Etikettarkiv: Näthat

Hata inte min organisation

Kommuner och företag har blivit allt mer mån om hur man presenterar sig gentemot offentligheten. Likt en hudyta som måste jämnas ut med botox och Photoshop, vill en organisation framstå som perfekt inför media och medborgare. Till vilket pris kommer denna utveckling? Detta undrar ASP Bladets redaktör i denna månads debattartikel.

Det är antagligen dömt att sluta som en bisats i näthatsdiskussionen, den om att Svenskt näringsliv hakat på uppmärksamheten och vill se företag skyddade mot hat med lagbokens hjälp. Det är lätt att anse att begreppet håller på att svälla över, för att göra slut på sig själv med hjälp av de cyniker som vill utnyttja situationen, istället för att diskutera stävjande av det vidriga beteende som många kvinnor har stött på via nätet och annorstädes.

Problemet är som följer: väldigt få lär sig att korrekt hantera kritik, allra minst verkar detta ibland gälla de stora organisationer som tillhör näringsliv eller det offentliga. När en rad svenska dokumentärfilmare ville skildra fruktföretaget Doles smutsiga affärer, reagerade företaget med ett batteri av juridik och ville tysta dessa röster. När anställda slår larm om missförhållanden på en arbetsplats händer det att företaget avskedar dem – istället för att möta det verkliga problemet. Vi skjuter budbärarna, helt enkelt. Detta är ett välkänt fenomen, även i Sverige.

För när kritik kommer, och någon gång kommer den att uttryckas, är det ack så frestande att sluta sig, likt en mussla, för att säga att den som kritiserar inte bara har fel i sak – utan gör fel genom att kritisera organisationen.

Ibland innehåller även anställningsavtal så kallade lojalitetsklausuler, där den anställde förbinder sig att inte tala negativt om organisationen med media. Det kan för en del verka rimligt, framförallt utan närmre granskning. Syftet är till ytan delvis att fostra en laganda och skapa känsla av sammanhållning.

Men vi får inte bortse från risken att berättigad kritik kan framkomma, som tystas genom dylika arrangemang. Bland annat när det syftar till att folk ska ”sitta still i båten” när det kommer till personalpolitiska förhållanden. Någon mellanchef får höra uppifrån att någon kritiserat användandet av skattemedel i kommunen, en anställd slår vakt om allvarliga missförhållanden – detta anses framställa organisationen i dålig dager. I händerna på denna chef, sätts vapen som värdegrund och lojalitet för att skapa det som uppfattas som arbetsfrid.

Du bidrar till dålig stämning
Det behöver givetvis inte vara så dramatiskt. Men tendensen är tydlig, arbetstiden anses inte vara över när en anställd slutar arbetsdagen – du representerar företaget / organisationen i allt du gör. Vi får inte blunda från att det finns ett anti-demokratiskt element i denna tanke då den inbegriper krav på lojalitet. Delvis missar den också faktiskt den reella nytta kritik faktiskt kan utgöra för en organisation.

Och faktiskt, i detta sammanhang liknar det inte så lite de religiösa krav från vissa företrädare för Islam och Kristendom, som kräver blasfemilagar – vilket innebär att hädande av religion är kriminellt enligt lag. Tystnaden som riskerar sänka sig i samtalen kan få betydligt värre konsekvenser än den eftersträvade ”goda stämning” en arbetsgivare vill se runt fikabordet.

För poängen är att kritik, även sådan som inte alltid uttrycks på ett helt och hållet konstruktivt sätt, kan vändas till en hävstång för ökad insikt om brister – och därmed utgöra grogrund för förbättringar. Det handlar delvis om hur mottagaren, kollektivet och ledningen, hanterar åsiktsbrytningar internt och externt. De röster som kritiserar en organisation med avsevärd makt, upplever sig ofta tvingad av egen patos och civilkurage att låta sin röst höras. Inte sällan drivs personen av ett utpräglad rättstänkande och ångest inför sakernas tillstånd, något som sällan belönas.

Kärleksfull kritik
En organisation, kommun eller ett företag som förmår att bejaka kritikerns intresse av en väl fungerande verksamhet förmår att lättare undvika bli statisk och därmed stagnera, och också kanalisera denna kritiska anda i en dialogisk, rörelse mot ökad dynamik och rikare, inre kommunikation.

Och detta mina vänner, är precis motsatsen till vad vi egentligen bör betrakta som hat, förtal och förakt. Ord som hat ska reserveras för betydligt värre saker. De som drivs av stor kärlek gentemot det uppdrag man uppfattar att den egna verksamheten bör stå för, är snarare det ”jordens salt” som ordspråket lyder.

En avslutande tanke: i en välfungerande organisation, kommer även där olika åsikter och kritik uppstå – i ett öppet samtalsklimat så stärks möjligheten för organisationen att utvecklas på ett sådant sätt att missförhållanden lättare kan avstyras, och de som arbetar eller har insyn kommer att våga låta sina kunskaper berika verksamheterna. Mottagaren bör anses äga en plikt att inte låta sin makt bestraffa de som bryter mot de dominanta värderingarna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

I avsaknad av bättre ton

Fenomenet näthat har på senare tid fått stort utrymme i media, speciellt efter Uppdrag gransknings program Män som näthatar kvinnor som sändes 6:e februari i SVT. Men vad menas med näthat?

Vad är näthat?

Det är personer som trakasserar, mobbar och hotar andra på internet. Det sker ofta i kommentarsfält i sociala medier, i artiklar, nätforum eller direkt till det utvalda offret i personliga mail.

Uppdrag gransknings reportage hade fokus på hur kvinnor i media hatas av män. Män som med extrema ordalag och grova sexuella inslag trakasserar och hotar. Givetvis är det inte bara kvinnor och offentliga personer som drabbas, eller att det bara är män som står för hatet. Även många privatpersoner kan vittna om påhopp på internet.

Vem hatar?

Vanliga ämnen som tenderar att generera mycket näthat är kvinnofrågor, invandring och muslimer. Spekulationerna haglar tätt, både vad gäller vilka som näthatar och varför. Många hävdar att det oftast är Sverigedemokraternas anhängare, eller ”fotsoldater” som de brukar kallas. Det kan nog ligga en del i den generaliseringen, men det vore också att kraftigt förenkla det hela.

Andra hävdar att det helt enkelt är (oftast män) som står utanför samhället och gemenskapen. Otrygga, besvikna och rädda människor som inte känner sig hörda och efterfrågade. En annan grupp kan vara ”vanliga” ungdomar som genom Internets anonymitet vill framföra sina åsikter och tankar om saker de bryr sig om. Varför deras kommentarer tenderar att bli hatiska, sexistiska och hotfulla är en annan fråga.

En förklaring kan vara just anonymiteten på internet. Vet ingen vem man är, samt att man saknar ett ansikte, en person framför sig när man pratar, är det klart det blir lättare att bre på. Diskussionsklimatet på Internet har också alltid varit mer grovt till att börja med. Lägg då till den eventuella sociala frustration och utanförskap personen känner i ett ständigt uppdaterande hav av information. Då gäller det att göra intryck, bli hörd. Den som skriker högst vinner.

Brott och straff?

Vidare finns ingen tydlig lagstiftning gällande dessa beteenden på internet, vilket också kan bidra till att man blir extra oaktsam. ”Du är så jävla ful och värdelös att jag kräks din slyna” skulle i juridisk mening kunna vara en förolämpning, men att det blir åtal är ytterst ovanligt. ”Jag ska skära halsen av dig och lämna kniven uppkörd i fittan” är dock ett solklart brott.

Att leda bevisen till en specifik gärningsman som uttryckt de olaga hoten är på flera sätt svårt. Hur ska man bevisa att just personen i fråga var den som satt vid datorn då hoten skrevs? Om hoten skett på exempelvis Facebook så krävs internationell rättslig hjälp eftersom verksamheten inte ligger i Sverige. Problemen är för svåra att lösa inom svensk lag. Det skulle krävas ett internationellt samarbete mellan polis och bolag som Facebook och Twitter i sådana fall.

Varför?

Många näthatare som konfronterats och ställt upp på intervjuer är allt från ungdomar, medelålders män och invandrare. De får frågan: varför? De flesta hävdar att det bara var på skoj, inte så allvarligt menat eller att de inte tänkte på hur den utsatte kan reagera.

Andra har mer politiska agendor. Folk som spenderar stor del av sin tid på forum och kommenterar allt de kommer över för att värva fler meningsfränder. De riktar sitt hat mot PK-media, som de ofta kallar det dominerande medieklimatet för. Där är siktet inställt på kvinnor, feminister, invandrare, muslimer och politiskt korrekta. Medias homogena fördömande mot dessa människor kan också förstärka avståndet mellan de båda. De upplever än mer att de inte blir tagna på allvar.

Värt att nämna är också de som hatar näthatare samt deras eventuella politiska agendor. Även de kan göra sig skyldiga till samma ton, men att de riktar sitt hat mot hatarna. En ond cirkel tycks uppstå under slöjan av cyberrymdens anonymitet. En ”bättre ton” på nätet är vad många efterfrågar. Hur man uppnår detta är en annan fråga.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin