Etikettarkiv: Narkotika

”Här får vi en chans”

Sällskapet länkarna är ett samfund som uppkom för 60 år sedan och vänder sig främst till alkoholberoende men även till människor med drogproblematik. De har möten varje vecka och har även olika aktiviteter. ASP Bladet var på plats för att intervjua vice ordförande Lars Boman och ställde några allmänna frågor kring deras organisation.

Hur är er organisation uppbyggd?
– Den är uppbyggd på sju punkter som vi jobbar efter – själva länkidén, säger Lars Boman.

– Erkänn att DU ej behärskar spriten
– Du måste tro på en kraft som är starkare än Din egen
– Ställ inga krav på Dina medmänniskor
– Vi eftersträvar absolut ärlighet, renhet, kärlek till medmänniskor och osjälviskhet
– Erkänn Dina fel och brister för någon annan människa
– Gör upp med alla personer till vilka Du står i något missförhållande
– Såsom Du själv blivit hjälpt skall Du hjälpa andra

Är ni ett religiöst samfund?
– Nej absolut inte.

Hur länge har länkarna funnits?
– Ja, sällskapet länkarna tror jag har funnits sen 1945, här i Karlstad har sällskapet funnits i 60 år – vi fyller 60 år i år.

Hur kommer man i kontakt med er?
– Vi finns ute på nätet där vi har en hemsida, men oftast sprids kunskapen om oss mellan vänner och bekanta. De som bor i Karlstad vet ofta att länkarna finns, men de kanske inte vet så mycket vad det är för någonting. Det enklaste är att gå via nätet.

Vilka vänder ni er till?
– Vi tar helt enkelt emot alla här som har en önskan att bli nyktra och drogfria.

Har ni några aktiviteter?
– Det försöker vi också ha. På torsdagar har vi grillning här på kvällen och på vintertorsdagar är vi och bowlar borta vid badhuset. Vi spelar mycket biljard här i huset – vi har ju ett stort hus det är på 400 kvadrat. Så det finns att göra om man vill.

Hur många medlemmar har ni nu?
– Som det ser ut idag är har vi 35 medlemmar och utöver det 5 stödmedlemmar.

Vad sker om någon får ett återfall, är han eller hon välkomna tillbaka då?
– Absolut, det är väldigt viktigt att få komma tillbaka. Det är väldigt sällan någon går raka vägen i Länkarna. Men det är väldigt viktigt att vi är nyktra på lokalen här.

Vilka metoder använder ni er av för att hjälpa?
– Vi har måndagsmöten samt uppladdningsmöten, där de här mötena  i stort sett är samma som AA-möten. Det vill säga, de är så kallade självhjälpsmöten. Sen pratar vi allmänt. Vi är en kamratförening så vi försöker hjälpa och stötta varandra!

Hur orkar man med att bryta med alkohol eller droger när man har blivit hemlös?
– Vi kan ta ett exempel på en kille som heter Christer som flyttade in här. Han grep tag i mig på stan. Då sa jag till honom: kom hit på fredag, för då har vi möten då vi röstar in nya medlemmar. Det gjorde Christer. Vi har fyra boendeplatser och oftast är det sådana som varit hemlösa som vi har fått tagit hand om här. Här får vi en chans. Men det är inget vandrarhem här där man kommer in och ut.

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

Tema val: Missbruksvården

I september får alla medborgare i Sverige rösta i tre val. Till kommunen, landstinget och till riksdagen. Två av våra reportrar har undersökt och frågat representanter för de olika partierna vad de vill göra inom missbruksfrågorna respektive psykiatrin. Vi presenterar därför stolt Tema Val.

ASP-bladets Jane Alsing har via nätet undersökt och frågat representanter för de olika partierna om deras nationella ambitioner för missbruksvården. Nedan följer ett samlat avtryck.

Socialdemokraterna (S) vill ha nya och fler platser inom missbruksvården. Man vill se fler uppsökarteam inom psykiatrin och särskilda boendeformer för människor som inte klarar eget boende. Socialdemokraternas Karin Berg: ”Varje människa som är sjuk har rätt till vård, omsorg och behandling. Det måste gälla alla, oavsett om man har en kroppslig sjukdom eller om man drabbats av psykisk ohälsa eller har ett psykiskt funktionshinder.

Publicerad i enlighet med Creative Commons. Rödgröna

Vänsterpartiet (V) anser att: ”Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting när det gäller avgiftning, vård, uppföljning med mera, måste fungera bättre än idag. Vi vill ha en vårdgaranti som ger rätt till påbörjad vård och behandling inom sju dagar från det man har sökt hjälp. Fler av kriminalvårdens klienter måste erbjudas vård och behandling. Det ska finnas tydliga krav på myndigheter om att samverka för att förhindra att barn och ungdomar någonsin börjar använda narkotika.”

Tillverkning, innehav och försäljning av narkotika ska fortsätta att vara olagligt. De anser även att urinprov pekar ut missbrukaren, som får en stämpel för livet. De tycker att polisen jagar urinprov istället för att koncentrera sig på langningen. Detta gör att individen i fråga inte söker hjälp!

Lena Karlsson, kommunalrådskandidat för Vänsterpartiet anser att ”de sociala frågorna behöver få större plats i den kommunala budgeten, och där ingår missbruksvård. Sen är jag inte tillräckligt insatt för att veta vilka metoder som fungerar bäst, men det är klokt både för individen och hela samhället att satsa på missbruksvård, och ett välfärdssamhälle kan inte strunta i dem som behöver stöd allra mest!”

Miljöpartiet (MP) står för en restriktiv alkoholförsäljning och anser att detta är ett solidariskt ställningstagande för de människor som har svårt med att hantera lättåtkomliga droger eller alkohol. Exempelvis ska matserveringar med utskänkningstillstånd stå under noggrann tillsyn. Man vill även se till att människor som har ett missbruk ska få behandling utifrån sina egna förutsättningar och ges ett värdigt liv. Miljöpartiet anser vidare att det ska satsas på ungdomsverksamheter som vägleder ungdomar till ett liv utan alkohol och droger.

Moderaterna (M) säger om missbruk att: ”Det sitter för närvarande en statlig utredning (klar i november 2010) som ser över missbruks- och beroendevården, den kommer sedan att lägga förslag om förändringar som bedöms nödvändiga för att anpassa lagstiftningen till utvecklingen inom området. Målet ska vara en kunskapsbaserad missbruks- och beroendevård utifrån den enskildes behov. Vi ser fram emot utredningens resultat och en fortsatt debatt i frågan hur missbruksvården ska utvecklas.

De ideella insatserna inom missbruksvården är en stor tillgång. Det är en kraft som bör stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationer har utvecklat metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Detta måste tas till vara på ett bättre sätt.” Moderaterna anser dessutom att skattenivåerna ska anpassas så att smuggling blir mindre lönsamt, samtidigt som den restriktiva alkoholpolitiken inte undermineras.

Publicerad i enlighet med Creative Commons. Centerbilder

Folkpartiets (FP) medlem Carolina Schale svarade: ”I korthet vill vi i Folkpartiet införa en vårdgaranti i missbruksvården. Ibland faller pusselbitarna på plats – boende, jobb och motivation – och då gäller det att insatserna finns på plats innan tillfället gått förlorat. Staten bör sluta en uppgörelse med kommunerna om en månads vårdgaranti till missbruksvård. Den kan med tiden omvandlas till lag, som vi gjort med vårdgarantin. Största möjliga valfrihet bör gälla även i missbruksvården. Missbruksvård är en personlig och känslig verksamhet. Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting för missbruks- och beroendevården är för oklar och samordningen mellan de båda fungerar för dåligt. Det gör att människor i mycket utsatta situationer hamnar i kläm och att resurserna inte används effektivt.

En väl utbyggd och kunskapsbaserad missbrukarvård är en viktig del av en liberal alkohol- och narkotikapolitik. I dag är bristerna stora.
Missbruksvård är kanske en av de välfärdstjänster där det är allra viktigast att ta hänsyn till patientens önskemål. I största möjliga utsträckning bör lagen om valfrihetssystem användas, där missbrukaren får välja utifrån det behov socialtjänsten har bedömt finns. Mindre kommuner bör samarbeta så att det finns mer att välja på.”

Centerpartiet (C) vill ”förhindra narkotikamissbruk genom förebyggande insatser. Att barn och unga prioriteras i det drogförebyggande arbetet.
Anne Lennartsson svarade: ”Centerpartiet arbetar för att missbruksvården ska kunna erbjuda helhetslösningar, där behandling, bostad och sysselsättning samordnas i en rehabiliteringskedja. Kommunernas, landstingens och frivilligsektorns insatser ska samordnas. Volontärarbete bör uppmuntras.

Det ska finnas sammanhängande rehabiliteringsprogram i flera steg som omfattar behandling, uppföljning, boende, arbetsträning och även tandvård. Detta är viktigt för att få personer att avsluta sitt missbruk, men också för att erbjuda en väg tillbaka till samhället. Centerpartiet vill också dela upp de befintliga metadonklinikerna i mindre och specialiserade kliniker – exempelvis i kvinnokliniker, ungdomskliniker eller kliniker för äldre. Det möjliggör en mer individanpassad vård. Om narkomanerna inte samlas vid en och samma klinik kan också langning undvikas.

Kristdemokraterna (KD): ”Vi kristdemokrater vill att kommunerna ska ta ett större ansvar för missbruksvården. Vi har inte något specifikt vallöfte på riksnivå eftersom det är en lokal fråga. Men vi hoppas bara att kristdemokraterna ute i kommunerna kan få gehör för en bättre missbruksvård.”

Text: Jane Alsing

Rena sprutor räddar liv

Sprutbyte minskar inte missbrukets omfattning, men kan reducera riskbeteende och risker för smittspridning. Det kan också möjliggöra ökad kontakt mellan injektionsnarkomaner och sjukvården, och därmed skapa förutsättningar för motivationsarbete och behandling. Det är många narkomaner som inte skulle behöva bära på en obotlig sjukdom som hiv eller hepatit om de sluppit dela spruta med någon.

Jag vet att många tycker att man får skylla sig själv om man är så dum att man använder sprutor. Men detta tycker jag är ett feltänk. Problemet existerar, och kommer förmodligen alltid att existera. Man kan faktiskt bli smittad utan att använda sprutor. Genom att minska smittspridningen inom gruppen narkotikaberoende minskas också risken för att smittan sprids till icke narkotikaberoende, genom exempelvis sexuella kontakter.

2004 undertecknade Sverige, tillsammans med andra europeiska nationer, Dublindeklarationen, där vi lovade att intensifiera arbetet mot hiv, aids och hepatit. I deklarationen rekommenderas att sprutbytesprogram ska nå minst 60 procent av dem som använder sprutor, men i Sverige nås högst 5 procent av dessa. Detta på grund av att vårt land endast har två sprutbytesprogram: ett i Malmö och ett i Lund.

Politisk ovilja en bromskloss

Trots att det sedan 2006 finns en lag som tillåter landstingen att starta såna program är intresset för dem – bland kommuner och landsting – mycket ljummet. Den bakomliggande orsaken till ointresset är sannolikt politikers rädsla för att framstå som knarkliberala.

En gång i tiden – mer exakt den 19 oktober 1989 – stängde Socialstyrelsen ner en väl fungerande verksamhet, som innebar att det fanns ett antal ställen som delade ut rena sprutor. Och detta utan någon tillfredsställande förklaring.

Jag har svårt att förstå varför det lades ner. Som jag ser på saken räddar dessa program liv och förbättrar dessutom människors hälsa. Detta genom att förhindra smittspridning samt genom att aktiva narkomaner får tillgång till sjukvård som de annars inte skulle kunna få. Sår och skador sköts om, vilket gör att det allmänna hälsoläget förbättras. Sprutbyten förhindrar också blodförgiftningar, vilket tar fler liv bland narkomaner än både hiv och hepatit.

Sprutbyte ger förbättrad samhällshälsa

Med sprutbyte ökar möjligheten att leva som frisk efter att man slutat ta narkotika. Man borde vända på perspektivet och se på sprutbyten som en hälsofråga istället för en narkomanfråga. I sjukvårdslagen anges att var och en har rätt till vård. Det skulle därför vara en skyldighet för landstingen att erbjuda denna form av vård, stöd och service. Argumenten mot sprutbyten brister ofta i logik och praktik. Det stora kruxet ligger i förmodligen i rädslan för att missbruket skulle riskera öka om samhället hjälpte till med rena sprutor. Att detta i sig skulle riskera leda till ett mer drogliberalt klimat. Man fruktar helt enkelt att det ska sända fel signaler.

Men då kan man ju också fråga sig vad det är för signaler som samhället sänder just nu: Du har dig själv att skylla; Vi bryr oss inte om ifall du får en farlig sjukdom eller dör; Sluta knarka först, sen ska vi hjälpa dig. Den attityden kostar människoliv. Dödstalen för svenska narkomaner ligger bland de högsta i Europa. Borde inte samhället istället säga: Vi vet att ni finns och att ni har problem. När ni själva är motiverade, då hjälper vi till. Och under tiden ska ni inte behöva smittas av en obotlig sjukdom. Man tycker ju att det borde ligga i samhällets intresse att vilja begränsa dödliga och smittsamma sjukdomar.

Text: Christer A.

Pröva aldrig narkotika! En före detta missbrukare berättar om vägen ut ur drogtillvaron

Hur kul är det att få självmordstankar veckan innan löningen kommer? Det var vad som hände mig i slutet av min heroinkarriär. När jag var 16 år gammal dog min far, vilket innebar att jag kom att ärva cirka 50 000 kronor. Med lite hjälp från banken kunde jag genom fond- och aktieinvesteringar nästan tiodubbla värdet på dessa pengar – och med hjälp av dessa var det sedan tämligen lätt att knarka, för jag slapp att jobba eller stjäla ihop slantarna för att ha råd med narkotika. När det var som värst hade jag nästan en kostnad på 1000 kronor om dagen, och har man en kostnad på 1000 kronor per dag tar pengarna till slut slut.

Vad brukar de flesta som tar droger göra i en sådan situation? Valet brukar på något sätt leda till kriminalitet. Men där hade jag min inre spärr, och jag är mycket glad över att jag inte valde att börja stjäla, råna folk, med mera. Man har många valmöjligheter när det gäller att tjäna snabba pengar. Vad det var som gjorde att jag inte gick vidare vet jag inte till hundra procent, kanske klokhet, rätt uppfostran eller feghet … jag vet inte.

Jag är en person som alltid har försökt göra rätt för mig (om vi nu bortser från att jag tagit narkotika). Min inställning var att ”det sårar väl ingen annan än mig själv”. Idag vet jag bättre – min mor och yngre bror har lidit något så inåt helvete mycket! Så här med facit i hand förstår jag inte hur det kunde gå så långt. Visst, jag är inte utbildad psykolog, men tror mig ändå ha en relativt bra känsla för vad som är rätt eller fel, eller varför det gick som det gjorde.

Det hela började med att vi yngre, speciellt jag och ”M”, såg upp till de äldre – och många av dem rökte hasch. Själv har jag skrivit dagbok sedan jag var 15, och med hjälp av den kan jag se hur det hela utvecklade sig. Det hela började tämligen oskyldigt med att jag och ”M” köpte lite hasch en fredag – vilket snart utvecklades till en vana – och under första halvåret räckte haschet oftast så att vi även kunde röka på lördagen. I dagboken kan jag se att det hände att vi efter endast ett halvår ibland även rökte under veckorna. På det här viset fortsatte det under några år. Under denna tid jobbade jag mestadels på restauranger, jag tränade regelbundet, men fortsatte ta narkotika.

Det är svårt att se tillbaka i tiden och vara ärlig mot sig själv. Jag tror man är duktig på att försköna och förvränga sitt förflutna, att vi människor har förmågan att glömma det som varit jobbigt, vilket förmodligen är bra, annars hade man väl blivit tokig.

Ett bra exempel på detta är hur man minns lumpartiden. När jag berättar för någon om hur lumpen var så är det inte de tråkiga stunderna jag minns, utan snarare de roliga. Det jag försöker säga är att det givetvis fanns stunder med narkotikan som var positiva, men de överväger inte alla negativa saker som den förde med sig.

Jag skulle kunna skriva många negativa saker med att ta droger, men nöjer mig med att här endast berätta om vissa delar. En aspekt är att man får ett varierat mående: ibland tycker man sig vara bäst i världen – medan andra ser dig som en dåre. Ekonomin är permanent jobbig, du har alltid skuld och skam i kroppen, och tänderna blir bara sämre och sämre. Även överdoser ingår i missbruket. Att få ett beroende är väldigt kostsamt på många vis. Vänner dör.

Kanske tjatar jag nu, men allt jag försöker säga är att allt har två sidor, narkotika har en bitter eftersmak: efter solsken kommer regn.

Med facit i hand, var det förmodligen dumt att jag hade så mycket pengar. Jag önskar jag kunnat investera i något jag inte kommit åt, men … ingen ide att gråta över spilld mjölk.

Du som kanske varit i kontakt med, eller har vänner som håller på med någon form av narkotika, vill jag varna både en och två gånger. Pröva inte! Kanske är du killen som lyckas göra det bara någon gång, men hur vet man att man inte blir den som bara fortsätter och fortsätter? Hur vet man innan vem som blir körd i botten? Jag vet inte. Och jag tror ingen annan vet heller. Du kommer att ångra dig när du väl står där, utan bostad, utan jobb och dina riktiga vänner har försvunnit.

Förr eller senare blir man också fast för polisen, och när de väl fått upp ögonen för dig kan jag lova att de inte ger sig förrän du åkt fast. Vad det i sin tur leder till vet väl alla: fängelse. Har man tur, och det är första gången, kan man få behandlingshem.

Till slut befann jag mig vid ett vägskäl, ställd mot väggen av livet. Tanken att fortsätta droga, med alla dess konsekvenser, skrämde mig, dessutom var jag så trött på hela skiten att det blev lättare att bita ihop och motivera sig att ta fajten med avtändning och abstinens.

När man väl klarat av de här sakerna så väntar en kontroll som inte heller är så rolig. För att få lägenhet så krävs urinprover och hembesök under en längre tid.

För att få tillbaka sitt körkort krävs att man visar upp ett läkarintyg på att man varit nykter en längre tid, och det intyget är inte billigt. Med andra ord så kan det bli väldigt dyrt när man försöker återta det man en gång hade. Sedan har vi det här med skuld och skam. När jag ser tillbaka på tiden som drogaktiv, är det obegripligt för mig att jag inte tog mer hänsyn till hur min familj mådde. Hur mycket fick inte de lida och skämmas? De käraste jag har är min mor och bror. De två är de sista jag vill göra illa. Det måste ha varit ett helvete för dem att se sin son och bror gå ner sig i drogträsket. Idag, som drogfri, försöker jag gottgöra dem detta.

I början av min drogkarriär var allt mycket positivt, men med tiden, i och med att jag tog allt tyngre droger (heroin), blev allt bara dyrare och dyrare, värre och värre. Mina sparade pengar höll på att ta slut och det blev svårt att få eller behålla ett jobb, eftersom jag hela tiden var tvungen att ha heroin.

Heroin verkar på så sätt att när man har drogen i sig så fungerar man relativt bra, men tar man inget på runt åtta timmar så börjar man bli sjuk.

Det börjar som en förkylning, men blir bara värre och värre. Man blir plågsamt sängliggande i minst fem dagar. Det är med andra ord ett helvete att få avtändning. Efter att man upplevt en avtändning ett par gånger lovar man sig själv att det aldrig ska få hända igen. Jag minns att jag mådde så dåligt att självmord var ett alternativ för att slippa avtändningen, men som tur var är det långt från tanke till handling. Istället sökte jag hjälp och går sedan åtta år i ett program som heter ”Kurage”, där jag får en medicin som heter Subutex, som gör att det värsta heroinsuget försvinner.

Många tycker nog att det här är fel, att jag bara har bytt ut en sak mot en annan. Jag bryr mig inte speciellt mycket av vad andra tycker, utan är glad att denna lagliga medicin finns.

Meningen är att man ska försöka återskapa sådant man gått miste om eller blivit av med. Sådant som egen lägenhet, utbildning, körkort, med mera. Sedan är det meningen – om det går riktigt bra – att man ska trappa ner och helst klara sig utan medicin. Jag är väl inte där än, men hoppas en dag bli så stark att jag klarar mig utan Subutex.

Nå. Vad vill jag ha sagt med min text? Jo, att du ska tänka dig för både en och två gånger om du hamnar inför valet att prova droger. När jag väl testade fanns inte en tanke på att bli beroende och att det skulle leda till heroin. Nej, passa dig, hela ditt liv kan bli ödelagt.

/”C”