En maskros ur asfalten

Therese Eriksson är ett så kallat maskrosbarn. En idag 25-år gammal stockholmska som har tagit sig igenom kämpiga omständigheter och kommit ut på andra sidan. En fin majdag föreläste hon för deltagare på Region Värmlands konferens Nya perspektiv i Sunne.

Det är inte alla förunnat att få födas in i en trygg familj, med föräldrar som är friska och krya. Viljan kan finnas där, att göra rätt mot sitt barn – men förmågan kanske saknas. Därför är det särskilt viktigt att lyfta fram exempel på personer som när de har vuxit upp lyckats bryta destruktiva mönster och skapa sig en bättre verklighet. Therese Erikssonsom är verksamhetschef på föreningen Maskrosbarn, är en av dessa.

Hon arbetar med föreläsningar för barn och vuxna, och började sitt föredrag med en gastkramande berättelse om ett ögonblick ur sin egen barndom som satt djupa spår.

– Jag hörde att Danne skrek uppe i sovrummet, och jag hann inte längre än till trappen innan han var på väg ner. Han bar mamma i sina armar. Hennes huvud hängde som en docka och han skrek, hennes kropp såg så tung ut. Jag blev kall i hela kroppen och kunde inte röra mig, återgav hon.

Berättelsen fortsatte. Känslor av övergivenhet, ensamhet och förvirring fanns där, och en rädsla att mamma var död. Också skuldkänslor, varför hade hon brytt sig mer om sina läxor än om mammas hälsa? Som vuxen är det lätt att se hur tokigt det är att ta på sig skulden över vad ens förälder gör mot sig själv, men som barn lever man i en annan verklighet.

De vuxna representerar den yttersta tryggheten. Och när den tryggheten försvinner och man inte vet om mamma kommer att överleva? Therese gjorde sitt bästa för att klä denna svårligen förstådda känsla i ord, ur ett barns perspektiv:

– Det skulle vara mitt fel om hon dog, konstaterade hon med eftertryck.

Alkoholismens skamvärld

Innan alla dessa händelser var hon en vanlig tjej som gillade badminton. Mamman var något av en supermänniska, men som ruvade på erfarenheter av det tyngre slaget. Hon hade nämligen i sin tur genomlevt en uppväxt präglad av en misshandlande far som haft en destruktiv relation med alkohol.

Och även om Therese mamma hade tusen järn i elden och älskade sin dotter, så upprepades självskadebeteendet.

– Jag vet att andra vuxna tänkte, ”hur orkar hon med allt?”. Till slut orkade inte min mamma med allt längre. Utan hon började dricka för att orka, berättade Therese.

Senare splittrades så deras familj. Therese blev boende hos sin far – och under sista året på gymnasiet startade hon som projektledare tillsammans med vännen Denise Madsen det som kom att bli föreningen Maskrosbarn.

– Vi var jättenaiva och skulle rädda hela världen, samtidigt. Och de flesta vuxna vi träffade skakade på huvudet och sa: ”men det här kommer ju aldrig att gå”, sade Therese.

Men det gick faktiskt, fast inte med en gång. Drivkraften blev den vuxenvärld som de tyckte gjorde alldeles för lite. De drog igång en stödgrupp, men inga ungdomar kom. Insikten infann sig att väldigt få vågar berätta om vad som händer hemma. Språnget till att öppna upp en glipa i mot sitt inre, samt att spegla det mot sina medmänniskor, upplevs som väldigt riskfyllt.

Därför tänkte de att de istället skulle arbeta för att sprida kunskap om barn i familjer med missbruk.

Att öppna upp

– Jag höll i min första föreläsning för socialkontoret vid Spånga-Tensta, utanför Stockholm. Det var skitjobbigt och jag skulle berätta om min familjehemlighet som jag hade skämts för under hela min uppväxt. Men det hände så mycket därinne, vi väckte både känslor tankar och funderingar, minns Therese.

Och på den vägen är det. Therese och Denise började åka runt och berätta sina historier i skolor, och Therese är idag del av en grupp människor som sprider erfarenheter om hur det är att växa upp som maskrosbarn. Idag har de träffat över tiotusentals elever, spridda över hela Sverige. Och så vuxna då.

Över femhundra föreläsningar har det hunnit bli, allt som allt. Undertecknad misstänker också att åhörarna i Sunne tog med sig en hel del av berättelsen med sig hem, likt de elever hon föreläser för.

Föreningen i sig har dessutom hunnit bli betydande. De äger till och med en egen lägergård i Gnarp,i norra Hälsingland. Där har de haft 70 ungdomar på besök de senaste somrarna. Målgruppen är och förblir stor:

– Idag vet vi att det är 500,000 barn och unga, som växer upp med en förälder som dricker för mycket – eller har en förälder som mår psykiskt dåligt, konstaterade ThereseEriksson inför åhörarna.

Alla goda krafter som har för avsikt att stötta de som växer upp i sådana miljöer har alltså ett stort uppdrag framför sig.

Text: Robert Halvarsson

Therese Andersson har skrivit den självbiografiska boken ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”, vilket hon under föreläsningen läste upp delar ur.

Fakta: Föreningen Maskrosbarn

• Driver tillsammans med Tjejzonen Storasyster ett nätprojekt, där unga kan chatta med en vuxen en gång i veckan.
• Har lägerverksamhet för ungdomar mellan 14-19 år på sommar, höst och jullov.
• Har ungdomsgård varannan fredag som vi kallar för ”fredagsmys”.
• Har fem stycken stödgrupper som kallas för ”arbetsgrupper”.

Ett Julbord av möjligheter

Fredagen den 17/12 hade Landstinget i Värmland en temadag i huset där Gemet finns. Bland utställarna fanns vi på Media & Kulturgruppen. ASP Bladet bevakade händelsen.

Det var en ansenlig skara människor som hade samlats denna kalla vinterdag för att ta del av det julbord av möjligheter som finns till buds inom landsting, kommun, universitet och kooperativ.

Dagen arrangerades av Framtidens psykiatri – en aktivitetsgrupp inom Nya perspektiv med fokus på psykisk hälsa. Deras mål är att forma en positiv, gemensam framtidsbild som sätter brukaren/patienten i fokus och inkluderar alla som arbetar inom Värmlands kommuner och landsting, likaväl som patienters/brukares närstående och andra viktiga aktörer, som bidrar till en bra vård- och återhämtningsmiljö för våra patienter/brukare.

Det här var första gången som temadagen arrangerades och denna gång fokuserade man på Karlstad med sina kranskommuner. Tanken är att temadagen ska återkomma årligen och att fokus flyttar runt i länet. Förutom de verksamheter som fanns på utställningsdelen, kunde man även ta del av korta föredrag och workshops. Föredragen var cirka 10 minuter långa och vi passade på att hålla en kort föreläsning om Media & Kulturgruppen.

Det var inte bara vi som hade intresse av att bevaka denna dag, även Sveriges Radio återfanns bland besökarna. Utrymmet var tyvärr lite trångt för denna pilotutställning, men däremot var konceptet för temadagen av ett bättre skick.

Här följer några röster från personer som var där angående vad de tyckte om temadagen:

– Man lär sig mycket av varandra och det är kul att se vad andra arbetar med inom socialpsykiatrin, tycker Meta Fredriksson Monfelt, representant för samordningsförbundet Samspelet.

– Det är roligt att få reda på vad som sker inom andra verksamheter, säger Åsa Lundmark och Anette Simonsson från dagverksamheten Ängvillan i Skoghall.

– Jag tycker det är en bra dag för att det ger möjlighet att visa att det finns väldigt många bra verksamheter, säger Göran Wijkström från boendet Nätet i Kristinehamns kommun.

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Henrik Sjöberg

Nya perspektiv på psykisk hälsa

”Det viktiga är att man har något gemensamt ” för att en självhjälpsgrupp ska fungera. Eva Persson, projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv, berättar för ASP-bladet hur hennes arbete ser ut.

Vi har satt oss i ett lugnt hörn på ASP Bladets redaktion för att prata om vad hon gör inom projektet Nya perspektiv och i synnerhet inom arbetsgruppen Psykisk hälsa. Eva Persson är projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv. Hon är spindeln i nätet när det gäller implementering av självhjälpsgrupper för ungdomar 18-25 år.

Hon arbetar också med utbildning genom temadagar, workshops för att informera vad självhjälpsgrupper är och lär ut hur de ska fungera. Föreningen Solkatten i Göteborg är en föregångare i arbetet med självhjälpsgrupper.

– I Göteborg har de en stor lägenhet där det bara finns självhjälpsgrupper, säger Eva Persson.
Hon berättar vidare att i Göteborg har de en väl fungerande organisation. Från början var de en ideell förening och har haft tolv år på sig att bygga upp sin verksamhet, medan här i Karlstad befinner sig saker och ting fortfarande i sin linda. Det finns även självhjälpsgrupper i Norge och Danmark och våra två nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige.

Eva Persson har tidigare arbetat på studieförbundet Sensus med dessa frågor och berättar att det viktiga är att få med sig folk. Det är inte så lätt att själv starta en självhjälpsgrupp. Oftast går det till på så sätt att folk visar intresse om att starta en självhjälpsgrupp. Eva berättar att när hon jobbade på studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkan ringde folk och sa de ville vara med i en grupp för bipolära. Hon bildade ingen grupp själv utan det skötte deltagarna själva.

Att verka för samverkan mellan olika intressen so0m kommuner, landsting och andra aktörer ger också bättre resultat.  Det behövs även skapas strukturer som bygger på att människor samarbetar. Det viktiga är därför strukturen, betonar Eva Persson.

Hur det går till
En igångsättare visar självhjälpsgruppen hur den ska arbeta. Han eller hon lär ut reglerna och har som syfte att skapa trygghet i gruppen. Det går inte att börja prata hursomhelst. Man pratar en i taget och om någon vill ha en kommentar måste den be om det.
– Det är väldigt strukturerat eftersom det ska kännas tryggt att vara i gruppen, berättar Eva Persson.

Gruppen får inte vara för liten och inte heller för stor. Idealgruppen är fem till åtta personer. Igångsättaren är med högst fem gånger och sedan vet gruppen hur den ska fungera. Gruppen kan fungera i flera år eller under kortare tid och det finns alltså ingen tidsbegränsning på hur lång tid man får mötas.
Till en början ger man kanske det en chans för det tar ett tag innan man förstår hur det fungerar. Eva rekommenderar att man är med åtminstone fem gånger innan man bestämmer om det är något att satsa på. Det viktiga är att de i gruppen kan lita på varandra och det som sägs stannar bland deltagarna.

Målet med gruppen är att prata om något som är gemensamt för gruppen och dela med sig av sina erfarenheter. Det måste finnas ett tema som samtalet kan byggas kring. Sedan kan det finnas ämnen som hänger ihop med huvudtemat som man också kan prata om.

I Sunne håller de på att intervjua ungdomar för två självhjälpsgrupper under temat Ung i Sunne. Det är ungdomsmottagningen som är drivande i arbetet. I mars satte man ihop en arbetsgrupp som bestod av kuratorer, barnmorskor och diakoner för att testa hur en självhjälpsgrupp fungerar.  På flera plaster i Värmland börjar man nu att förbereda igångsättandet av självhjälpsgrupper.

Kontakten med verkligheten
För att detta ska fungera måste kommun, landsting och andra aktörer samverka intimt, menar Karin Haster, division psykiatris biträdande chef. Hon förklarar vidare i informationsmaterialet för Nya Perspektiv att sättet att jobba är brukarfokuserat. Individen har ett tydligt inflytande och det krävs en delaktighet för att detta ska fungerar, säger Karin Haster.
– Jag tycker att det är jättebra att kommuner och landsting ser att det behövs samtal om livet, tycker Eva Persson.
Hon berättar om ett stort möte där politiker och anställda möttes i Sunne. Under mötet var det en deltagare ur en självhjälpsgrupp som berättade om sina erfarenheter. Det var väldigt positivt och hade lett till nya kontakter som utvecklat sig till vänskapsband. Eva berättade att de till och med firade jul tillsammans. Det var ett starkt vittnesbörd om hur självhjälpsgrupper kan påverka på ett positivt sätt.
– Det finns ett stort behov av vård- och stödsamordning. Jag har tidigare jobbat med metoden och vet vilken betydelse den har för den enskilde brukaren, säger Karin Haster.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Fakta:
Nya Perspektiv är ett samverkansprojekt som ska leda till ett samarbete mellan kommun och landsting. Detta leds av Region Värmland. ”En gemensam kunskapsbas” som det heter i Nya perspektivs informationsbroschyr ska byggas för att gynna värmlänningarnas vård, omsorg och folkhälsa.

Den sårbara familjen
Arbetslöshet och medelinkomsten är lägre än riktes total siffror. Det saknas statistik över de värmländska skolbarnens hälsa.
Mål: alla föräldrar ska få föräldrastöd om de vill innan 31 december 2012

Psykisk hälsa
Självmordsförsök bland unga har ökat.
Mål: kvinnor 18-25 år som lider av psykisk ohälsa ska vara 30 % 2012.
män i åldrarna 18-25 med nedsatt psykiskt välbefinnande ska 2012 vara 15 %

Riskbruk/riskbeteende
Mål: bekämpa övervikt med tonvikt på rätt kost och motion.
Sexuellt överförda sjukdomar och konsekvenserna av dessa ska begränsas.  Tobaksanvändandet måste minskas med fokus på gymnasister i första årskursen.  Det krävs en minskning av riskbruket av alkohol i alla åldrar och en halvering av ungdomar med risbruk till 2018.

Äldres hälsa
Mål: negativa effekter av läkemedelsanvändandet ska minskas som fallrisk och förvirring. Överbehandling av läkemedel och även underbehandling ska reduceras.

Källa: www. regionvarmland.se