Schizofreni är inte vad det har varit

Nivån lades högt med ord som evidens, hälsoekonomi samt remissrunda när de nya nationella riktlinjerna för människor med schizofreni eller schizofreniliknande symptom stöttes och blöttes. ASP Bladet tog tempen på ett möte i dialogens tecken.

I slutet på februari samlades ett gäng yrkesverksamma personer inom värmländsk psykiatri, kallade av Landstinget i Värmlands arbetsgrupp ”framtidens psykiatri”. Syftet var att informera och diskutera de planerade nya nationella riktlinjer som Socialstyrelsen arbetar fram för psykosociala insatser för människor med schizofreni och schizofreniliknande problematik.

Riktlinjerna är inte färdiga, men redan nu har personer som arbetar med frågorna i Värmland haft chansen att tycka till.
Lars Högblom höll dagen till ära ett kort föredrag där han förklarade vad de nya riktlinjerna kommer att innebära.

Till vardags är han enhetschef för patient- och medborgarservice inom Liv. Klart är att tyngdpunkt kommer att läggas på att försöka möta människan i ett tidigt skede i sjukdomsförloppet.

– Tidiga insatser innebär allt från att arbeta för en tidig upptäckt till att verka för att man sätter in olika typer av behandlingar i ett tidigt skede. Gällande inflytande och delaktighet på individnivå finns det ett antal interventioner man lyfter fram, berättar Lars.

Riktlinjerna kommer också att innebära en större fokus på bevisbar behandling, även här kommer det kognitiva perspektivet att få större utrymme.

Frågan om så kallad ”evidensbaserad behandling” kan förenklas till följande: vad funkar och vad funkar inte.
– Den stora utmaningen ligger i att u-tranchera metoder som har liten eller ingen effekt, säger Lars.
Efter föredraget lämnades stort utrymme för öppen diskussion där Lars tillsammans med Carolyn Isaksson, Karin Haster och Karin Melberg deltog i en dialogrunda.

Ytterligare personer som till vardags arbetar med psykiatrifrågor kom med olika infallsvinklar.

De flesta ansåg att det var bra att nya riktlinjer arbetades fram. Många betonade också att det fanns ett behov av att lyfta blicken från diagnosernas värld till det mänskliga.
– I kommunen arbetar vi inte med diagnoser utan med behov.
Där vi ser att behoven finns, där lägger vi också insatserna, menade Karin Melberg.

En skiftning i synen på arbete när det gäller människor med schizofreni och schizofrenliknande problematik har också ägt rum. Tidigare ansågs arbete troligtvis vara ett omöjligt steg, nu är tolkningen en annan. Det verkar som att arbetslinjen kommer att göra sitt intåg även för människor med den här typen av utmaningar.

Vilken typ av arbete kanske blir en fråga för framtiden, under mötet så uttrycktes olika åsikter om den saken. En annan diskussionsfråga är vilken vision av brukarinflytande som riktlinjerna förespråkar.

– Vad jag upplever när det gäller riktlinjerna är att man sätter sig i ett ovanperspektiv när det gäller brukarinflytande, och det gynnar ingen.

Det måste få växa som exempelvis sociala arbetskooperativ gör. Det handlar om att gruppen själv bestämmer vilket inflytande den vill ha, säger Karin Haster.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Kunskap till Praktik

Förbättring av missbruksvård i fokus på regional konferens i Kristinehamn.

Värmlands läns vårdförbund och Kunskap till Praktik, Sveriges kommuner och Landsting, arrangerade torsdagen den 4 december en regional konferens som syftade till att förbättra och utveckla missbruksvården och beroendevården i Värmlands län.

Kunskap till praktik är ett utvecklingsarbete inom Sveriges Kommuner och Landsting där målet är att utveckla och förbättra den svenska missbruksvården och beroendevården.

Målet är att alla brukare ska få bästa möjliga vård. Arbetet går ut på att utveckla ett kvalificerat stöd för kommuner och landsting/regioner genom att utbilda och informera praktiker , chefer och politiker om vilka metoder och arbetssätt som har bäst effekt, och att stödja kommuner och landsting i förändringsarbetet samt utveckla en organisatorisk struktur för erfarenhetsutbyte och samverkan mellan kommuner , landsting , lokala FoU-enheter , högskolor och universitet.

Kunskap till praktik var titeln på föredraget som Gunborg Brännström, projektledare på SKL, höll.

Hur går man vidare med den kunskap ni får fram?
Vi har en överenskommelse med regeringen, säger Gunborg Brännström, om att implementera de nationella riktlinjerna d.v.s. att utveckla evidensbaserad praktik. Sedan har vi träffat överenskommelser inom psykiatrin och kommuner från första februari om hur det ska gå till. Vi gör då skriftliga överenskommelser med olika läns lansting och kommunförbundet, vårdförbundet eller regionförbundet där det framgår hur man organiserar sig på länsnivå.

Sedan hjälper vi SKL att stödja utvecklingsarbetet genom att man får ett ekonomiskt stöd av oss, man skriver under en överenskommelse där man åtar sig att bygga upp en struktur för arbetet. Där åtar man sig att på länsplanet stötta utvecklingen på lokalplanet i samverkan mellan kommun och landsting. Vi kräver också att de län som är med ska beskriva vad de ska göra med medföljande plan. Vi tycker det är väldigt viktigt att de utgår ifrån där de är i dag. Att de tittar på hur tillgänglig vården är hos dem, samt att de tittar på vad de gör och vad de inte gör i dag och vilka deras förbättringsområden är. Sedan vill vi hjälpa till kompetensutveckling och stöd, att utveckla det som man bestämmer sig själv för att man saknar.

Är det någon som kommer att kolla upp det som ni genomför?
I den överenskommelse som SKL träffat med regeringen står det att IMS, som är en del av socialstyrelsen, ansvarar för utvärderingen tillsammans med SKL och regeringen. Det är nu klart att det blir Lunds Universitet som kommer att ansvara för att följa det här arbetet under tre år, de ska då titta på vad det är som främjar utveckling av evidensbaserad praktik. De ska också se hur överenskommelsen med SKL och regeringen fungerar totalt sett..

Varför tror du att detta kommer att fungera?
Som grund för detta arbete så har vi gjort en utredning för SKL, intervjuat ett stort antal personer om man känner till riktlinjerna, och på arbetsplatserna diskuterat  samverkan mellan kommuner och landsting. Där såg man en hel del brister, folk som jobbade med de här frågorna visste inte vart de skulle vända sig om de ville fördjupa sin kompetens. Det är brister när det gäller samverkan mellan kommun och landsting och där måste det till strukturer för att de ska få till ett bra samarbete, det är oerhört viktigt att man utgår från hur det är på det lokala planet.

Jag tror att det som gör att vi kommer att komma längre med det här stödet är att vi sätter fokus på frågan, att vi kräver struktur och att vi stödjer en utveckling i samverkan. Vi håller också på med att ta fram utvecklingsplaner för de här yrkesgrupperna, vi har en expertgrupp på 20 personer som håller på att ta fram vad alla yrkesgrupper som jobbar med det här borde få för utbildning.

Vi har ju både en hälso- och sjukvårdslag och en socialtjänstlag som reglerar olika områden och det vi måste göra är att skaffa en gemensam nämnare för dem så att de tillsammans ska kunna utveckla det här. Det är ju det som är målsättningen.

Har ni mycket samarbete med frivillig organisationer och brukarorganisationer?
Vi har ett brukarråd där frivilligorganisationer sitter med, för vi tycker det är väldigt viktigt då vi utvecklar evidensbaserad praktik. Detta har både att göra med de nationella riktlinjerna som måste sammanvägas med brukarnas erfarenheter och önskemål, och sedan med de professionella som arbetar med det då deras erfarenheter och kompetens också läggs in i helhetsbilden.

Är det viktigt med brukarorganisationer?
Definitivt viktigt, inledningsvis redovisar vi att så här säger riktlinjerna och då blev det väldigt tydligt att riktlinjerna bara talade om en liten del av vad man borde göra. Så vi bjöd in till en hearing med brukarorganisationerna och de sa helt andra saker som inte står i riktlinjerna. Bemötandet är ett av de viktigaste ämnena, men det står det inte mycket om i riktlinjerna. Tillgängligheten är också viktig, det står det heller inte så mycket om.

En väldigt viktig del är att det inte bara handlar om missbruket i sig utan att det berör boende och sysselsättning också. Vi hoppas kunna bli en lots i systemet då man ofta inte vet vem man ska vända sig till beträffande riktlinjerna. Så hoppas vi kunna fylla en funktion.

Leif Jacobson och Mikael Sandlund från statens offentliga utredningar pratade om sitt uppdrag från regeringen angående utredningen om missbruks- och beroendevård i Sverige.

Vi på ASP bladet fick en möjlighet att prata lite med Mikael Sandlund, sekreterare och leg läkare/docent.

Finns det inte en risk i att alla olika pågående utredningar tappar länken till verkligheten?
Jo, det tror jag tyvärr.

Hur kan ni påverka det?
Genom att ha så bra kontakt med verkligheten som möjligt.

Genom att påskynda utredningarna då?
Ja, men på ett sätt är det nog viktigt att de går långsamt också. De farligaste utredningarna kan vara de som man hetsar igenom för att det finns ett jättestort politiskt tryck. Politiskt tryck kan vara något som skyndar på en utredning åt fel håll, framförallt då det gäller att på kort tid prestera något som tilltalar folket och politikerna, själva grundproblemet kan ju då tappas bort. Själv känner jag mig tillfreds med den svenska modellen då det utreds ordentligt och tar lite tid, för då får man bra genomlysning på problematiken. Under en utredning är det viktigt att låta olika aktörer komma till tals så man får med helheten.

Missbruksvården är ju lite naggad i kanten och är på olika håll i akut behov av hjälp och förändring. Finns det en risk att den havererar innan alla utredningar är klara?
Det tror jag faktiskt, och det vi försöker säga hela tiden är att vi nu är ute efter att lämna förslag, vad som går igenom och vad som inte går igenom är en helt annan sak. Det viktiga är att se det jobbet som vi nu gör som ett sätt att fixa till lagstiftningen så att inte olika berörda inblandade aktörer motverkar varandra.

Sedan gäller det att förtydliga ansvarsbiten inom missbruksvården så att alla vet vem som har ansvaret. Svårigheten ligger ofta i att kommuner har huvudansvaret och sedan ligger en del hos hälso- och sjukvårdmyndigheten. Problem kan ofta uppstå då man inte ser sitt eget ansvar utan individen blir bollad mellan de olika myndigheterna. Det blir både en dyr lösning dåligt för individen.

Jag som skriver måste tillägga att jag fick ett spontant bra förtroende för Mikael Sandlund så jag tror att utredningarna är bra gjorda och kan bara hoppas att politikerna fattar rätt beslut i slutändan.

Bjarne Olsson, Verksamhetschef på Beroendecenter, var den som höll i micken under dagen och var en av dem som anordnade konferensen.

Asp bladet passade på att ställa några frågor.

Vart kommer konferensdeltagarna ifrån?
De flesta tror jag kommer från Värmland, sedan är det lite spritt. Längst bort är Söderhamn, så är det Vingåker, Katrineholm och Eskilstuna mm. Deltagarna kommer från både kommuner och landsting.

Det jobbas i olika områden mellan expertgrupper och brukarråd. Hur ligger Värmland till i den utvecklingen?
Jag tror vi ligger bra till faktiskt, framförallt inom socialpsykiatri och inom missbruksvård tror jag vi har kommit en bra bit på vägen.

Hur ser du på brukarråd?
Brukarmedverkan är viktigt men sedan om man ska organisera det i brukarråd eller inte beror ju på vad man skall ha för verksamhet. Det är viktigt att brukare får komma till tals och det kan ske på olika sätt genom frågeformulär eller annan kontakt. Vi har haft brukare med från beroendecenter här i dag, direkt från avgiftningen.

Har de nationella riktlinjerna fått fäste i Karlstad? Jobbas det aktivt utifrån dem?
Man jobbar med att sprida dem men att säga att de fått fotfäste är att säga för mycket. Alla har nog hört talas om dem men det innebär ju inte att man jobbar konkret efter dem. Men vår målsättning är att alla ska göra det.

Det pratas en del om lagstiftning inom missbruksvård. Är det positivt tycker du?
Ja, det tycker jag, det är ju för att ge kommunen möjligheter, men också för att den enskilde brukaren ska känna rättssäkerhet och veta vad det är för spelregler som gäller.

Kan en klar och tydlig lagstiftning bespara kommun och landsting diskussionen om vem som bär ansvaret?
Ja, det tror jag. Genom en klar lagstiftning blir det klart och tydligt vem som är ansvarig.

Hur tror du det skulle se ut om all missbruksvård gick under en enda enhet i landet?
Man skulle ju slippa tjafset mellan kommun och landsting om det var samma pengapåse, men hur det skulle gå att genomföra rent praktiskt vet jag inte. Det viktigaste är ju att man kan samarbeta.

Tycker du dagen fallit väl ut?
Jag tycker det har varit spännande grejer som kommit fram. Speciellt de praktiska exemplen. Sedan är det intressant att de små kommunerna får chansen att visa upp sig. Så dagen har varit bra för alla parter.

Text: Thomas Andersson