning där det är högt i tak, där man får tycka och tänka, klaga och ge beröm. Man måste få säga vad man tycker i alla lägen. Att vi har en förvaltning där man tycker det är roligt att arbeta och där människor som kommer till oss känner sig trygga. Jag kommer att respektera alla som jobbar här och alla som söker sig hit, men jag vill också att man skall respektera mig. Jag önskar mig ett öppet klimat och en öppen dialog, för jag tror att de farligaste sakerna är de vi inte talar om. Det är något jag lärt mig under alla de här åren.

Text och foto: Kajsa Jansson