Finland vill förbjuda alkoholreklam i sociala medier

I ASP Bladet nummer 7/2013 skrev undertecknad om att norska TV 3 har förbud mot alkoholreklam, medan svenska TV 3 tillåter den. Nu vill Finland följa efter Norge och förbjuda alkoholreklam i sociala medier, till exempel på Facebook. Sidan Pop Nad redogör för några av turerna i denna härva.

Enligt Pop Nad, vilket står för Nordens Välfärdscenter, är sociala medier en nattmara för folkhälsoorganisationerna och rena önskedrömmen alkoholindustrin. Den här debatten är inte aktuell, utan den har förts fram och tillbaka i flera år. Frågan har bollats mellan olika instanser i några år nu.

Champion är Eurocares benämning på länder som tar ansvar för välbefinnandet hos sina medborgare. I och med att Finland nu vill skriva om alkoholreklamlagstiftningen får de nu denna ”titel”. Detta är den näst högsta beteckningen ett land kan få. Enda länderna som har totalförbud, Norge och Island, är kungar. Debatten har böljat fram och tillbaka mellan den amerikanska kontexten visavi den europeiska. Amerikansk forskning visar att alkoholreklam ökar förbrukningen. Men yttrandefriheten gör att kontrollen av reklamen regleras mer eller mindre av industrin själv.

Ismo Tuominen, regeringsråd från social- och hälsovårdsministeriet säger att Finland har två vägar att gå; antingen ett totalförbud som i Norge, eller också att göra som i Grekland, där det knappt finns några restriktioner. När Finland införde en lag som förbjöd utomhusreklam, lyckades branschen införa ett undantag vid idrottsevenemang. Han försvarar inte undantaget, utan hävdar att det var ett resultat av en politisk kompromiss. En amerikansk forskare, David Jernigan, säger till Pop Nad, att undantag gör att reklamen flyttar på sig och företagen blir mer innovativa.

Kampen om utrymmet
Det som är intressant är att kampen tas upp mot reklam på sociala medier. Regeringsförslaget går ut på att förbjuda marknadsföring där konsumenterna uppmanas att dela visuellt eller skriftligt material. Tidigare var det lättare att se vem avsändaren av reklambudskapet var. Men hur är det nu när någon eller några laddar ner en bild eller film av sig själv/a när de är berusade och flaskan/burken på en alkoholfabrikants hemsida? Eller när användarna skickar reklamfilmer mellan sig på sidan? Ju mer reklamen engagerar, desto större är effekten, menar Tuominen.

Debatten följs med stort intresse av andra länder som överväger att förnya sin alkoholreklamlagstiftning. Jernigan hävdar att alkoholindustrin är bland de snabbaste att börja använda nya tekniker och kanaler i sin marknadsföring. Alkoholindustrin måste också ta ett egenansvar, säger Jernigan till sajten.

– Vi kommer alltid att vara beroende av att alkoholindustrin reglerar sig själva till viss mån. De är snabba på att hitta nya marknadsföringsstrategier och myndigheterna kommer alltid att vara steget efter. Men det är upp till myndigheter och allmänheten att bestämma ramen för industrin, avslutar Jernigan för Pop Nad.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Janni Littorin

Pop Nad är en populärvetenskaplig webbplats för forskning inom alkohol och narkotika. De återfinns via följande websida:

http://www.nordicwelfare.org/popNAD/

BRÄNNSKADA – AV TREDJE GRADEN

För drygt en månad sedan åkte jag på en tredje gradens brännskada. Jag lyckades med att bränna mitt ena smalben på en kompis moped. Tyckte inte att det var så allvarligt den första tiden, så det var först efter en vecka jag sökte läkarvård. Det sjuka var att jag spelade fotbollsmatch och tränade på som vanligt, och trodde följaktligen att ”det här är väl inte så farligt”. Men efter cirka två veckor började jag få mycket ont och det blev rött och svullet – sen kom varet och smärtan. Ont hade jag redan från första dagen, men det var ändå smärta som jag kunde leva med. Sen gick det från dåligt till sämre. Fast jag nu fick antibiotika fortsatte smärtan att förvärras.

När jag läste på om tredje gradens brännskador på nätet så stod att skadan utgörs av ett djupare sår, där man bränt bort hud och vävnader. Alla vävnader är alltså döda, och har jag otur krävs hutrandsplantation för att det ska läka ihop och bli bra. Jag började gå till Vårdcentralen Gripen i Karlstad varannan dag för omläggning av såret. Med tiden bildades en stor sårskorpa, som tydligen var så omfattande att personalen varje gång ansåg det vara värt ett försök att plocka bort den, för att en läkprocess skulle kunna komma igång. Det här gjorde jäkligt ont, men trots smärtan var det aldrig något tal om att ge mig något smärtlindrande.

Vid denna typ av brännskada är det brukligt att ge den drabbade smärtstillande, men mig är det ingen som erbjudit något trots att jag berättat att jag har mycket ont. Det här är en typ av smärta som sitter i hela tiden, varje sekund. Och tro mig, konstant smärta tar på nerverna. Sånt blir jäkligt jobbigt.

Anledningen till att jag inte erbjuds någon smärtlindrande medicin beror på att jag i unga dagar missbrukade droger. Men detta var i runda slängar nio år sen. Jag kan inte med bästa vilja i världen begripa att det får gå till på det här viset, för det är inget snack om att jag hade behövt, eller behöver, smärtlindring. Det här gör att jag är livrädd för att få en värre skada, som vanligen kräver att man bör få hjälp mot smärtan. Kommer vården även i framtiden anse mig diskvalificerad för all slags smärtlindring? Jag tänker inte minst på hur det kan bli när jag blir gammal och kanske får tampas med åldersrelaterade krämpor. Förväntas jag även då att med smärta betala för något jag gjorde i unga år?

Text: Christer Adrian

Vardagslunkens Prövningar – För den som blivit vit kan tillvaron kännas blå

Att ta steget bort från ett liv i rus är ingen dans på rosor. När tillvarons hårda kanter inte längre rundas av med hjälp av stimulantia kan till och med vardagssysslor bli kämpiga att tampas med. Den som levt med ett amfetaminberoende vet bättre än de flesta hur tradiga dagsrutiner kan skava mot själen under resan mot en nykter tillvaro. 

Amfetamin är en central-stimulerande drog som gör dig aktiv och pigg. Den är mycket vanlig i vårt samhälle och det finns många som tar drogen för att städa, träna, banta eller öka sin koncentrationsförmåga.

Det kan tas oralt, sniffas eller injiceras. Numera finns det substitut att få utskrivet hos läkare, såsom Ritalin eller Concerta. Jag har träffat många som brukat amfetamin, och många av dessa klarar inte av att sköta sig. De faller in på brottets bana eller spårar ur totalt, för att sen läggas in på psyk.

Nedan följer en berättelse om en tjej som under ett flertal år periodvis höll på med amfetamin.

Hon började vakna upp. Det dröjde inte länge innan telefon ringde och hennes vän erbjöd henne ytterligare en dos för att hon skulle ”vakna till”. Hon ville egentligen inte ha något, men hennes beroende hade blivit så påtagligt att hon satte sig på cykeln för att få den efterlängtade dosen.

Hon hade börjat injicera, vilket egentligen var helt emot hennes principer. Under det sista året hade hon ”skjutit” själv, men den här gången var det han som gav henne dosen. Hon mådde inte bra av injicerandet och hade på senare tid funderat på att sluta med det.

Under åren hade hon varit noga med att sova på nätterna. Det är A och O när man går på amfetamin. Är man vaken för länge är risken stor att man åker på en psykos. Det är även konstaterat att om man är vaken 52 timmar i sträck utan droger, är risken stor för att man blir psykotisk.

I början tog hon nästan ingenting, men efter hand började hennes vän öka doserna och till slut var de så stora att det kändes som om hon skulle svimma varenda gång hon fick en. Om hennes pengar var slut var inte det något problem. Vid såna tillfällen bjöd han henne. Det slutade ofta med att hon slarvade med sömnen – ibland var hon vaken fyra till fem dygn, vilket gjorde att hon blev sjuk.

Fyra till sex månader om året var hon inlåst på psyk. De gav henne olika diagnoser, mestadels att hon var manisk och hade bipolär sjukdom. Detta var otroligt jobbigt. Det värsta var när hon blivit utskriven och skulle gå ut på stan. Tänk alla människor som sett och hört en prata under tiden man varit sjuk. Hur skulle man bli behandlad? Skulle de minnas den tid man varit sjuk eller normal?

Efter den senaste psykvistelsen beslutade hon sig för att hon aldrig ville dit igen! Det var en salig blandning på de inlagda, och man hade inte något att säga till om.

Efter intagningen fick hon injektioner i rumpan med en medicin som heter Risperdal. Detta gjorde henne trött, apatisk och hon orkade inte träna som hon gjort tidigare.

Tvätt och städning kom också i skymundan. Hon sökte återigen upp sin vän. Hon sa till honom att inte ge henne så stora doser, och hon började allt oftare att inta drogen oralt, eftersom det är lite snällare mot hjärnan.

Det fanns dock vissa problem. Hon längtade efter den så kallade ”kicken” man får när man injicerar. Dessutom var hon tvungen att ta relativt stora doser, eftersom medicinen dämpade effekten. Hon började åter ta allt oftare. Ibland injicerade hon två doser på raken.

Hon firade jul och nyår hos sin vän. Ett år innan han dog svimmade han och efter det blev han aldrig sig lik. Han orkade inte gå ut. De få gångerna han begav sig till staden blev han helt slut. När han kom hem och skulle gå uppför trappan fick han stanna och vila flera gånger. Hon bad honom att söka hjälp, men han vägrade.
I och med att han avled fick hon anledning att sluta. Nu har hon varit ren i ett år, men har under den tiden haft två återfall. Det var inget vidare. En vän hon har umgåtts mycket med hatar knark, och att sitta där hos honom och vara påtänd var ingen höjdare.

Numera arbetar hon och lever ett så kallat ”Svenssonliv”. Hon säger att det är otroligt jobbigt emellanåt. Hon kommer på sig själv med att tänka: ”Ska livet vara så här?” Man går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Städar. Tvättar. Lägger sig framför tv:n – innan man går till sängs. Och nästa dag ser likadan ut.

Efter att ha levt ett hektiskt och annorlunda liv är detta hemskt tråkigt. Det måste finnas något mer med livet än tv och jobb. Ibland blev hon så uttråkad att hon tog sig en öl. Det har hon också slutat med nu, då bakfyllorna blev alltför jobbiga.

Under tiden hon höll på med amfetamin beställde hon en hel del varor via Internet. Det skulle vara gratis, men efter hand kom det allt fler räkningar. Nu är hon hos Kronofogden och lever på existensminimum, så någon resa kan hon heller inte planera.

Ibland är hon så fruktansvärt uttråkad att hon tänker att hon lika gärna kan börja knarka igen. Det är minnena från psyk och den tid hon spenderat där som hindrar henne.

Hon har nu lyckats vara ute i cirka ett och ett halvt år och vill att det ska fortsätta på den vägen. Jag hoppas att det går bra för henne i framtiden och att hon finner en mening med livet i den enkla vardagen!

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

OBS! bilden är arrangerad för att skydda personen i reportagets integritet.

Vänners attityder formar vår syn på droger

Nya tider innebär nya droger, och förändrade attityder. Alla tider har sin syn på saken. Men i en föränderlig värld är det sällan lockelsen av förbjudna frukter som får människor att trilla dit på droger, utan kompistryck och viljan att tillhöra gänget.

Under de senaste femtio åren har rusmedelsbruket stigit markant bland ungdomar över hela världen. En del påstår att detta beror på att kontrollen från familj, kyrka och grannskap har minskat. Att dagens ungdom dessutom lagt familjebildningen på andra sidan trettiostrecket ger dem mer pengar att spendera, vilket lämnar större utrymme för nöjen, fester och resor med mera. Lägger man till en bland ungdomar mer tillåtande attityd till stimulantia så känns det ökade bruket logiskt.

Det är med lagstiftning vi avgör om ett preparat ska betraktas som narkotika. När rusmedel uppfinns och introduceras är det varje enskilt land som bestämmer om det ska narkotikaklassas eller inte. Alla som varit ute och rest vet till exempel skillnaderna mellan Sverige och Holland.

Ett rusmedels lagliga status har stor betydelse om det ska få stor utbredning (som alkohol) eller mycket begränsad spridning (som heroin). Under perioden 1938-1943 sågs till exempel amfetamin som en medicin bland andra, och det hade mycket stor spridning. Många ville öka sin uthållighet, andra gå ner i vikt. Det brukades kort sagt i många olika syften, och av ovanligt många. När det sen föll under narkotikalagstiftningen slutade de flesta att ta det. När lagstiftarna placerade amfetaminet på andra sidan stängslet förändrades alltså normen.

Normer är en bild av tidsandan  Normer formas i takt med samhället i stort. Det glada 20-talet kännetecknades av sin höga rusmedelskonsumtion och ett uppsving för nöjeslivet. 30-talet hade sina frisksportare och kroppsbyggare, påverkade av de totalitära staternas romantiserade propaganda om skapandet av den perfekta människan. 40-talet präglades av krigsårens omfattande samhällskontroll och ransonering. 50-talet hade ett normaltillstånd, medan 60-talet är välkänt för sin flower power-era och drogoptimism. På 70-talet körde knarkromantiken in i väggen och sundheten återvände. 80-talet var skötsamt, men på 90-talet gjorde drogerna comeback; ravemusik (och ecstasy) slog igenom stort. Under 2000-talets första decennium sjönk droganvändningen, för att sen åter öka, mycket beroende på att Internet på ett pragmatiskt sätt nyttjas av drogsäljare, både för att det är svårkontrollerat och för att lagstiftningen släpar efter.

Som alltid när det gäller tidsanda och modeströmningar av olika slag, är det bara delar av befolkningen som följer förändringarna fullt ut. På gruppnivå är skillnaderna stora i normsystemet visavi droger. Jämför ett religiöst samfund med ungdomar som lever i storstädernas marginaliserade områden och du finner en milsvid skillnad i vad som går för acceptabelt eller ej. Men de flesta påverkas ändå i viss mån genom att narkotikans tillgång minskar eller ökar. Hur kan dessa svängningar förklaras? En enkel förklaring är att varje extrem skapar utrymme för en motrörelse. Nya ungdomsgrupper vill profilera sig i förhållande till föregående generation.

Vänkretsen påverkar individens val  Vad är det som gör att vissa droger får mer fäste än andra? Privatpersonens nätverk har en stor betydelse. Ibland ligger endast ett par individer bakom att många i en stad fastnar för en viss drog. Enligt forskningen följer narkotikaspridningen ett cykliskt mönster, där en viss drog introduceras på en ort, för att sen spridas vidare till allt fler. Först upplevs drogen positivt, innan skadeverkningen börjar synas. De försiktiga hoppar av. Men kvar blir en restgrupp som håller fast vid drogen. På så vis föds en drogmarknad.

I ungdomsvärldens alla initiationsriter mot vuxendom och mognad dyker förr eller senare droger upp på agendan, oftast i form av alkohol och cigaretter. Men inte alltid. Kompisars attityder och riskmedvetenhet (eller – i värsta fall – riskbenägenhet) spelar här en betydande roll för individens vägval.

Föreställ er en fest där någon dyker upp och lägger en crackpipa på bordet, och säger att det är fritt fram att dra ett bloss. Hur tror ni folk skulle reagera? Hos vissa blir man förmodligen utslängd och får sitt namn och telefonnummer döskallemärkt i sällskapets telefonlistor. Men tar samma person med pipan på en fest med erfarna drogbrukare blir reaktionen sannolikt en annan.

Sammanhang spelar roll. Umgås man i en gruppgemenskap som tagit till sig gällande samhällsnormer mot extremare berusningsmedel, vaccineras man ofta mot vissa frestelser. Men samma mönster kan också inverteras – vändas ut och in. Om kamraterna har en liberal syn på droger kan de också skjuta upp allehanda drömsyner i armvecket på dig, och placera en apa på din rygg – som ständigt ropar på nya, gulare bananer. Din omgivning påverkar både dina åsikter och din förmåga att sätta gränser. Att anamma gruppens ideal gör att man upplever acceptans, och acceptans är lika med att känna sig bekräftad, vilket alla önskar.

Framtiden – en internetdriven kemikalietsunami  Hur kommer tillgången på narkotika att se ut i framtiden? Denna fråga skickades ut till trettio experter, och deras allmänna bedömning var att tillgången kommer att öka. Sannolikt fortsätter utvecklingen med nya preparat, som liknar de etablerade drogerna. Internet kommer att spela en stor roll, och här kommer kontrollmyndigheterna befinna sig på efterkälken. Vilket de redan gör.

Något som är skrämmande är att en del prognoser pekar på att vi redan om femton år kan ha mellan trehundra tusen och en miljon missbrukande personer i landet. Alldeles oavsett konstateras att missbruket ökat kraftig det senaste halvseklet, och det som kommer att krävas för att hålla tillbaka den förväntade ökningen är mer resurser till vård och åtgärdsprogram mot droganvändning.