framtidens torg

Under fyra dagar förra året hade Stadsbyggnadsförvaltningen en plats för medborgardialog, i form av en container på torget i Karlstad, för att fråga hur Karlstadsborna vill att torget skall användas i framtiden.

Mia Börjesson från Stadsbyggnadsförvaltningen är med i den grupp som ska ta fram ett förslag på hur torget skall se ut. I september 2015 genomförde de en kartläggning och samtalade med karlstadsborna om hur de tycker att torget fungerar idag.

Förvaltningen vill att torget skall fungera som en mötesplats även i framtiden. Som det ser ut just nu siktar de på ett färdigt förslag för Stora torget mellan 2017 och 2018.
– I vårt uppdrag ingick att vi skulle jobba med en medborgardialog som ger ett bra underlag, säger Mia Börjesson.

Diskussionen om vad torget skall användas till började redan för 100 år sedan. Under åren har kommunen kommit fram med en del förslag. Nu har de fått ett nytt uppdrag och containern de använde förra året var ett sätt för kommunen att föra vidare samtalet.

– Vi har fått en bra dialog med folk, tycker Mia Börjesson.

Många var intresserade av att berätta vad de tycker om torget, som idag kan uppfattas som grått och tomt. En del tycker att torghandeln är positiv, andra vill ha mera evenemang. Arbetsgruppens jobb är ett stort projekt där många är berörda, även affärsinnehavarna är viktiga, liksom allmänheten.

Arbetet pågår i tre steg. Det första steget innebär att man skall samla in information om hur folk vill använda torget i framtiden. I det andra steget sammanställer de alla synpunkter. Det sista steget innebär att de blickar framåt, när de har fått fram flera förslag på hur torget skall användas så kommer folk att få yttra sig över dem.

– Vi kommer att arbeta och föra dialog med medborgarna genom hela processen, säger Mia Börjesson.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Mer information kommer att dyka upp på projekts hemsida allteftersom:
http://karlstad.se/storatorget

Frimurarna – en förening för bröder

Frimurarnas riter och ritualer har varit hemliga i närmare 300 år. Det har gjort att det har uppstått felaktiga uppfattningar om deras verksamhet. För ungefär 30 år sedan började man att delvis berätta om sin verksamhet.

Frimureri i mer organiserad form började på 1720-talet i England. 1735 kom det till Sverige.

1806 startade frimurarna i Karlstad. Den värmländska provinsiallogen omfattar Värmlands, Dalarnas och Örebro län samt den del av Dalsland som tillhör Karlstads stift. Provinsiallogen har cirka 1 800 medlemmar och i hela Sverige finns ungefär 15 000 frimurare. Medlem blir man på förslag av någon eller några andra bröder i logen.

Som medlem i frimurarna så får man insikt om sig själv, vem man är som människa. Man skall själv se vilka egenskaper man har som är dåliga och som man vill förbättra, alltså en personlig utveckling.

En annan anledning till medlemskap kan vara att det är en historisk förening.

Den högste styrande inom den Värmländska provinsiallogen är provinsialmästaren Bo Ryderfelt. Totalt finns det åtta provinsialloger inom det svenska frimureriet, sju i Sverige och en i Finland. När Ryderfelt blev vald skedde det på förslag lokalt, men det var ordensledningen i Stockholm som tillsatte honom.

– Verksamheten i Karlstad är uppdelad på fyra stycken loger vars ritualer är hemliga, därför att de vill bjuda medlemmarna på nya upplevelser. Som medlem vet man inte vad som kommer att hända vid varje nytt steg som man ska passera igenom, säger Bo Ryderfelt.

Caritas verksamhet
– Medlemsvården går ut på att hjälpa människor inom föreningen. Man blir aldrig bortglömd, menar Bo Ryderfelt.

Caritasverksamheten är en hjälpverksamhet dels för föreningsmedlemmar, dels för personer utanför Orden. På varje frimurarort finns en caritasgrupp som har hand om dessa frågor.
I Karlstad delar man ut ungefär 200 000 kronor per år till olika organisationer som hjälper barn och gamla.

– Pengarna skall gå till en organisation och inte till enskilda människor, säger Bengt Klingestad, ordförande i Caritasgruppen.

Bland de cirka 20 bidragstagarna i Karlstad kan nämnas barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, Karlstads pastorat, EBL-skolan och Tjejjouren. Insamlingen går till på så sätt att bröderna lägger en slant till caritasverksamheten vid varje logebesök.

Frimurarna i Karlstad arrangerar också åtta stycken seniorluncher per år. Till dessa är också kvinnorna inbjudna och caféträffar som ingår i caritasverksamheten.

– Frimurarna är ingen kvinnoförening. Det finns andra föreningar för kvinnorna, menar Bo Ryderfelt.

Hela Frimurarorden är en ideell organisation som utöver sin logeverksamhet också har en omfattande utdelning av forskningsanslag, över 30 miljoner kronor per år.

Text: Olle Stagnér
Foto: Henrik Sjöberg

547 graders värme

Förra året startades ett nytt kraftvärmeverk på Heden i Karlstad. Det kommer att producera lika mycket el som 50 000 hushåll använder samt värme till stora delar av Karlstads innerstad. Peo Ajaxson, kommunikationsansvarig på Karlstads energi, informerar ASP Bladet om verket.

Det finns tre stycken värmepannor vid Hedenverket. Den första invigdes 1986 den andra 1992 och den sista 2014. Det nya kraftvärmeverket drivs cirka åtta månader per år.

Man eldar med flis, och vattenångan som bildas driver sedan en turbin. När ångan passerat genom turbinen värmer den sedan upp fjärrvärmenätet. Under vintern när det är som kallast är temperaturen på vattnet som skickas ut på fjärrvärmenätet ungefär 115 grader, och när det kommer tillbaka är temperaturen 65 grader. Vattenångan är 547 grader varm när den når turbinen.

Det nya kraftvärmeverket anses vara skonsamt mot miljön eftersom det eldas med flis, vilket kan betraktas som ett förnybart bränsle. Under vintern behövs det en lastbil i timmen som levererar flis till det nya kraftvärmeverket. Det kan komma upp till 60 flisbilar per dygn under vintern till Hedenverket. Flisen hämtas upp på en tiomilsradie ifrån Karlstad. Under sommaren däremot, kommer bara sopbilar.

Det finns alltid personal på plats som övervakar kraftvärmeproduktionen. På Karlstads energi arbetar 160 personer. De har inte behövt nyanställa för att kunna driva det nya kraftvärmeverket, men personalen där har utbildats innan verket togs i drift. Karlstads Energi har tre olika arbetsområden: värme, el och renhållning.

Det Karlstads kommun kommer att tjäna på den nya pannan är en bättre miljö, mer förnybar elproduktion och mer leveranssäker fjärrvärme.

Text: Olle Stagnér
Foto: Privat

Kopparklint är maskrosflickan

”Maskrosflickan” heter Marléne Kopparklints andra bok om sin uppväxt i ett alkoholiserat hem. Den första boken heter, Det som inte syns och den behandlar uppväxtåren från sju till sexton år. Maskrosflickan handlar om åren från 16 till 22 år. Kopparklint har planerat en tredje bok i samma serie.

Marléne Kopparklint är kommunalråd och ordförande i Vård – och Omsorgsnämnden. Hon är uppväxt i Karlstad och fick en bristfällig skolutbildning på grund av mammans och pappans alkoholproblem. Hennes pappa var egen företagare, så de hade det gott ställt, säger Marléne Kopparklint.

– Jag hade en väldigt jobbig uppväxtmiljö. Jag var mycket ledsen, orolig och stressad, berättar hon.

Hennes mamma försvann många gånger och kunde inte ta ansvar för familjens ekonomi. Hon drack ofta i perioder, flera dagar i sträck och tog lugnande tabletter. Pappan drack alltid öl efter arbetet och på helgerna blev det oftast mer. Föräldrarna bråkade mycket när de drack tillsammans, då fick Marléne sära på dem och lugna ner dem.

I början av tonåren började hon glida från sin pappa, på grund av att han lämnade mamma och började arbeta i Oslo under veckorna. Marléne var då ensam med mamman under veckorna, som då drack. Som vuxen upplever Marléne att hon har svårt att lita på andra människor som en konsekvens av sin uppväxt.

– Jag har blivit stark, för om jag hamnar i jobbiga vardagliga situationer så kan det inte bli värre än det jag varit med om, fortsätter hon.

Barndomen har lärt henne att ta tillvara på de bra sakerna i livet och inte ta saker och ting för givna.

Vill hjälpa andra
– I dag har jag inga psykiska problem som ett resultat av min uppväxt, men i 20 års-åldern fick jag gå hos en psykolog där jag fick hjälp, menar hon.

Marléne Kopparklint bryr sig inte om vad hennes pappa tycker om boken. Det hon vill med boken är att den ska kunna hjälpa andra. Hennes mamma tror hon skulle vara stolt över hennes böcker, även om hon samtidigt skulle tycka det var jobbigt. Pappan är vid liv, men mamman är död nu.

– Det som var bra under min uppväxt var när mina föräldrar hade nyktra perioder och vi liknade en normal familj. Liksom mina klasskamrater hade, säger hon.

Ovissheten av att aldrig veta när drickande eller slagsmål skulle inträffa, eller när mamman skulle vara påverkad av sina problem, var jobbig, fortsätter hon.

Hennes budskap är att man kan vända en jobbig uppväxt till något positivt med hjälp av kunniga människor och att bearbeta det som hänt. Som vuxen försöker hon se de positiva saker som inträffade under hennes uppväxt, och att se det positiva sammanhang som hon själv har byggt upp med sin familj.

Hon har brutit mönstret och låtit sina barn växa upp i trygghet. Detta fick hennes mamma inte uppleva under sin uppväxt. Hennes morfar led också av psykisk ohälsa under sitt liv.

– Min mamma hade alltså inte så bra förutsättningar, avslutar Marléne Kopparklint.

Text: Olle Stagnér
Foto: Ellen Berner