Ponyo, Brukare säger sitt och Bad Loop

PONYO PÅ KLIPPAN VID HAVET

Har du barn eller vill du känna dig ung på nytt? Japanska animeringsmästaren Hayao Miyazaki har under flera decennier skapat film som riktar sig till en bred publik, med stort öga till de unga eller unga i sinnet. Genom att dessutom lyckas med konststycket att aldrig bli för sentimentalt smetig finns det något Astrid Lingrenskt över denna regissör, som bland annat har gett oss moderna klassiker som Spirited Away of Howl’s Moving Castle.

I denna fria tolkning på H. C Andersens Den lille Havfrue får vi stifta bekantskap med fisken Ponyo. Hon vill bryta sig loss från sin överbeskyddande pappa och bli människa. Efter att ha rymt från sin far träffar hon den femårige pojken Sosuko. Här tar en underbar kärlekssaga sin början, inramad i en kamp mot ett hav i uppror. Det hela skildras med en stor dos patenterad filmmagi. Stor omsorg läggs som vanligt i Miyazakis värld ner på detaljerna, som hur barnens rörelsemönster är och hur de talar.

Jag sitter efteråt helt trollbunden och tycker att även du bör ges den möjligheten. Med andra ord: se den!

BRUKARE SÄGER SITT

Det finns en alldeles särskild sorts styrka att hämta i att formulera sina egna ord. Att finna sig själv genom det egna språket och därmed kanske även skapa en ny självkänsla. Genom den rad olika författare som denna antologi innehåller, läggs tyngdpunkt större del på dikt och poesi. Humor är granne med svärta, frihet med ofrihet. Författarna är härligt olika varandra.
Här finns allt från Jimmy Åhrmans religiöst färgade prosa till Kiellas starka deklaration om sin egen självständighet. En dikt av Karl-Peter Johansson upplever jag som humoristisk. Kanske som en träffande beskrivning av vad som skulle kunna vara en urspårad näringslivsrepresentant eller politiker, som på ett möte utbrister: ”Utvecklande Utvecklar Utvecklaren Utvecklingen.” En filosoferande sköldpadda susar också förbi i en mer berättande text skriven av Larry Eriksson.

Just Kiellas diktning blev dock något av en favorit för mig, eftersom dennes ord är skrivna med sådan självklarhet att jag vill riva ut orden och sätta upp dem på något ställe där jag kan se och läsa dem. Ofta.

BAD LOOP – FRAGMENTS

Ett vinterlandskap av eufori. Den fria musikdistributionen på Internet har gett upphov till en kreativ explosion. Aldrig som förr släpps det musik, samtidigt som öronen som anställs inom den traditionella musikindustrin inte verkar vilja släppa in den. Istället skapas rum utanför industrins trygga fålla, där lyssnare kan gå och släcka sin musikaliska törst – om man nu har haft turen att höra talas om dessa törstsläckande producenter och musiker det vill säga.
Till denna grupp nya artister hör den oerhört talangfulle finländaren tillika electronica-producenten Petteri Karjalainen. En man som har skapat musik sedan tidigt 90-tal och skänkt bort större delar gratis under Creative Commons-licens.

Jag minns första gången jag hörde honom. Genom en stark känsla för lite udda trumarrangemang och starka melodier öppnade sig en dörr och svepte mig iväg. Skivan Fragments är inget undantag. Musiken är starkt visuell, extatisk, medryckande, suggestiv och går att beskrivas med fler starka adjektiv än jag förmår att hitta på. Den är dock något mer intensiv i sin ljudbild än tidigare verk och ackompanjeras av ett högre tempo och kantighet som tidigare brukade lysa med sin frånvaro. Fast den blir aldrig dyster och mörk. Lyssna extra mycket på remixen på Sometimes och Sinner. Där har Bad Loop likt dåtidens alkemister skapat guld.

Text: Robert Halvarsson

Public Enemies, Terrorismens Historia & Under the Skin

PUBLIC ENEMIES

Nu har Michael Mann (Heat, Collateral) kommit med en ny film, på DVD från 2009.Under J Edgar Hoovers styre över FBI får man följa deras jakt på John Dillinger (Johnny Depp, bl. a. känd från Pirates of the Caribbean) , en ökänd amerikansk bankrånare. Filmen är bra klippt och skådespeleriet från Depp och Cotillard sviktar inte en sekund. Inledningsvis gör filmen ett rörigt intryck – då man har svårt att hänga med i alla de olika identiteterna – den lugnar dock ner sig under sin andra halva.

Man får följa Dillinger och hans flickvän Billie Frechette (Marion Cotillard – Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i La vie en rose) till slutet, och i slutändan blir den riktigt bra. Filmen utspelar sig under den stora depressionen och är verklighetsbaserad, den är 2 timmar och 14 minuter lång.

Text: Jane Alsing

TERRORISMENS HISTORIA

Björn Kumm

Terrorismen pockar allt som oftast på vår uppmärksamhet nu för tiden, och för den som önskar sätta sig in i ämnets orsaker och problematik rekommenderas den svenske journalisten Björn Kumms bok Terrorismens historia. Den utgör främst en exposé över terrorismen under kalla kriget fram till nutid, dock visar författaren att fenomenet sträcker sig långt tillbaks i historien.
I boken sätts tidigare eller befintliga terrororganisationers bevekelsegrunder in i sitt orsakssammanhang, men Kumm vidgar också på själva begreppet terrorism. Det är inte endast olagliga politiska organisationer som brukar utomrättsligt massvåld, även demokratiska stater har tagit till dessa metoder för att utnyttja terrorvapnets främsta aspekt: att sprida skräck bland sina fiender.

Boken belyser den definitionsmässiga gråzon som existerar om vad som är moraliskt försvarbar våldsanvändning, och svårigheten att skilja en god revolutionshjälte från en ond terrorist. Sanningen verkar ligga i betraktarens öga. Man kan beakta den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatchers ord: ”Jag talar inte med terrorister, åtminstone inte förrän de blivit premiärministrar.”

Text: Christer Jansson

UNDER THE SKIN – Lindsey Buckingham

Under the skin är Lindsey Buckinghams (Fleetwood Mac´s kreative motor) fjärde soloalbum. Skivan präglas av ett akustiskt singer/songwritersound, där Buckingham kompar sin sång med sedvanlig briljant gitarrteknik, kryddat med stämsång. Albumet har huvudsakligen spelats in i hemmet, med undantag av två studiospår där Mick Fleetwood och John McVie gästar på trummor och bas.

Två av låtarna är covers från ett par av 60-talets stora: Rolling Stones I am waiting samt Donovans To try for the sun. Man kan konstatera att Buckingham ger dessa original en helt ny (och enastående) dräkt. Bara dessa covers i sig motiverar ett inköp.

Ytterligare ett knippe pärlor förtjänar omnämnas från detta elva spår starka album: Not too late, Down on Rodeo, fantastiska Someone´s gotta change your mind samt Flying down Juniper är urstarka sånger som hjälper till att lyfta denna skiva till fyra välförtjänta Aspblad.

Text: Christer Jansson

MÅNADENS TIPS: Public Enemy no 1, Tre Sekunder & Green day

PUBLIC ENEMY No1

Public Enemy No 1 är den sanna historien om den franske gangstern Jacques Mesrines liv (1936-1979). Mesrine var en charmig, karismatisk narcissist, både förälskad i sin kriminella livsstil och inmålad i ett hörn av densamma. Att han kom från en stabil medelklassbakgrund, var välutbildad och utrustad med ett knivskarpt intellekt gör hans karriärval och öde desto mer fascinerande. Född med den oförvägnes längtan bort från trygghetens stiltje, bejakade han det de friaste andarna ofta tillåter sig mer än andra, nämligen att finna på det ena  fanstyget värre än det andra. Och trivdes förträffligt med det.
Ovillig, eller oförmögen, att finna en plats inom de ramar samhället erbjöd var hans motto att leva hårt och leva nu, för imorgon kunde det vara försent.
I huvudrollen gör Vincent Cassel stordåd. 60- och 70-talsatmosfären doftar äkta. Filmen, uppdelad i två delar, går lös på strax under fyra timmar och lämnar ingen träsmak. Våldsamt underhållande.

TRE SEKUNDER

Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.

Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.
Tre Sekunder är en intensivt spännande thriller där människor i alla positioner sätts på prov. Jag ger boken tre aspblad av fem.

GREEN DAY – 21st Century Breakdown

Green day slog igenom med succèn ”Dookie” 1994 som blev en av nittiotalets mest sålda album, 15 miljoner exemplar än så länge. Sedan följde ett par lama släpp och det blev ganska tyst om bandet, ända tills de 2004 återkom med dunder och brak med rockoperan ”American Idiot”, vilken så här långt är ett av decenniets bäst säljande i dessa kristider för skivindustrin.

Så förväntningarna är höga när de släpper en ny fullängdare, den här gången kallad ”21st century breakdown”. Även denna gång är skivan uppbyggd som en rockopera, i tre akter, med två karaktärer vid namn Gloria och Christian.

Även om den inte lever upp till föregångarens helhetskvalitéte, så är det inte långt borta. Det är för mycket med 69 minuter, man hade kunnat skala bort några av de arton spåren då alla inte håller måttet, men det är mestadels ypperligt sköna powerpopdängor varvat med underbar punkrock. Titelspåret ”21st century breakdown” och ”Last night on earth” är oerhört vackra och välkomponerade spår, där man kan höra influenser från Beatles, vilket man kanske inte hade förväntat sig av slynglarna som för 15 år sen sjöng om paranoia i punkrökaren ”Basket case”.

Det är genomtänkt och välproducerat med bitska samhällskritiska texter, ett riktigt bra album. Rekommenderas!

MÅNADENS TIPS: Into the Wild, Insidan & From the valley to the stars

INTO THE WILD (DVD)

Into the Wild är en känslofylld dramatisering och sann historia om Christopher McCandless liv (Emile Hirsch). Filmen handlar om att våga leva livet efter sina egna villkor.
Christopher var en ung man som mer eller mindre hade allt, men som släppte allt och sökte efter frihet. En resa som tar han långt in i Alaskas vildmark.
Bakom kameran hittar vi Sean Penn som står både för Regi & Manus. Filmen var dessutom nominerad för två stycken Oscar´s 2008 (bästa klipp & bästa manliga biroll) och är prisad av både svensk såväl som internationell media.

Text: Robert Olsson

”INSIDAN/BROTTEN PENGARNA TIDEN”

av Liam Norberg (Norstedts förlag)

Liam Norberg känner väl dom flesta av oss till genom filmen ”Sökarna” som låg etta på Biotoppen ett tag när den kom på 90-talet. 1990 deltog han vid den så kallade 930-miljonerskuppen, det största värdetransportrånet i svensk historia. Liam Norberg har också varit svensk och nordisk mästare i Taekwondo.

Insidan är berättelsen om Liams väg, från hängiven kampsportskille till yrkeskriminell. Det är en berättelse som ger en bra inblick i de kriminellas värld och deras sätt att se på samhället. Men det är också en bok som visar att det finns en väg ut, en vär till något nytt. Jag hade höga förväntningar på den här boken, dokumentärer/biografier är ju annars en favoritgenre. En kille som Liam med en sådan historia trodde jag skulle leverera mycket mer. Nej tyvärr är det en besvikelse för den känns både haffsigt skriven och den saknar också både djup och karaktär. Insidan får 2 av 5 Aspblad.

Text: Patrik Andersson

EL PERRO DEL MAR

”FROM THE VALLEY TO THE STARS”

(Minimalistisk Pop)

El Perro Del Mar är den svenska singer/songwritern Sarah Assbrings spanska artistnamn [det betyder ”hunden från havet”], och ”From The Valley To The Stars” är hennes andra soloalbum. Musiken präglas av en minimalistisk, avskalad enkelhet i både sound och utförande, där Assbrings något sorgsna grundton för tankarna till både Stina Nordenstam och Sophie Zelmani. Liksom dessa två artister snarare halvviskas sångerna med spröd röst, än blir sjungna (vilket alltid irriterat mig), men faktum är att El Perro Del Mars starka melodier och emellanåt ekvilibristiska flätande med stavelsebetoning, förlåter denna (i mina öron) brist.

Låtarna är till större delen korta – hela nio av sexton spår är på under 2 ½ minut – varav två är totalt överflödiga instrumentella melodier. Ett par av albumets bästa sånger är också de som bryter mönstret. ”How did we forget?”, med sin dominerande, sköna bas-hook, får dig att se dig själv med en paraplydrink i handen på playan i Saint-Tropez. Och ”Somebody´s baby”, skivans enda upptempodänga, är en smart, rak poplåt. Sarah Assbrings talang är uppenbar och hennes bästa tid ligger ännu framför henne, så detta album belönas med tre asplöv.

Text: Christer Jansson