Etikettarkiv: Narkotika

Mindre lidande med sprututbyte

Enligt en rapport från EU:s narkotikacentrum, EMCDDA, har Sverige näst högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Tvärtom vad man kanske kan anta verkar det inte främst vara brist på lag och ordning som inneburit ett dystert resultat för Sveriges räkning.

Det är istället andra metoder som kan minska dödligheten och det svåra lidandet. Därför är det glädjande att som värmlänning notera för att det nu äntligen finns en färdriktning och plan för att genom landstinget införa sprututbyte i vårt län.

Vad innebär det då att genomföra sprututbyte? Jo, det är ett sätt för samhället att erbjuda möjlighet för personer som injektionsmissbrukar att byta ut sina smutsiga kanyler och
sprutor mot oanvända. På så sätt minskas spridningsmöjligheten av svåra sjukdomar och en möjlighet för kontakt och stöd öppnas upp mot målgruppen.

Detta är ett viktigt steg att bekräfta det vi alla vet; bakom varje person som missbrukar finns en människa, med föräldrar, släkt och vänner. En person vi som samhälle vill väl.

Sprututbyte är en beprövad metod som använts länge ute i flera europeiska länder, men också under en längre tid i Skåne, en insats som förordas av Folkhälsomyndigheten och även av vår regering. Varför? Jo, för att det funkar. Smittspridning minskar till följd av sprututbyte.

Det mänskliga lidandet sådana här förändringar kan spara ska därmed inte underskattas. Att slippa allvarliga sjukdomar, att etablera en kontakt med vården, gör att fler så småningom vågar ta emot hjälp och ta steg ut ur sina missbruk mot ett bättre liv.

Det behövs förstås fler initiativ på området för att minska dödligheten. Saker som vi kan och bör göra. Däribland har Regeringen tagit initiativ till en snabbutredning för att se över möjligheten för att öka tillgängligheten utanför sjukvården till opiod- och opiatmotgiftet Naxolon, som häver heroinöverdoser.

Tillsammans med insatser som sprututbyte, visar sådana här ställningstaganden på en behövlig kursändring i synen på missbrukaren som medmänniska. En illa åtgången grupp personer ska få den vård de behöver. Värmland har tagit ställning för att minska lidandet.

Det är jag stolt över att vi gör.

Text: Robert Halvarsson

Ensamkommande flyktingbarn självmedicinerar med heroin

smoke-1031060

Svenska Dagbladet rapporterar att ett stort antal ensamkommande flyktingbarn missbrukar heroin. I många fall har de blivit bjudna på den första dosen av äldre landsmän som utnyttjar deras psykiska ohälsa som är en följd av flykten till Sverige.

Polis och socialtjänst har slagit larm om ett utbrett narkotikamissbruk bland ensamkommande flyktingbarn. Till Maria ungdoms akutmottagning i Stockholm har det skett en kraftig ökning av uppsökande narkotikaberoende flyktingbarn sedan 2015.

– Under hela förra året hade vi flera ungdomar som sökte hjälp varje dag. En övervägande majoritet är afghanska pojkar eller unga män som missbrukar heroin, säger Mathias Sjöberg, överläkare på Maria ungdomsmottagning.

Många av de ensamkommande barnen och ungdomarna använder narkotika för att döva sin ångest. De mår dåligt och bär på stora trauman både från sina hemländer och under flykten till Sverige.

– De gör ingen klassisk svensk missbrukarkarriär där man börjar med att röka cannabis och sedan successivt tar allt tyngre droger, utan det verkar som om de hoppar över flera steg och börjar med ett avancerat missbruk, oftast rökheroin, på en gång, säger Mathias Sjöberg.

I Stockholmsområdet har missbruket bland ensamkommande flyktingbarn medfört att heroinhandeln, som tidigare till största del varit centrerat till Sergels Torg (plattan), spridit sig till vissa förorter. Polisen i Stockholm har gjort flera tillslag mot bland annat tunnelbanestationerna i Rinkeby och Kista.

– Den bild vi har är att det är ensamkommande flyktingbarn som står för nio av tio fall där vi misstänker heroin, men alltså inte när det gäller andra droger. Det vi kan stå för är att vi har en ny trend att man handlar med heroin i främst Rinkeby och att köparna är ensamkommande, säger Christoffer Bohman, verksamhetsansvarig vid polisen i Järva.

Stockholm är inte ensamt drabbat. Även Göteborg och flyktingboende i Gästrikland och Landskrona rapporterar om ett ökat drogmissbruk.

Text: Ylva Alsterlind

Hur nås bättre resultat i missbruksvården?

Maria Branting, Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys.
Maria Branting, Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys.

Vilka resultat är viktiga för personer med alkohol eller narkotikamissbruk? Under Socialchefsdagarna pratade Maria Branting om detta utifrån frågeställningen: Missar vi målen för missbruks- och beroendevården?

Maria Branting är utredare för Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys. Hon berättar hur brukare och patienter uppfattar de insatser och den omsorg som riktas mot dem i en särskild rapport som nyss givits ut, liksom hur kunskapsuppföljning ser ut.

Det finns tolv viktiga områden för de patienter och brukare som blivit intervjuade i denna studie. Dessa områden som uppfattas som viktiga är, utan inbördes rangordning: grad av missbruk och beroende, fysisk och psykisk hälsa, boendesituation, ekonomisk stabilitet/försörjning arbete/sysselsättning, kriminalitet, trygghet och säkerhet, närstående, socialt nätverk, självständighet, stigmatisering, sammanhang.

– De här områdena går in i varandra och påverkar varandra. En övergripande slutsats man kan dra är att hela livssituationen är viktig och att uppföljningen i större utsträckning borde ta hänsyn till helheten, berättar Maria Branting.

Vårdanalys-intervjuer har varit kvalitativa och bestått av ett antal djupintervjuer. Utifrån det urval man har, drar de inte några slutsatser kring skillnader i attityder mellan könen, inkomstnivåer och vilka områden som är viktigare än andra.

För att nå framgång med bättre resultat för denna grupp, tänker Vårdanalys att det behövs mer kunskap och bättre strukturer genom alla nivåer för att följa upp vilka effekter insatserna ger. Såväl på lokala, regionala som statliga nivåer. De betonar också behovet av helhetsperspektiv som återspeglar brukarnas perspektiv.

– Vi tror att det är viktigt att fler använder sig av de verktyg som redan finns, för att samla in uppgifter på ett systematiskt sätt. Det är också viktigt att länka samman resultaten med hela kedjan av processer. Vi ser också ett behov av att man ser över de juridiska förutsättningarna för insamling av kunskap, med hänsyn till den personliga integriteten, säger Maria Branting.

Vårdanalys övergripande rekommendation utifrån sin rapport är att det behövs ett större grepp för hur man följer upp det arbete som redan sker mot de som missbrukar eller missbrukat:

”En övergripande rekommendation är att Rådet för styrning med kunskap tar initiativ till en struktur för en gemensam uppföljning av resultat inom missbruks- och beroendevården – en struktur som förtydligar vad som ska följas upp, vem som ska göra det, när det ska göras och på vilket sätt.

Text & foto:
Robert Halvarsson


Läs Vårdanalys rapport här:
http://vardanalys.se/Rapporter/2016/Missar-vi-malen-med-missbruks–och-beroendevarden/
”Uppskattningsvis har 800 000 personer ett missbruk eller är beroende av alkohol. 55 000 personer har ett missbruk eller är beroende av narkotika, och 45 000–65 000 personer har ett läkemedelsrelaterat missbruk eller beroende”, sammanfattar Vårdanalys läget i rapporten. Då anhöriga som har släkt eller vänner som missbrukar är antalet drabbade personer långt fler än så.

Sprutbyte genom landstinget?

img_9638

Svensk narkotikapolitik bygger enligt Socialdepartementet på att begränsa tillgången till narkotika och försöka minska efterfrågan. Samtidigt finns det en ambition om en jämlik hälsa för hela befolkningen och ett ansvar att förhindra smittsamma sjukdomar och dess spridning i samhället.

Arbetet med att förebygga ohälsa och sjukdom inkluderar självklart också personer som injicerar droger. Sprututbytesverksamhet är en förebyggande insats som idag bedrivs inom vissa landsting med kommunens veto.

Dagens Juridik rapporterar att i ett nytt lagförslag från regeringen ska landstingen själva bli ansvariga för sprututbytesverksamheten och ej längre behöva kommunens tillåtelse. Verksamheten ska också sänka åldersgränsen från 20 år till 18 år och kravet på särskild märkning av kanyler och sprutor ska tas bort.

Med det nya lagförslaget hoppas regeringen att fler landsting ska införa sprututbytesverksamhet och på så sätt minska spridningen av bland annat HIV och Hepatit C. Syftet är att också komma i kontakt med fler narkomaner som vården annars inte når. Lagändringen föreslås träda i kraft den förste mars 2017.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Stefan Ek

Finland vill förbjuda alkoholreklam i sociala medier

SpriiiiiiiiiiitI ASP Bladet nummer 7/2013 skrev undertecknad om att norska TV 3 har förbud mot alkoholreklam, medan svenska TV 3 tillåter den. Nu vill Finland följa efter Norge och förbjuda alkoholreklam i sociala medier, till exempel på Facebook. Sidan Pop Nad redogör för några av turerna i denna härva.

Enligt Pop Nad, vilket står för Nordens Välfärdscenter, är sociala medier en nattmara för folkhälsoorganisationerna och rena önskedrömmen alkoholindustrin. Den här debatten är inte aktuell, utan den har förts fram och tillbaka i flera år. Frågan har bollats mellan olika instanser i några år nu.

Champion är Eurocares benämning på länder som tar ansvar för välbefinnandet hos sina medborgare. I och med att Finland nu vill skriva om alkoholreklamlagstiftningen får de nu denna ”titel”. Detta är den näst högsta beteckningen ett land kan få. Enda länderna som har totalförbud, Norge och Island, är kungar. Debatten har böljat fram och tillbaka mellan den amerikanska kontexten visavi den europeiska. Amerikansk forskning visar att alkoholreklam ökar förbrukningen. Men yttrandefriheten gör att kontrollen av reklamen regleras mer eller mindre av industrin själv.

Ismo Tuominen, regeringsråd från social- och hälsovårdsministeriet säger att Finland har två vägar att gå; antingen ett totalförbud som i Norge, eller också att göra som i Grekland, där det knappt finns några restriktioner. När Finland införde en lag som förbjöd utomhusreklam, lyckades branschen införa ett undantag vid idrottsevenemang. Han försvarar inte undantaget, utan hävdar att det var ett resultat av en politisk kompromiss. En amerikansk forskare, David Jernigan, säger till Pop Nad, att undantag gör att reklamen flyttar på sig och företagen blir mer innovativa.

Kampen om utrymmet
Det som är intressant är att kampen tas upp mot reklam på sociala medier. Regeringsförslaget går ut på att förbjuda marknadsföring där konsumenterna uppmanas att dela visuellt eller skriftligt material. Tidigare var det lättare att se vem avsändaren av reklambudskapet var. Men hur är det nu när någon eller några laddar ner en bild eller film av sig själv/a när de är berusade och flaskan/burken på en alkoholfabrikants hemsida? Eller när användarna skickar reklamfilmer mellan sig på sidan? Ju mer reklamen engagerar, desto större är effekten, menar Tuominen.

Debatten följs med stort intresse av andra länder som överväger att förnya sin alkoholreklamlagstiftning. Jernigan hävdar att alkoholindustrin är bland de snabbaste att börja använda nya tekniker och kanaler i sin marknadsföring. Alkoholindustrin måste också ta ett egenansvar, säger Jernigan till sajten.

– Vi kommer alltid att vara beroende av att alkoholindustrin reglerar sig själva till viss mån. De är snabba på att hitta nya marknadsföringsstrategier och myndigheterna kommer alltid att vara steget efter. Men det är upp till myndigheter och allmänheten att bestämma ramen för industrin, avslutar Jernigan för Pop Nad.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Janni Littorin

Pop Nad är en populärvetenskaplig webbplats för forskning inom alkohol och narkotika. De återfinns via följande websida:

http://www.nordicwelfare.org/popNAD/

BRÄNNSKADA – AV TREDJE GRADEN

För drygt en månad sedan åkte jag på en tredje gradens brännskada. Jag lyckades med att bränna mitt ena smalben på en kompis moped. Tyckte inte att det var så allvarligt den första tiden, så det var först efter en vecka jag sökte läkarvård. Det sjuka var att jag spelade fotbollsmatch och tränade på som vanligt, och trodde följaktligen att ”det här är väl inte så farligt”. Men efter cirka två veckor började jag få mycket ont och det blev rött och svullet – sen kom varet och smärtan. Ont hade jag redan från första dagen, men det var ändå smärta som jag kunde leva med. Sen gick det från dåligt till sämre. Fast jag nu fick antibiotika fortsatte smärtan att förvärras.

När jag läste på om tredje gradens brännskador på nätet så stod att skadan utgörs av ett djupare sår, där man bränt bort hud och vävnader. Alla vävnader är alltså döda, och har jag otur krävs hutrandsplantation för att det ska läka ihop och bli bra. Jag började gå till Vårdcentralen Gripen i Karlstad varannan dag för omläggning av såret. Med tiden bildades en stor sårskorpa, som tydligen var så omfattande att personalen varje gång ansåg det vara värt ett försök att plocka bort den, för att en läkprocess skulle kunna komma igång. Det här gjorde jäkligt ont, men trots smärtan var det aldrig något tal om att ge mig något smärtlindrande.

Vid denna typ av brännskada är det brukligt att ge den drabbade smärtstillande, men mig är det ingen som erbjudit något trots att jag berättat att jag har mycket ont. Det här är en typ av smärta som sitter i hela tiden, varje sekund. Och tro mig, konstant smärta tar på nerverna. Sånt blir jäkligt jobbigt.

Anledningen till att jag inte erbjuds någon smärtlindrande medicin beror på att jag i unga dagar missbrukade droger. Men detta var i runda slängar nio år sen. Jag kan inte med bästa vilja i världen begripa att det får gå till på det här viset, för det är inget snack om att jag hade behövt, eller behöver, smärtlindring. Det här gör att jag är livrädd för att få en värre skada, som vanligen kräver att man bör få hjälp mot smärtan. Kommer vården även i framtiden anse mig diskvalificerad för all slags smärtlindring? Jag tänker inte minst på hur det kan bli när jag blir gammal och kanske får tampas med åldersrelaterade krämpor. Förväntas jag även då att med smärta betala för något jag gjorde i unga år?

Text: Christer Adrian

Vardagslunkens Prövningar – För den som blivit vit kan tillvaron kännas blå

Att ta steget bort från ett liv i rus är ingen dans på rosor. När tillvarons hårda kanter inte längre rundas av med hjälp av stimulantia kan till och med vardagssysslor bli kämpiga att tampas med. Den som levt med ett amfetaminberoende vet bättre än de flesta hur tradiga dagsrutiner kan skava mot själen under resan mot en nykter tillvaro. 

Amfetamin är en central-stimulerande drog som gör dig aktiv och pigg. Den är mycket vanlig i vårt samhälle och det finns många som tar drogen för att städa, träna, banta eller öka sin koncentrationsförmåga.

Det kan tas oralt, sniffas eller injiceras. Numera finns det substitut att få utskrivet hos läkare, såsom Ritalin eller Concerta. Jag har träffat många som brukat amfetamin, och många av dessa klarar inte av att sköta sig. De faller in på brottets bana eller spårar ur totalt, för att sen läggas in på psyk.

Nedan följer en berättelse om en tjej som under ett flertal år periodvis höll på med amfetamin.

Hon började vakna upp. Det dröjde inte länge innan telefon ringde och hennes vän erbjöd henne ytterligare en dos för att hon skulle ”vakna till”. Hon ville egentligen inte ha något, men hennes beroende hade blivit så påtagligt att hon satte sig på cykeln för att få den efterlängtade dosen.

Hon hade börjat injicera, vilket egentligen var helt emot hennes principer. Under det sista året hade hon ”skjutit” själv, men den här gången var det han som gav henne dosen. Hon mådde inte bra av injicerandet och hade på senare tid funderat på att sluta med det.

Under åren hade hon varit noga med att sova på nätterna. Det är A och O när man går på amfetamin. Är man vaken för länge är risken stor att man åker på en psykos. Det är även konstaterat att om man är vaken 52 timmar i sträck utan droger, är risken stor för att man blir psykotisk.

I början tog hon nästan ingenting, men efter hand började hennes vän öka doserna och till slut var de så stora att det kändes som om hon skulle svimma varenda gång hon fick en. Om hennes pengar var slut var inte det något problem. Vid såna tillfällen bjöd han henne. Det slutade ofta med att hon slarvade med sömnen – ibland var hon vaken fyra till fem dygn, vilket gjorde att hon blev sjuk.

Fyra till sex månader om året var hon inlåst på psyk. De gav henne olika diagnoser, mestadels att hon var manisk och hade bipolär sjukdom. Detta var otroligt jobbigt. Det värsta var när hon blivit utskriven och skulle gå ut på stan. Tänk alla människor som sett och hört en prata under tiden man varit sjuk. Hur skulle man bli behandlad? Skulle de minnas den tid man varit sjuk eller normal?

Efter den senaste psykvistelsen beslutade hon sig för att hon aldrig ville dit igen! Det var en salig blandning på de inlagda, och man hade inte något att säga till om.

Efter intagningen fick hon injektioner i rumpan med en medicin som heter Risperdal. Detta gjorde henne trött, apatisk och hon orkade inte träna som hon gjort tidigare.

Tvätt och städning kom också i skymundan. Hon sökte återigen upp sin vän. Hon sa till honom att inte ge henne så stora doser, och hon började allt oftare att inta drogen oralt, eftersom det är lite snällare mot hjärnan.

Det fanns dock vissa problem. Hon längtade efter den så kallade ”kicken” man får när man injicerar. Dessutom var hon tvungen att ta relativt stora doser, eftersom medicinen dämpade effekten. Hon började åter ta allt oftare. Ibland injicerade hon två doser på raken.

Hon firade jul och nyår hos sin vän. Ett år innan han dog svimmade han och efter det blev han aldrig sig lik. Han orkade inte gå ut. De få gångerna han begav sig till staden blev han helt slut. När han kom hem och skulle gå uppför trappan fick han stanna och vila flera gånger. Hon bad honom att söka hjälp, men han vägrade.
I och med att han avled fick hon anledning att sluta. Nu har hon varit ren i ett år, men har under den tiden haft två återfall. Det var inget vidare. En vän hon har umgåtts mycket med hatar knark, och att sitta där hos honom och vara påtänd var ingen höjdare.

Numera arbetar hon och lever ett så kallat ”Svenssonliv”. Hon säger att det är otroligt jobbigt emellanåt. Hon kommer på sig själv med att tänka: ”Ska livet vara så här?” Man går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Städar. Tvättar. Lägger sig framför tv:n – innan man går till sängs. Och nästa dag ser likadan ut.

Efter att ha levt ett hektiskt och annorlunda liv är detta hemskt tråkigt. Det måste finnas något mer med livet än tv och jobb. Ibland blev hon så uttråkad att hon tog sig en öl. Det har hon också slutat med nu, då bakfyllorna blev alltför jobbiga.

Under tiden hon höll på med amfetamin beställde hon en hel del varor via Internet. Det skulle vara gratis, men efter hand kom det allt fler räkningar. Nu är hon hos Kronofogden och lever på existensminimum, så någon resa kan hon heller inte planera.

Ibland är hon så fruktansvärt uttråkad att hon tänker att hon lika gärna kan börja knarka igen. Det är minnena från psyk och den tid hon spenderat där som hindrar henne.

Hon har nu lyckats vara ute i cirka ett och ett halvt år och vill att det ska fortsätta på den vägen. Jag hoppas att det går bra för henne i framtiden och att hon finner en mening med livet i den enkla vardagen!

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

OBS! bilden är arrangerad för att skydda personen i reportagets integritet.