Få hjälp att hjälpa andra

Carin Wallman

Det är en gråmulen onsdag som ASP Bladets reportrar går mot en föreläsning som ska hållas vid Resurscentrum i Karlstad. Carin Wallman har jobbat med anhörigstöd sedan 2008. En givande föreläsning om anhörigstöd, riktat till de som hjälper eller vårdar en närstående.

Det kan handla om missbruk, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Som anhörig är det påfrestande att se på när en närstående har det svårt, fysiskt som psykiskt. Förut fanns det inte så mycket hjälp att få, men sedan år 2000 så har det blivit mer och mer hjälp som blir tillgänglig för de anhöriga. Nämligen – anhörigstöd. Med rätt stöd och vägledning så är den anhöriga bättre instruerad att hjälpa den närstående.

– Tänk på den varningen som ges ut av flygpersonalen innan man flyger, om det blir tryckförändring i kabinen så kommer syrgasmaskerna ner. Vad får man då för information? Jo att säkra sin egen syrgasmask först innan du hjälper ditt barn eller stolsgranne. Samma sak går att tillämpa när det gäller vård av närstående. Tänk på dig själv först, säger Carin Wallman på föreläsningen.

Det är väldigt vanligt med stressrelaterade åkommor som högt blodtryck hos anhöriga. Att ta hand om en närstående kan vara en väldigt påfrestande process, det är därför anhörigstödet finns. Det som erbjuds inom anhörigstödet är samtalskontakt utan journalförande, det vill säga att det som sägs där stannar där. Det hamnar inte i några akter eller journaler. Ett tryggt rum att kunna ventilera i.

Internet ett viktigt kugghjul
När det pratas om anhörigstöd så har internet en viktig funktion, anhoriga.se är en sida med väldigt mycket information. Där finns det utbildningar och annat matnyttigt att använda sig av. I Karlstad så finns det en facebooksida som är styrd av kommunen, där det läggs ut något relevant i ämnet minst två gånger per vecka.

Det är en djungel av definitioner att lära sig, ja, ett helt nytt vokabulär att bekanta sig med. Kanske är det inte just utbildningar man är ute efter, utan möjlighet att prata med andra och få en inblick i hur andra hanterar situationen. Det finns också gruppsamtal där man kan ta del av andras berättelser för att inse att det inte är ensamt i djungeln, även fast det kan verka så.

– Jag brukar prata om att ”hyvla ner tröskeln” för att lättare ta sig över den. Ungefär som en lägenhet handikappanpassas efter individen, så anpassas även det här anhörigstödet. Det läggs på den nivån som den anhöriga behöver det, berättar Carin Wallman.

Text & foto: Per Fäldt

Att vara anhörig till en missbrukare

När en vän eller familjemedlem går ner sig i drogträsket drabbas även personerna runt missbrukaren. Missbruket blir relationens giftiga epicentrum, och riskerar att både förpesta och dominera en närståendes vardag, känslan att vara delaktig i problemet tynger.

 

Att leva som anhörig till en person med missbruksproblem innebär ofta att man bevittnar resultatet av missbrukarens destruktiva beteende. Missbrukaren kan vara ditt barn, dina föräldrar eller någon annan släkting. Det kan också vara din fru, din man eller en arbetskamrat. Människorna runt den drogberoende personen lider ofta av att se hur de går ner sig, hur de bit för bit förstör både sin livssituation och sig själva. De har det rent av jobbigare än missbrukaren själv.

De lever med känslor av ångest, skuld och skam, vilka de ofta måste bära ensamma. Hos den som missbrukar är känslolivet bedövat, och man slipper därför handskas med konsekvenserna av sitt beteende. De jobbiga känslorna dyker dock upp när man lämnat drogerna bakom sig. De kommer likt buntar med eftersända kravbrev i brevlådan, från den tid då man inte kände så mycket. Samvetet glömmer inga skulder.

Eftersom den beroende ofta förnekar att det finns ett problem, så blir livssituationen mycket besvärlig för alla inblandade. Att ha en förälder som missbrukar är ett stort problem, eftersom man som barn inte har den vuxnes möjlighet, att lämna den missbrukande föräldern. Om personen dessutom försöker sopa problemen under mattan blir livet extra jobbigt för den anhörige.

Att den som missbrukar ofta sviker och bedrar är väl knappast någon nyhet. Missbrukare brukar vara bra på att bortförklara sig. Det gör de genom att använda en väloljad arsenal av rättfärdiganden, halvsanningar och hellögner. Dessa förnekelsemekanismer blir till en andra natur. Jag vet hur jag själv var, en vanlig attityd var; ”sköt dig själv och skit i vad jag gör”. Men detta är bara ett bedrägeri bland andra.

Livet är en frihet under eget ansvar

Alla människor har sin valfrihet. Den som valt att använda droger är själv fullt ansvarig för sitt tillstånd. Hör ni det alla föräldrar? Jag tror att många mammor och pappor tar på sig mycket av den missbrukandes ansvar. För egen del har jag haft världens bästa mor och bror, som ställt upp i både vått och torrt. Jag vill att folk ska ha klart för sig att min mor inte är ansvarig för de tokiga val jag gjorde som ung.

Jag antar att det är naturligt att föräldrar klandrar sig själva när deras barn handlar på ett oförnuftigt sätt. Det är sannolikt inbyggt i föräldraskapets natur. Det kanske låter tufft och orättvist att säga att missbrukare själva valt att leva som beroende, för jag tror inte någon vill det, men ibland blir det helt enkelt inte som man vill.

Givetvis påverkas yngre av hur de vägleds under sin uppväxt. Måhända är detta av stor betydelse för att barnet i framtiden lever ett sunt liv, där de vet att skilja rätt från fel. Men det är aldrig föräldrarnas fel att barnet börjar missbruka. Detta bevisas av det faktum att man i en rehabilitering inte uppnår några resultat om man låter missbrukaren skylla sitt beroende på utomstående personer och faktorer.

Rehabresultat kommer med insikten om behovet av att ta ansvar för sitt handlande, och då inse möjligheten till ett annat livsval.

Så skyll inte ifrån dig.

Jag vet många som söker syndabockar för sina misslyckanden, men massor av människor växer upp under tragiska och miserabla förhållanden utan att själva falla ner i brunnen. Att tvingas uppleva drogberoendets destruktiva ansikte kan ha en rent preventiv effekt. Jag har många gånger hört människor berätta att de bestämde sig för att aldrig testa droger eller dricka alkohol, avskräckta av sina föräldrars missbruk.

Erkänn ditt problem

Att erkänna att man har ett problem är den logiska startpunkten för den som vill få bukt med sitt missbruk. Det inte så att alla drogberoende förnekar sitt problem, även om det är vanligt, speciellt i början. Om jag minns rätt så lyder första budordet i 12-stegs-behandlingen att man ska erkänna sitt problem.

För egen del känns orsakerna till att jag en gång började missbruka inte så viktiga längre. Jag gissar att det hela var en kombination av en stor nypa nyfikenhet och att drogerna gav mig starka, positiva upplevelser. Ett, tu, tre, så vart man beroende, och det var sannerligen inget jag hade tänkt mig från början.

Det som är viktigt idag är att jag fortsätter vara drogfri. Vissa anser att jag inte kan kalla mig det, eftersom jag äter Subutex. Det är upp till var och en att tycka vad de vill. Mig spelar det ingen större roll vad Olof, 58, tycker. Subutex är medicin, och jag får den på laglig väg, utskrivet och övervakat av en läkare.

Och det är inte alltid det roligaste, att varje dag springa och hämta medicin och lämna pissprover. Men det är ändå okej, för det känns som jag inte har så mycket att välja på. Självklart önskar jag att jag någon gång i framtiden ska kunna medicinera ut mig, försöka göra mig fri från allt vad beroende heter. Och den dagen, den glädjen.

Text: Christer A.