Ingen är som någon annan

Barn som bråkar

– Att man kunde känna sig nöjd med sitt bästa, det skulle jag önska fler människor, säger Tina Wiman om möten med barn, ungdomar och vuxna med npf. Hon har även skrivit boken ”Barn som bråkar” tillsammans med psykologen Bo Hejlskov Elvén.

Författaren och föreläsaren Tina Wiman har själv erfarenhet av npf, så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, då hon har ADHD. För att veta hur hon ska handskas med olika situationer på bästa sätt menar hon att hon fått strategier med åren. Mycket beror också på själva situationen.

– Om en eller två i familjen är på dåligt humör så försöker någon lugna ner eller be någon att skärpa sig, annars blir det lite ömsesidigt kaos, berättar hon.

Att inte tappa tålamodet i vissa situationer är en träningssak, menar Tina. Det viktigaste för henne har varit så kallad kognitiv omtolkning. Då handlar det om att förstå vad som hände i en viss situation, att förstå på ett sätt som är riktat bort från sig själv som person. Det finns även andra metoder för att handskas med ett trytande tålamod. Tina ger exempel på mindfulness och promenader, samt att även lära sig känna igen signaler hos sig själv innan man förlorar tålamodet.

Att leva med npf
Bland det viktigaste som hon lärt sig från livet med npf, nämner hon något som hennes pappa en gång sa till henne:

– Vi tror att vi förstår andra människor, men i själva verket kan vi aldrig göra det, utan människan bär universum i sina sinnen. Alla upplever en egen värld.

När man som någon med npf beskriver hur det är och hur man upplever saker, så får man ofta överdriva lite för att förståelsen ska bli helt rätt, menar Tina. Man får även vara ganska specifik, till exempel med en liten eller stor händelse och konsekvenserna av dessa, gärna något som andra kan känna igen sig lite i.

– Människor kan såklart förstå aspekter, men att helt förklara och förstå vad det innebär och hur det är att leva med npf är nog inte helt möjligt, på ett sätt, säger Tina.

Kommunikation
Vad bör då närstående, familj och vänner tänka på angående npf?

Att man inte förstår, menar Tina. Man kan tro att man gör det, men egentligen förstår man inte vidden av hur det känns. När man inser det blir det mycket enklare att vara tålmodig och medkännande, än om man tror att man vet precis hur det är och känns.

Barn och ungdomar som inte förmedlar vad som är fel rakt ut kan säkert oroa de flesta.
– Det finns många olika scenarion där barn och ungdomar inte kan, vill eller orkar säga något, men de slutar inte kommunicera för det, säger Tina.

Hon menar att kommunikation är så mycket mer än bara orden, men att det kan bli svårare om personen inte har så mycket kroppsspråk eller inte visar så mycket med ansiktet.

– Då får man prova olika saker och så märker man vad som funkar. Det finns många olika samtalstekniker, som till exempel att ritprata, skicka sms eller ta en tur i bilen, menar Tina.

Att få till resurser i skolan för barn och ungdomar med npf är inte alltid lätt. Inte heller att veta hur man ska gå tillväga för att få till det.

– Se till att inte vara ensam vid mötet med skolan, menar Tina. Att ha med sig någon mer som lyssnar kan göra hela skillnaden, men man kan även gå högre som till exempel chefens chef eller kommunen och skolchefen.

Tina Wiman

Text: Matilda Eriksson
Foto: Privat

I fokus: Stockfallsboendet

Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Bemötande vid ADHD och autismtillstånd

Under föreläsningsdagen talade även Immanuel Brändemo, och ASP Bladet passade på att intervjua honom. Immanuel är transsexuell, har Aspergers syndrom, ADHD och en varm utstrålning.

Hens kunskaper om asperger och ADHD bygger fram­för­allt på personliga erfaren­heter – både egna och andras. Hen är mer intresserad av ”hur” än ”varför”, och fokuserar därför hellre på praktiska kunskaper än rent medicinsk forskning.

Det är svårt att generalisera vad som är skillnaden på ASPI och andra föreläsare, men de flesta som föreläser om NPF har inte NPF själva, berättar hen, utan det är ofta någon som står där och talar om ”dem” och ”dem där”.

– Det är ju inte jag särskilt förtjust i kan jag ju säga. Ibland märker man att de har missuppfattat vissa grejer, att de tar för givet att när en person med NPF gör ”så där”, så måste det alltid bero på ”det här”.

PERCEPTIONEN OFTA BORTTAPPAD
Immanuel säger att den forskning som finns om NPF bygger mestadels på att personer som saknar diagnoser har iakttagit dem. Det är svårt att förstå dessa diagnoser med ett utifrånperspektiv.

När Immanuel själv utreddes och fick sin diagnos, upplevde hen att diagnoserna inte diskuterades bland allmänheten på samma sätt som nu. På bara tio år har det hänt mycket. Immanuel vänder sig i sina föreläsningar främst till personal inom offentlig verksamhet, som möter NPF-personer. Men även andra är välkomna.

– Det är rätt vanligt att folk kommer hit i egenskap av personal, men så smiter de in efter föreläsningen och säger till mig; ”Men du, jag tror jag själv har asperger, vågar jag gå och utreda mig?”

DIAGNOS NÖDVÄNDIG?
Att få en diagnos på papper kan göra att det blir lättare att få omgivningen att lyssna, säger hen. I bästa fall kan det funka som ett slags ”Stopp! Jag har asperger eller ADHD. Bara för att saker fungerar på ett visst sätt för dig, behöver det inte funka så för mig.”

– Du kanske tycker det är lätt, men det är kanske mycket svårare för mig.

Det blir lättare att få tillgång till vissa stödinsatser med en diagnos, de blir ett ”bevis” för samhället att problem kan finnas. För andra som inte har stora stödbehov, och har självkännedom, så är behovet av diagnos inte lika stor.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin