”Om en människa inte håller samma takt som sina kamrater, kan det bero på att denne hör en annan typ av trumslagare. Låt honom vandra till den musik han hör, oavsett rytm och avstånd.”
– Henry David Thoreau
Förra året besökte jag en konferens om mänskliga rättigheter och funktionshinder. Det hela arrangerades av Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50. Föremålet för dagen var den nya konvention Sverige har ratificerat, som understryker att människor med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta i samhället likt icke-funktionshindrade. Självklarheter kan tyckas, men vägen dit är lång.
Likvärdigt samhällsdeltagande är en nyckel för att få till stånd en verklighet som inte bara ser snygg ut i policydokument och högtidliga förklaringar. Och nog är det väl så att myndighetsutövande parter har mycket att lära om brukardeltagande. Dock skulle jag vilja säga att det finns en samhällsaktör vars ansvar ofta negligeras.
Stresstålighet är ett krav
Jag syftar förstås på landets arbetsgivare, både privata och offentliga. Det finns en värderingskultur som minst sagt kan beskrivas som ogynnsamt för människor med brukarerfarenheter. Många arbetsgivare premierar egenskaper som stresstålighet, självständighet, vassa armbågar och flexibilitet; vilket i sin tur har lett till en utslagning av människor som inte förmår klara av en accelererande högtempokultur.
I samtal med en äldre släkting om arbetstempo berättade denne något intressant för mig. Som arbetare inom verkstadsindustrin har han varit med på en resa som inneburit produktivitetsökning, företagsfusioner, utlokalisering av produktion till låglöneländer och en stadig minskning av arbetskraften. Vad som var intressant var att hans arbetsgivare för ett tiotal år sedan faktiskt hade plats för personer som idag är utgallrade.
Det kunde handla om äldre gubbar vars prestation idag skulle anses vara otillräcklig. De fick enklare arbetsuppgifter, men var en del av den normala arbetsstyrkan och fanns kvar i arbetsgemenskapen. Att vi inte befinner oss där längre säger något om vår grundläggande tidsanda. Detta aktualiserar också följdfrågan om vad ett hårdtrimmat arbetsliv kan tänkas göra med de så kallade ”normala” individerna?
För vad lär vi oss när människor i vår omgivning sorteras bort? Kanske att du och jag står jag på tur härnäst… Människor får också sitt intresse som samhällsdeltagande alltmer knutet till att få sin psykiatriska historia dokumenterad i diagnosform. Först då upplever många att dörrar som tidigare varit stängda öppnas!
Men det finns ju lönebidrag och särskilda arbetsplatser för dem som har allvarligare svårigheter, kanske du resonerar. Och visst är det så att exempelvis lönesubventioner kan vara positivt, jag är personligen också stor anhängare av den sociala ekonomins möjlighet att utgöra goda exempel på arbetsmarknaden. Men det löser inte grundproblemet och skapar inte i sig en bättre och mer inkluderande människosyn.
Vi kan heller inte bortse från att vårat o-sociala företagande också har ett ansvar för situationen vi faktiskt har kommit att befinna oss i.
Text: Robert Halvarsson
ASP BLADET 