Etikettarkiv: Opera

20 år med Les Misérables

Foto: Mats Bäcker (pressfoto)
Les Misérables, foto: Mats Bäcker (pressfoto)

Det var 20 år sedan Wermland Opera senast satte upp Les Misérables. Då var Christer Nerfont ny i branschen och spelade en liten biroll. Han har utvecklats sen dess både som artist och person och spelar nu huvudrollen Jean Valjean.

Vad är, enligt dig, den största skillnaden mellan den nuvarande och den förra uppsättningen av Les Misérables?

– Produktionsmässigt är det tydligt. Det är en helt annan typ av ensemble, det är en mycket kunnigare ensemble när det gäller just vår genre. Produktionsteamet är mer drivet, mer konstnärligt på något sätt. Det känns mer relevant.

För min egen del så har jag mer erfarenhet som jag kan plöja ner och göra någonting som jag absolut inte hade kunnat göra för 20 år sedan. Det är väl egentligen den stora grejen, min egen personliga och konstnärliga utveckling under 20 års tid.

Du har hyllats för din roll som Jean Valjean. Hur känns det?

– Man får naturligtvis hålla sig ödmjuk inför det, det är fantastiskt att folk gillar det man gör. Det är såklart en del av drivkraften. Att man når ut till många och folk att förstår och uppskattar det man gör. Och det handlar ju lite grand om vem man är också. Därför gör det gott i själen när man läser positiva omdömen, men det gör också väldigt ont när det är tvärt om. Man får ta det för vad det är. Det är en subjektiv värdering av intrycken och det vet man ju själv när man går och ser någonting. Det handlar om ”hur vaknade jag, hur var resan, har jag ätit ordentligt, var det god mat”. Alla dagens aspekter, kanske veckans aspekter, vart man befinner sig i livet spelar in på upplevelsen. Man får hitta någon nyansläsning i det, känna efter lite grand och tänka; ”ok, är det över huvud taget rimligt att det är så fantastiskt, är det rimligt att det är så jävligt?”. Att det är den här rollen som blivit så positivt sedd är extra roligt eftersom det är en drömroll. Jag har plöjt ner ganska mycket svett och tårar i det här. Det har varit mycket grubblerier och det har kostat på.

Är du nöjd med din tolkning eller känner du att det finns något som du skulle kunna göra bättre?

– Det gör det absolut. Varje kväll så finns det någonting man kan göra bättre. Och jag tror att den dagen man känner att man inte kan det, så ska man nog lägga av den specifika rollen. Det finns inte perfekt framträdande. Det finns jättebra och superbra och toppklass men det perfekta där varje ton och allting sitter, den finns inte.

Det jag gjorde dåligt igår eller vad jag själv upplever inte fungerade kommer jag att fokusera på idag, vilket förmodligen gör att någonting annat kommer att bli lidande. Jag kan vara nöjd efter en föreställning men det är aldrig så att jag nöjer mig helt. Jag tror det är viktigt i alla typer av yrken, att man aldrig nöjer sig. Det ögonblick man gör det tror jag det är dags att titta på någonting annat.

Finns det några andra roller som du skulle vilja testa i Les Misérables?

– Les Misérables har väldigt många fina karaktärer. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig Herr Thénardier och hade jag haft tonerna och djupet i rösten så hade jag gärna gjort Javert också. Det är en väldigt fascinerande roll. Den kan vara väldigt mäktig om man fokuserar på att göra den sådan. Philip (som spelar Javert) har de förutsättningarna. Han har en stor röst och en stor person. Då blir det en mäktig man, en stor uppenbarelse. Hade jag gjort den rollen så hade jag fått tänka om. Det är så med Valjean också. Jag har fått gå en annan väg än den gängse bilden av honom utifrån mina fysiska förutsättningar.

Det handlar inte om styrka utan det handlar om att ha vinnarskalle och det är där gudstron finns. Javert och Valjean har två ingångar i gudstron. Javert har den straffande guden under tiden som Valjean har den förlåtande guden. Där någonstans så krockar de. Javert fattar inte vad som händer, så den karaktären skulle jag inte ha något emot att spela. Och kanske kan man göra det om 10 år när rösten satt sig lite ytterligare. Jag skulle kunna tänka mig att spela biskopen också, men då får jag vara i Björn Eduards (som spelar biskopen) ålder.

Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors
Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors

Skulle du kunna tänka dig att göra fler uppsättningar av Les Misérables?

– Absolut. Inte nästa vecka eller om ett år eller två års tid. Men om 10-15 år, absolut! Men nu räcker det ett tag.

Vid tillfället för vårt möte så är det bara några timmar kvar till föreställning 100 av Les Misérables och ytterligare 21 stycken står på schemat. Aldrig förr har Wermland Opera haft så många föreställningar i rad av en och samma produktion. Endast musikalen Evigt Ung har haft fler föreställningar. Då med imponerande 160 stycken, men de har varit uppdelade i flera omgångar med andra evenemang däremellan.

I skrivande stund är det bara 18 föreställningar kvar och platserna börjar sina så de som vill se Christer Nerfont spela i Les Misérables får skynda sig eller vänta i minst tio år till.

Text och foto: Sandra Thimfors

Liv och död i mytiskt Brügge

Wermland Opera ger en trogen gestaltning av Erich Wolfgang Korngolds 1920-talsopera Die tote stadt, om sorg, liv och död – samt oförmågan att släppa taget.

Die tote stadt
Originaluppsättning av Erich Wolfgang Korngold, baserad på Georges Rodenbachs roman ”Staden den döda”.

Die tote stadt framstår som ett prestigeprojekt för Wermland Opera. Det har satsats på en rad kringarrangemang, genom vilket den som önskat kunnat lära sig mer om såväl Erich Wolfgang Korngolds bejublade opera från 1920 och nyuppsättningen i Värmland. Denna gång leds vi in i berättelsen av Sophia Jupithers erfarna hand, med tidigare uppsättningar vid bland annat Kungliga Operan i Stockholm i bagaget.

Genom Jupithers regi och under Johannes Gustavssons musikaliska vägledning bjuds publiken till ett på originalspråket intimt sorgedrama, där modernitet möter en mytisk verklighet. Den förvirrade änkemannen Paul (Daniel Frank), har i saknaden av sin tidigare Hustru Marie byggt upp ett minnesrum till hennes ära. Där sörjer han, tills Marie i sin död verkar mer levande än livet självt.

När han möter Marietta, (Ann Louice Lödgund), till utseendet osannolikt lik Pauls före detta hustru, utlöses en kris som kretsar kring liv och död. Dramat utspelas i flera känslostämningar, och affekten mellan Paul och Marietta, mellan ideal och verklighet, liksom drömverkligheten, skapar en starkt känsloladdad gestaltning av dramats huvudkonflikt.

Mats Bäcker Wermland Opera.jpg

Paul (Daniel Frank) i sorg. Foto: Wermland Opera / Mats Bäcker

Den skickligt framförda musiken förtätar konflikten. Den präglas av tvära kast och en plötslighet som gestaltar Pauls olika känslovåndor och fördjupade begär. I Korngolds tappning är denna konflikt delvis mytisk. Likt en Orfeus som vandrar ner till dödsriket efter sin döda hustru, accepterar Paul inte sin lott. Men Paul är ingen gud. I den döda staden Brügge äger spänningarna rum inom Paul, som får svårt att skilja mellan dröm och vaket tillstånd.

Marie och Marietta sliter båda i Pauls själ. Dansösen Marietta får sägas representera ett ohämmat eros. Hon går från utsvävande libertin som älskar att ha roligt, kallar Paul för ”kåt dysterkvist”, men blir närmast demonisk då hon till sist utmanar den döda och försöker krossa dess makt över Paul. Just denna karaktärsutveckling gör Lödgund sällsynt kraftfullt!

I artikeln ”Ett samtal om allvar”, vilken återfinns i en för teatern tillhörande skrift, berättar Sophia Jupither att hon velat hålla sig så nära originalet som möjligt. Musiken, liksom föreställningen som sådan är inte tematiskt förutsägbar, utan verkar utgå från olika affekter. Den idealiserade döden utmanas av en motsägelsefull livskraft – som till sist tvingar, med våld, ut Paul ur sitt osunda tillstånd.

För operabesökaren väntar ingen enahanda behaglig upplevelse, men väl en kraftfull sådan. I Jupithers tappning har Die tote stadt onekligen en suggestiv skönhet, även till följd av Lars-Åke Thessmans vackra scenografi. Och Korngold verkar också vilja säga något viktigt till oss. I de häftiga känslostormar vi tänker oss vara kärleken, ryms såväl ljus som mörker.

Det kan spränga oss loss från vårt eget främlingskap för livet. Men, begäret är också i sin tur även bokstavligt talat livsfarligt, i drömmens värld dödar Paul till sist Marietta – för att i vaket tillstånd förlikas med livets villkor. När vi stänger dörren till minnenas tempel, för att också lämna de dödas stad, sjunger Daniel Frank i egenskap av Paul, följande:

”Liv och död ska skiljas åt
Mumlar hjärtats tysta gråt
Vänta på mig där du är
Ett andra liv, det finns ej här”

Text: Robert Halvarsson

Medverkande:
Regi: Sofia Jupither
Dirigent:
Johannes Gustavsson
Scenografi:
Lars-Åke Thessman
Koreografi: Roger Lybeck
I rollerna:
Daniel Frank, AnnLouice Lögdlund, Marcus Jupither, Ulrika Tenstam, Anna-Maria Krawe, Rebecca Fjällsby, Jonas Duran, Anders Larsson, Tobias Westman med flera