Etikettarkiv: NPF

Ingen är som någon annan

Barn som bråkar
Barn som bråkar

– Att man kunde känna sig nöjd med sitt bästa, det skulle jag önska fler människor, säger Tina Wiman om möten med barn, ungdomar och vuxna med npf. Hon har även skrivit boken ”Barn som bråkar” tillsammans med psykologen Bo Hejlskov Elvén.

Författaren och föreläsaren Tina Wiman har själv erfarenhet av npf, så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, då hon har ADHD. För att veta hur hon ska handskas med olika situationer på bästa sätt menar hon att hon fått strategier med åren. Mycket beror också på själva situationen.

– Om en eller två i familjen är på dåligt humör så försöker någon lugna ner eller be någon att skärpa sig, annars blir det lite ömsesidigt kaos, berättar hon.

Att inte tappa tålamodet i vissa situationer är en träningssak, menar Tina. Det viktigaste för henne har varit så kallad kognitiv omtolkning. Då handlar det om att förstå vad som hände i en viss situation, att förstå på ett sätt som är riktat bort från sig själv som person. Det finns även andra metoder för att handskas med ett trytande tålamod. Tina ger exempel på mindfulness och promenader, samt att även lära sig känna igen signaler hos sig själv innan man förlorar tålamodet.

Att leva med npf
Bland det viktigaste som hon lärt sig från livet med npf, nämner hon något som hennes pappa en gång sa till henne:

– Vi tror att vi förstår andra människor, men i själva verket kan vi aldrig göra det, utan människan bär universum i sina sinnen. Alla upplever en egen värld.

När man som någon med npf beskriver hur det är och hur man upplever saker, så får man ofta överdriva lite för att förståelsen ska bli helt rätt, menar Tina. Man får även vara ganska specifik, till exempel med en liten eller stor händelse och konsekvenserna av dessa, gärna något som andra kan känna igen sig lite i.

– Människor kan såklart förstå aspekter, men att helt förklara och förstå vad det innebär och hur det är att leva med npf är nog inte helt möjligt, på ett sätt, säger Tina.

Kommunikation
Vad bör då närstående, familj och vänner tänka på angående npf?

Att man inte förstår, menar Tina. Man kan tro att man gör det, men egentligen förstår man inte vidden av hur det känns. När man inser det blir det mycket enklare att vara tålmodig och medkännande, än om man tror att man vet precis hur det är och känns.

Barn och ungdomar som inte förmedlar vad som är fel rakt ut kan säkert oroa de flesta.
– Det finns många olika scenarion där barn och ungdomar inte kan, vill eller orkar säga något, men de slutar inte kommunicera för det, säger Tina.

Hon menar att kommunikation är så mycket mer än bara orden, men att det kan bli svårare om personen inte har så mycket kroppsspråk eller inte visar så mycket med ansiktet.

– Då får man prova olika saker och så märker man vad som funkar. Det finns många olika samtalstekniker, som till exempel att ritprata, skicka sms eller ta en tur i bilen, menar Tina.

Att få till resurser i skolan för barn och ungdomar med npf är inte alltid lätt. Inte heller att veta hur man ska gå tillväga för att få till det.

– Se till att inte vara ensam vid mötet med skolan, menar Tina. Att ha med sig någon mer som lyssnar kan göra hela skillnaden, men man kan även gå högre som till exempel chefens chef eller kommunen och skolchefen.

Tina Wiman
Tina Wiman

Text: Matilda Eriksson
Foto: Privat

I fokus: Stockfallsboendet

img_0222
Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

almedalen_04juli-29-malin

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Bemötande vid ADHD och autismtillstånd

23456789Under föreläsningsdagen talade även Immanuel Brändemo, och ASP Bladet passade på att intervjua honom. Immanuel är transsexuell, har Aspergers syndrom, ADHD och en varm utstrålning.

Hens kunskaper om asperger och ADHD bygger fram­för­allt på personliga erfaren­heter – både egna och andras. Hen är mer intresserad av ”hur” än ”varför”, och fokuserar därför hellre på praktiska kunskaper än rent medicinsk forskning.

Det är svårt att generalisera vad som är skillnaden på ASPI och andra föreläsare, men de flesta som föreläser om NPF har inte NPF själva, berättar hen, utan det är ofta någon som står där och talar om ”dem” och ”dem där”.

– Det är ju inte jag särskilt förtjust i kan jag ju säga. Ibland märker man att de har missuppfattat vissa grejer, att de tar för givet att när en person med NPF gör ”så där”, så måste det alltid bero på ”det här”.

PERCEPTIONEN OFTA BORTTAPPAD
Immanuel säger att den forskning som finns om NPF bygger mestadels på att personer som saknar diagnoser har iakttagit dem. Det är svårt att förstå dessa diagnoser med ett utifrånperspektiv.

När Immanuel själv utreddes och fick sin diagnos, upplevde hen att diagnoserna inte diskuterades bland allmänheten på samma sätt som nu. På bara tio år har det hänt mycket. Immanuel vänder sig i sina föreläsningar främst till personal inom offentlig verksamhet, som möter NPF-personer. Men även andra är välkomna.

– Det är rätt vanligt att folk kommer hit i egenskap av personal, men så smiter de in efter föreläsningen och säger till mig; ”Men du, jag tror jag själv har asperger, vågar jag gå och utreda mig?”

DIAGNOS NÖDVÄNDIG?
Att få en diagnos på papper kan göra att det blir lättare att få omgivningen att lyssna, säger hen. I bästa fall kan det funka som ett slags ”Stopp! Jag har asperger eller ADHD. Bara för att saker fungerar på ett visst sätt för dig, behöver det inte funka så för mig.”

– Du kanske tycker det är lätt, men det är kanske mycket svårare för mig.

Det blir lättare att få tillgång till vissa stödinsatser med en diagnos, de blir ett ”bevis” för samhället att problem kan finnas. För andra som inte har stora stödbehov, och har självkännedom, så är behovet av diagnos inte lika stor.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

IDROTT OCH MÅNGFALD

2Konferensen Idrott och mångfald syftar till att öka kunskapen om mångfaldsfrågor inom idrotten. Årets tema är ”Dolda funktionsnedsättningar – kan alla vara med?” Intresset för konferensen är stort.

Deltagarna kommer från idrottslivet, skolor, kommuner och frivilligorganisationer i hela Sverige. Upplägget är en mix av forskning/fakta, föreläsningar, goda exempel och diskussioner. UR Samtiden i Kunskapskanalen kommer dessutom att filma konferensen och sända den under våren.

Dolda funktionsnedsättningar kan vara någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). De vanligaste diagnoserna är ADHD, Aspergers syndrom, autism, Tourettes syndrom och OCD (tvångssyndrom). Konferensen arrangeras av Värmlands idrottsförbund, Karlstads kommun och Karlstads universitet i samarbete med ett flertal andra organisationer.

Halv nio på morgonen börjar Susanne Wolmesjö, som är fil. mag. i pedagogik och jobbar på Bosön Idrottsfolkhögskola, med sitt ämne ”Rörelse är en underskattad medicin”. Hon inleder med en order till den morgontrötta publiken:

– Stå upp! Bra. Varsågoda och sitt!

3SNASK I BARNENS MATLÅDA
Hon berättar att hon brinner för ämnet idrott och att hon varit rörlig sedan barnsben. Hon utbildade sig till sjukgymnast, blev friskvårdare och idrottslärare. Senare fick hon även ett volleybollstipendium för att bli proffs i USA. Dagisfikat i USA var Snickers, Coca-cola, jordnötssmör och sylt.

De barn med dålig motorik i skolan, så kallade Spider kids, har 20 år senare sämst hälsa och sämst social kompetens. Det behövs rörelseträning.
– Plocka äpplen! Det är lättare att koncentrera sig om man har fysisk aktivitet. Det är jobbigt och farligt att sitta stilla.

SAMARBETE
Markus Blomqvist, verksamhetsansvarig på People and Technology AB i Stockholm, pratar om Fritidsnätet, som han säger är ett lyckat samarbete över kommungränserna. Passion för människor och teknik. Aktivitet för en meningsfull och mer stimulerande fritid, samt fler sociala kontakter.

AKTIVA, FÖRÄLDRAR OCH LEDARE
Anna Wennerlund Cruickshan är mor till ett aktivt barn med Aspergers syndrom. Det är viktig med trygghet.
– Jag är extra hönsig!

4Vad ska personer med osynliga funktionshinder träna? Inom ridsporten så finns ett säkerhetstänk, både andra och hon själv kan skadas om hon får ett utbrott bland hästarna. Mindre grupper är bra, då varje enskild kan få mer hjälp. Nackdelen är att hon då får rida med vuxna med Downs syndrom.

Sociala missförstånd i lagsporter kan uppstå. Detta har lett till en rak höger på en lagkamrat i volleyboll. Det behövs ibland särbehandling även om man i grunden inte vill att det skall vara särbehandling alls. Folk vet för lite.

FÖRST MEN SIST
Azita Iranipour har två barn. En son på 14 år som tränar sex dagar i veckan som målvakt i ishockey. Han har ADHD och mild Asperger. Det är utmaningar varje dag. Planering och struktur är väldigt viktigt. Varje dag får de skriva upp exakt vad som skall göras och vilken tid. Saker måste flyta, är handduken glömd? Man måste lotsa och mentalt förbereda inför varje match.

Sonen är beroende av en ledare. Han är först på träningen, men är ändå alltid sist på isen. Konflikter minskar med förståelse. Det bästa för en person med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) är att få brinna för något i något sammanhang. Var inte rädda för att be föräldrarna om hjälp. Fysiskt självförtroende! Idrott är en medicin, en livförsäkring.

IDROTTARE ELLER KRIMINELL
Helen Wesström är en sprinter och har själv Aspergers syndrom och ADHD. Hon simmar mycket. Helen säger att hon är galet dum-envis. Att hon har en overdrive som inte finns hos andra. – Jag tror på vad folk säger och är bolldyslektiker. Jag måste få utlopp för rörelserna, och om jag inte tränar blir jag deppig. Antingen skulle jag blivit idrottare eller kriminell.

5Aila Ibanez på Riksidrottsförbundet, har bara haft ADHD-diagnosen i två månader. En klassisk replik från föräldrar till barn med NPF-problematik är ”skärp dig!”, vilket sällan leder till något gott. Man måste vara öppen med diagnosen i idrotten annars fungerar det inte. Att vara aktiv i ett positivt sammanhang.

TALANG I ALLA
Idrotten ska inte hitta talanger. Idrotten ska finna talangen i alla. Alla har rätt att vara med i idrotten. NPF-symtom som hyperfokus, koncentration, kreativitet och snabbhet är bra att ha i idrotten. Bra idrott har många vinster.

För mer information, besök gärna: http://www.idrottochmangfald.se

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

”Mer respekt och förståelse är önskvärt”

När Helenas dotter Maja, då 6 år, höll på med idrott kom hon i konflikt med sin tränare. Tränaren förstod inte varför Maja betedde sig som hon gjorde. Denna brist på förståelse gjorde att hon kallade Maja bortskämd.

Men Helena visste att dottern inte var bortskämd, utan bara tänkte annorlunda. Detta hade framkommit ganska tidigt, så Maja gjorde en utredning för att se om hon hade Asperger eller något annat neurologiskt funktionshinder. Strax efter incidenten fick Maja, hennes storasyster och deras föräldrar veta att Maja hade diagnosen Aspergers syndrom. Storasystern hade svårt att ta in det, men Helenas systerdotter har också samma diagnos och när de berättade att kusinen också hade Asperger, sa hon:

– Det är ju inget fel på henne!

Sen var det inga mer problem med det.
– Det var denna händelse som fick mig att börja fundera, berättar Helena, får inte tränarna någon utbildning i hur de ska hantera barn med särskilda behov? Det behöver inte bara gälla Asperger, det kan handla om DAMP, ADHD eller något annat funktionshinder.

Har din dotter bara hållit på med friidrott?
– Hon har provat på fotboll och innebandy, men det var friidrotten hon fastnade för. Kanske mest för att hennes storasyster också tränar, även om det är fotboll. Speciellt när jag kom in i klubben och började träna henne, istället för den person som varit dum mot henne.

Tror du att det är likadant för andra barn med neurologiska funktionshinder? Eller passar olika träning olika diagnoser?
– Det är viktigt för alla barn att röra på sig för att må bra, om det sedan sker individuellt i en klubb eller i grupp, till exempel ett fotbolls- eller innebandylag, är inte det viktigaste. Jag tror till exempel att barn med Asperger trivs bäst med ”ensamidrotter”, medan de med exempelvis ADHD söker sig till fotboll eller innebandy. Sysslar de med ensamidrott är det kanske karate eller boxning där de kan få utlopp för sin överskottsenergi.

Har du kontakt med andra föräldrar i samma situation?
– I dagsläget har jag kontakt med en mamma till en son med ADHD som spelar fotboll och innebandy. Hon skulle egentligen ha varit med här i dag, men fick förhinder i sista stund. Trots att våra barn har olika diagnoser, har vi föräldrar samma problematik med våra barn. Vi ska försöka starta ett projekt för att utbilda tränare hur de ska hantera barn som inte är som ”alla andra”. Det behöver inte bara vara funktionshinder, utan kanske sexualitet, annat könsuttryck och andra saker, kanske mer ett fysiskt funktionshinder. Vi hörde att det går att söka pengar via Arvsfonden till det här projektet, så det ska vi göra.

Innan din dotter fick diagnosen, hände det att barnen var dumma mot henne?
– Det var speciellt två flickor som var dumma. De skrattade åt Maja när hon hade dålig finmotorik och det gjorde henne ledsen. Det var Maja själv som berättade det för mig, jag såg det inte själv.

Hur har det blivit nu, efter diagnosen? Bättre? Sämre?
– Jag inbillar mig att det har blivit bättre. Men, jag vet inte om det beror på att de har fått en ökad respekt för Maja, eller om de tar sig i akt eftersom jag finns där och ser/hör allt.

Låter ni Maja tävla?
– I början ville hon inte det själv och då respekterade vi det givetvis. Maja blev generad och tyckte att alla stirrade på henne, bara för att hon var annorlunda. Men så kom hon en dag och sa: ”Mamma, jag vill tävla!” och då anmälde vi henne till en mindre tävling. Efter det har skamkänslorna mer eller mindre försvunnit och hon tävlar, ofta och gärna numera. Kanske föräldrarna till de andra barnen som också tittade på träningen gjorde att hon insåg att det var inte så ”farligt” att andra tittade på henne.

Slutligen, har du några tips eller råd till andra föräldrar i samma situation?
– Våga var öppna! Varken de eller deras barn har gjort något fel! Respektera barnens vilja och lyssna på dom! En pappa kanske vill att sonen ska bli fotbolls- eller hockeyproffs, men sonen kanske vill hålla på med något helt annat!

Tack för att du tog dig tid.
– Tack själv.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Äntligen körkort

Eric Donell har ADHD och Tourettes syndrom så det känns genuint det han berättar om att ta körkort om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Detta är ingenting han bara har läst sig till. Han har personlig erfarenhet.

Tänk dig att du kör på en väg. Snön yr så du ser bara några meter framåt. Tänk dig samma väg en vacker solig sommardag. Det kan vara skillnaden att en person med NPF kör bil och att en ”normal” person gör det. För att vara en god bilförare skall man ha exekutiva funktioner, det vill säga bland annat att man kan fatta snabba beslut och anpassa sig efter omgivningen. Med detta inleder Eric Donell sin föreläsning.

För ett par år sedan var det ett förslag, enlig media, att personer med ADHD inte skall få köra bil framöver. Detta är inte så klokt. Man bör bland annat betänka att personer har olika grava former av ADHD, några är utmärkta bilförare, medan andra bör lämna fordonet hemma. Vissa passar, andra inte.

Det är viktigt att veta att NPF ökar risken för att hamna i olyckor. NPF kan påverka ens färdighet att köra bil, några av områdena som kan påverkas är bland annat: omdöme, erfarenhet, attityd bakom ratten, att kunna behålla lugnet i stressiga situationer, att kunna planera framåt och simultankapacitet. Det är graden av funktionshinder som spelar roll.

LIKA FARLIGT SOM FYLLA

Eric berättar att det finns en rapport som kommit fram till att medel till svår ADHD är lika farliga i trafiken som en rattfull. Personer med ADHD mister körkortet tre gånger oftare än ”normala”, de får tre gånger så ofta böter, de är en trafikfara då de oftare missar skyltar, gör impulsiva manövrar och har en utåtagerande körning. Men, personer med ADHD kör oftare bil än ”normala”, detta kan vara en delförklaring till överrepresentationen.

Personer med Aspergers syndrom liknar personer med ADHD, men de har också svårt med att vara flexibla i trafiken. Det är viktigt att intuitivt utgå från trafikreglerna om det finns en fara. Aspergare behöver särskilt öva trafiksituationer som rondeller och stora parkeringsplatser där regler ofta inte följs och man måste vara fokuserad på att kunna frångå reglerna och tänka sig in i andras tankar.

För personer med Tourettes syndrom kan man öva sig på att skjuta upp eller ersätta tics. Man kan använda sig utav Habit reversal för att ”släcka ut” ticsen med en motrörelse. Man kan också prova en medicin som inte ger ökande tics som biverkan.

Lars Englund som är chefsöverläkare på Transportstyrelsen menar att minst 90 % av alla personer med NPF kan ta körkort, det är väldigt individuellt. Några kan ha en svår variant och ändra en lätt variant av samma diagnos.

MEDICINER OCH MEDPASSAGERARE

Personer som medicineras mot ADHD kör långsammare. Om man tar medicin under en bilfärd så skall man dock se till att den räcker hela färden, annars kan symtomen till och med bli värre.  Vid bussfärder står det ibland en skylt att ”Samtal med föraren under färd förbjudet”. Eric säger att samtal under bilfärden kan vara livsfarligt. Han berättar leende om en episod där han själv körde med två kompisar i bilen.

– Kompis ett sa ”sväng vänster”, kompis två sa ”sväng höger”, vad gjorde jag? Körde rakt fram och ner i diket förstås!

OM, NÄR, HUR KÖRKORT?

Det är viktigt att vänta med att ta körkort till personen är mogen. För att få ett övningskörningstillstånd vid NPF måste man kryssa i rutan att man har ett NPF och skicka med ett läkarintyg där det står att personen är lämpad att börja övningsköra. Man kan få detta intyg av en läkare på vårdcentralen, eller, om man medicinerar, hos den läkare som skriver ut medicinen.

Normalt tar det bara en till två veckor att få pappren om de är rätt ifyllda och om läkarutlåtande medskickas, för personer med nedsatt syn krävs även en synundersökning. Utan läkarintyg börjar inte saken behandlas. Nu och då skall man skicka in ett nytt intyg så länge man medicinerar. Undanhåller man att man har en diagnos så kan man fällas för vårdslöshet i trafik vid en eventuell olycka. Vad gör man då om tillståndet avslås? Om det är på grund utav en faktor som kan göras något åt, ta de nödändiga stegen. Sök igen om du har ny information, eller överklaga.

 Text: Maria Lundby Bohlin