En social oas

Attention är en rikstäckande intresseorganisation för personer som är intresserade av det neuropsykiatriska. I Karlstad finns en förening som spänner över hela länet.

– Vi anordnar medlemsaktiviteter där deltagarna kan träffas, umgås och dela erfarenheter och tipsa varandra. Vi har cafékvällar, ibland med teman som bland annat pyssel, säger Maria Christensson Fröman, ordföranden på Attention i Karlstad.

Efterfrågan ökar
Föreningen har idag nästan 450 enskilda medlemmar och efterfrågan ökar stadigt. I föreningen finns familjemedlemmar, stödmedlemmar och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Diagnoserna som finns representerade i föreningen spänner över ett stort spektra inom neuropsykiatrin. De mest vanliga är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, OCD (tvångssyndrom), DCD (trotssyndrom) och Tourettes syndrom. Det finns även medlemmar som bär på diagnoserna dyskalkyli (matematiska svårigheter) och dyslexi (lässvårigheter).

– Jag har varit ordförande sedan 2009 och jag märker tydligt att vi blir alltmer efterfrågade. Det är roligt och vi försöker med de medel och resurser vi har, att stötta och ge våra medlemmar det de vill ha. Ett exempel på något kul vi arrangerat är från i våras, då vi anordnade en bussresa till Liseberg, berättar Maria.

Vill göra mer för medlemmarna
Attention anordnar studiecirklar och samtalsgrupper. De är uppskattade av medlemmarna och tenderar att snabbt bli fulltecknade. En gång per termin arrangerar föreningen föreläsningar. Ämnena har bland annat varit: ”Flickor med ADHD”, ”Presentation av BUP” och ”Aspergers syndrom”.

– Det händer att vi får frågor om att hjälpa enskilda människor, men tyvärr har vi varken kompetens eller resurser till att bemöta de behoven. Vi skulle såklart vilja göra mer för våra medlemmar, men vi arbetar helt ideellt och har inte alltid möjlighet att delta, säger Maria.

Styrelsen vill sprida information och engagera sig intressepolitiskt. De försöker göra sin röst hörd genom att representera föreningen i andra sammanhang, såsom att delta i olika sammankomster med Landstinget, kommunen och andra myndigheter.

Text: Ulf Puhls
Foto: Maria Lundby Bohlin

IDROTT OCH MÅNGFALD

Konferensen Idrott och mångfald syftar till att öka kunskapen om mångfaldsfrågor inom idrotten. Årets tema är ”Dolda funktionsnedsättningar – kan alla vara med?” Intresset för konferensen är stort.

Deltagarna kommer från idrottslivet, skolor, kommuner och frivilligorganisationer i hela Sverige. Upplägget är en mix av forskning/fakta, föreläsningar, goda exempel och diskussioner. UR Samtiden i Kunskapskanalen kommer dessutom att filma konferensen och sända den under våren.

Dolda funktionsnedsättningar kan vara någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). De vanligaste diagnoserna är ADHD, Aspergers syndrom, autism, Tourettes syndrom och OCD (tvångssyndrom). Konferensen arrangeras av Värmlands idrottsförbund, Karlstads kommun och Karlstads universitet i samarbete med ett flertal andra organisationer.

Halv nio på morgonen börjar Susanne Wolmesjö, som är fil. mag. i pedagogik och jobbar på Bosön Idrottsfolkhögskola, med sitt ämne ”Rörelse är en underskattad medicin”. Hon inleder med en order till den morgontrötta publiken:

– Stå upp! Bra. Varsågoda och sitt!

SNASK I BARNENS MATLÅDA
Hon berättar att hon brinner för ämnet idrott och att hon varit rörlig sedan barnsben. Hon utbildade sig till sjukgymnast, blev friskvårdare och idrottslärare. Senare fick hon även ett volleybollstipendium för att bli proffs i USA. Dagisfikat i USA var Snickers, Coca-cola, jordnötssmör och sylt.

De barn med dålig motorik i skolan, så kallade Spider kids, har 20 år senare sämst hälsa och sämst social kompetens. Det behövs rörelseträning.
– Plocka äpplen! Det är lättare att koncentrera sig om man har fysisk aktivitet. Det är jobbigt och farligt att sitta stilla.

SAMARBETE
Markus Blomqvist, verksamhetsansvarig på People and Technology AB i Stockholm, pratar om Fritidsnätet, som han säger är ett lyckat samarbete över kommungränserna. Passion för människor och teknik. Aktivitet för en meningsfull och mer stimulerande fritid, samt fler sociala kontakter.

AKTIVA, FÖRÄLDRAR OCH LEDARE
Anna Wennerlund Cruickshan är mor till ett aktivt barn med Aspergers syndrom. Det är viktig med trygghet.
– Jag är extra hönsig!

Vad ska personer med osynliga funktionshinder träna? Inom ridsporten så finns ett säkerhetstänk, både andra och hon själv kan skadas om hon får ett utbrott bland hästarna. Mindre grupper är bra, då varje enskild kan få mer hjälp. Nackdelen är att hon då får rida med vuxna med Downs syndrom.

Sociala missförstånd i lagsporter kan uppstå. Detta har lett till en rak höger på en lagkamrat i volleyboll. Det behövs ibland särbehandling även om man i grunden inte vill att det skall vara särbehandling alls. Folk vet för lite.

FÖRST MEN SIST
Azita Iranipour har två barn. En son på 14 år som tränar sex dagar i veckan som målvakt i ishockey. Han har ADHD och mild Asperger. Det är utmaningar varje dag. Planering och struktur är väldigt viktigt. Varje dag får de skriva upp exakt vad som skall göras och vilken tid. Saker måste flyta, är handduken glömd? Man måste lotsa och mentalt förbereda inför varje match.

Sonen är beroende av en ledare. Han är först på träningen, men är ändå alltid sist på isen. Konflikter minskar med förståelse. Det bästa för en person med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) är att få brinna för något i något sammanhang. Var inte rädda för att be föräldrarna om hjälp. Fysiskt självförtroende! Idrott är en medicin, en livförsäkring.

IDROTTARE ELLER KRIMINELL
Helen Wesström är en sprinter och har själv Aspergers syndrom och ADHD. Hon simmar mycket. Helen säger att hon är galet dum-envis. Att hon har en overdrive som inte finns hos andra. – Jag tror på vad folk säger och är bolldyslektiker. Jag måste få utlopp för rörelserna, och om jag inte tränar blir jag deppig. Antingen skulle jag blivit idrottare eller kriminell.

Aila Ibanez på Riksidrottsförbundet, har bara haft ADHD-diagnosen i två månader. En klassisk replik från föräldrar till barn med NPF-problematik är ”skärp dig!”, vilket sällan leder till något gott. Man måste vara öppen med diagnosen i idrotten annars fungerar det inte. Att vara aktiv i ett positivt sammanhang.

TALANG I ALLA
Idrotten ska inte hitta talanger. Idrotten ska finna talangen i alla. Alla har rätt att vara med i idrotten. NPF-symtom som hyperfokus, koncentration, kreativitet och snabbhet är bra att ha i idrotten. Bra idrott har många vinster.

För mer information, besök gärna: http://www.idrottochmangfald.se

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Attention Karlstads 10-årsjubileum

Nyligen fyllde Attention Karlstad tio år. Attention är en rikstäckande förening som verkar för personer med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom (OCD). Maria Lundby Bohlin beskriver här sin upplevelse av dagen.

FREDAG – FIXAR
Fredagen kommer och jag är en halvtimme tidig till Seniorernas Hus på Sundsta, en gul byggnad som är varierat påbyggd, och där min bror hade sitt bröllopskalas för några år sedan. Det är kallt, men inte så kallt som det borde vara på vintern, tänker jag och funderar lite på ozonlagret, klimathot och värmeböljor.

Jag är trött. Idag skall vi arbeta från 17:00 tills vi blir klara. I morgon skall styrelsen vara på plats senast sju på morgonen, för att fixa de saker som måste göras samma dag. Hämta smörgåsar och fixa i köket, sådant där kvinnogöra som en del tycker. Vi är flest kvinnor, så den biten löser sig.

Tio i fem låser Maria och Elizabeth upp Seniorernas Hus, de två är ordförande och vice ordförande i Attention Karlstad. Maria sitter även i Riksorganisationens styrelse. Det klickar till i låset efter rätt portkod. Jag pustar ut. Jag tycker larm är läskiga. Jag hittade rätt hus! Jag har planerat att gå till Sundsta bad- och idrottshus busshållplats när jag skall hem; både 4an och 6an, mina bussar, går där.

Jag får en kram av Maria, sedan en till. ”Darn”, svär jag inuti, när jag märker att de har med personlig fika; korv och Coca Cola. Fnitter; hade det inte varit för de två så hade nog Coca Cola gått i konkurs, de har alltid med varsin 1,5-liters Cola på alla Attentions möten.

Nio på kvällen har vi fixat plottrigheten i utställningsrummet. Det ska se snyggt ut och det gör det inte med staplade möbler runtomkring.

– Jag kör hem dig Tibbs, hör jag Susanna säga. Jag är så tacksam; det är kallt ute och jag känner inte för att sitta länge utomhus utan vantar och vänta på någon stadsbuss som jag planerat.

– Jag hämtar dig tjugo i sju i morgon bitti, Tibbs. Inte en minut senare! Jag somnar som en sten.

LÖRDAG – DAGEN!
Jag går upp fem. Det blir färdigställande nu då vi skall vara på plats. Jag hämtas något sent, men vi är ändå först på plats och slappnar av med slutna ögon i bilen med regn småsmattrande på taket.

Först är det inregistrering med fika och fralla, invigning och praktisk information. Jag finner mig själv på scenen och tänker att jag glömt min fusklapp. Äh, det går bra. Jag läser från näthinnan den lapp jag memorerat; bildutställning, lite pressklipp om Attention Karlstad och de senaste fem årens verksamhetsberättelser. Följ ballongerna upp till andra våningen.

Föreläsningen ”Stålmannens pappa” av Fredrik Westin fägnar mig. Den håller på en timme, sen paus med kaffe, te, saft och frukt, sedan håller han på en timme till. Jag tänker detta måste vara dagens höjdpunkt!

Jag ser de andra tissla och tassla. Hemlin och Gordin har fått motorhaveri i Södertälje, så de skall köra sist på dagen i stället. Kallskuret med potatissallad innan. Dra lotter som var och en fått när de kom in samt prisutdelning.

Jag rymmer undan föreläsningssalen och sätter mig i incheckningen. Får se hur länge vi skall hålla på? Minst till fyra, sen ska vi packa ihop allting igen. Jag vinner inga handledsvärmare på min lott.

Staffan Lindqvist och ordföranden Maria sammanfattar det viktigaste ur Attentions historia. Elizabeth fångar publiken. Hur vill vi ha det framöver? Gruppdiskussioner. En hel del bra idéer kommer fram. Halv tre kommer Hemlin och Gordin, stressade och bär in sina grejer. Tur, det var i sista minuten!

Tjugo i fyra klappas det, sedan mera klappande. Slut? Skönt i så fall. De bugar och bockar efter en timmes show. Mitt huvud är stressat och jag tänker att det bästa som kan hända är att någon säger att ”vi är för slut nu, vi tar det här imorgon”. Det blir diskussion ändå. Jag tror artisterna är stressade, något som inte är så konstigt.

15:58 är lugnet före stormen slut. En man säger till mig att mina bilder ”har ett djup som talar till mig”, det glädjer mitt hjärta.

Undrar om jag får åka med någon hem idag? Jag måste fylla på mitt busskort för att kunna åka hem i morgon, då jag ska på födelsedagskalas. En åker hem nu. Jag är också slut i huvudet, trött.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

Att starta en stödgrupp

Svenska OCD-förbundet Ananke hade en medlemsträff i Karlstad där man ämnade bilda en stödgrupp för medlemmar med tvångssyndrom. Olle Åsard från Ananke i Stockholm höll i mötet och berättade att Ananke nu startat 30 stödgrupper runt om i landet.
– En stödgrupp är en väldigt bra hjälp för dem som deltar i den, sa Olle.

Stödgruppen träffas en gång i veckan under tre månader, i Karlstad skulle man dock bara träffas tre gånger, till att börja med. Själva gruppen består av åtta personer, vilket anses lagom. Två stycken personer ska vara ledare: en med tvångssyndrom och en anhörig. Det ska var fyra med problem och fyra som inte har problem. I en grupp är vissa personer tysta, och då gäller det att gruppledaren fördelar ordet så att ingen känner sig utanför. Vill man inte prata så behöver man inte, utan samtalet ska komma ifrån gruppen.

Stödgruppsledaren har en pärm med arbetsmaterial som utformats på Psyket i Uppsala, där det står vad man ska prata om vid de olika träffarna, till exempel om mediciner eller terapi. Även fem filmer ingår i paketet. Olle tyckte att den här pärmen var lite för ambitiös i sin utformning, att den innehöll för mycket material, så i Karlstad väljer gruppdeltagarna arbetsmaterial fritt ur pärmen.

I Sverige är det mest i Stockholm, Göteborg och Malmö som stödgrupper startats upp.

Text: Olle Stagnér