Att se blommor växa

Gestaltande terapier är liksom grön rehab en växande arena, där flera huvudmän, såsom kommun och landsting ibland samverkar. Landstingsråd Gert Olsson har verkat för ökat inslag av dessa rehabiliteringsformer. ASP Bladet har pratat med honom.

Gert Ohlsson jobbar politiskt för det som kallas Värmlandssamverkan. Där har de tidigare lagt ett förslag om ökat inslag av gestaltande terapier och grön rehabilitering.

– Man skall erbjudas uttryckande konstterapi, där arbetar man med musik, bild, dans, rörelser och psykodrama, berättar han för ASP Bladet.

Psykodrama är när man sätter upp roller på en scen. Man får bestämma en konflikt som man exempelvis själv har. Uttryckande konstterapi finns idag redan inom Landstinget, inom öppenpsykiatrin och BUP. Landstinget har sagt att det skall utökas, att det skall finnas mera av detta.

– Det är en terapiform där patienterna kan få uttrycka sina känslor där orden inte räcker till. Eller när orden står i vägen. Det är ofta sådana som drabbats av för mycket stress och blivit sjuka av det som denna rehabilitering riktar sig emot.

HÄSTAR ELLER TRÄDGÅRDAR
När det gäller gestaltande terapier, så finns det redan inom Landstinget, men i liten omfattning.

– Det måste vi utöka, utbrister Gert entusiastiskt! Han berättar att de ser över om det går att anställa någon mer som har den här kompetensen.

– Sedan måste vi också kontakta
personer som kan vara lämpliga att ta emot patienter till grön rehabilitering. Det kan handla om trädgårdar eller även gårdar som har hästar för ridning.

LANDSTING OCH KOMMUN
Landstinget och kommunen samarbetar hela tiden när det gäller terapierna. Gert Ohlsson ser dock främst ur Landstingets perspektiv.

– Men i nästan alla frågor så har vi ett samarbete med kommunerna, fortsätter han. Hur det skall vara varierar från fall till fall.

– Det kan vara en person som har stöd ifrån socialen på något sätt i någon kommun, som också söker hjälp från Landstinget och som får denna terapiformen. Då får Landstinget kontakta dem och Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och alla som finns runt patienten för att samarbeta. Det behövs också ett arbete med privata aktörer.

– Vi har ju inga hästar inom Landstinget. Vi måste se till både enskilda företagare, kooperativ, föreningar och organisationer som kan hjälpa oss med detta.

MINDRE MEDICINER
Det finns exempel på att man har tagit bort eller minskat på mediciner för att man ger grön rehabilitering eller gestaltande terapier istället. Ibland kan man använda det i ett övergångskede, i en kombination av viss medicinering och den här terapiformen.

– De här terapierna har ju mycket mindre biverkningar än de kemiska preparaten har.
– Beslutet är taget nu. Nu är vi inne i införandefasen så att säga. Implementeringen av det här i verksamheterna. Gert hoppas att denna typen av terapier kommer bli vanligare i framtiden.

– Grejen är den att vi människor är olika, och då behöver man erbjuda folk olika typer av rehabilitering. Om du ska rehabiliteras kanske det fungerar bäst med mediciner, trädgård, hästar och att komma ut i naturen för just dig. Medan för mig kanske det är bättre med musik och bild till exempel. För att vi är olika, det är så vi tänker.

DELAKTIGA PATIENTER
Man skall inte dra sig som patient för att man be om den här typen av terapi, menar Gert.

Enligt den nya patientlagen som kom första februari skall patienterna göras mer delaktiga i behandlingen och även ta ansvar för sin behandling.

– Jag ska inte komma som terapeut och säga du ska ha KBT-terapi och mediciner här, utan jag ska fråga vad tror du själv skulle passa dig? Det är ju inte så dumt.

Gert är själv uttryckande konstterapeut och har utbildat sådana i åtta år. Han betonar att det måste finnas ett samspel mellan klienten och terapeuten.

– För du måste vara med på noterna och vara motiverad, annars kanske jag ska skicka dig till någon annan istället, menar han. Som patient ska vi alltså anpassa behandlingen efter dina behov och det stöd som du behöver.

– Jag är glad att ni skriver, för det behöver komma ut information om detta. Om man vill ha detta, så skall man fråga efter det, och det är mitt absoluta råd!

Text: Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

På jobbet: Carolyn Isaksson, verksamhetsutvecklare, öppenpsykiatrin

Carolyn Isaksson är verksamhetsutvecklare inom öppen psykiatrin. Hon har lång erfarenhet inom psykiatrin som bl.a. chef på psykosenheten.

Vad gör en verksamhetsutvecklare?

– Mitt uppdrag som verksamhetsutvecklare är att tillsammans med ledningsgruppen arbeta med patientsäkerhet och kvalitetsfrågor, förmedla i organisationen de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) utfärdar. Jag sköter också implementeringen i verksamhetens arbetsgrupper.

Jag är även med på arbetsplatsträffar där implementeringsarbetet är riktat till personalgruppen. Min erfarenhet inom psykiatrin är till god nytta för mig i det arbetet.

Hur ser din arbetsdag ut?

– Det kan se väldigt olika ut. Jag kan vara på arbetsplattsträffar då jag träffar personal där jag informerar om nya riktlinjer från socialstyrelsen, om t.ex. hur vårdplaner ska formuleras. Jag träffar även arbetsgrupper med brukare och anhörigrepresentanter.

Kan du berätta om dina drivkrafter?

– Jag drivs av att göra saker tillsammans. Det gäller att hitta lösningar ihop men det måste alltid finnas någon som fattar besluten, någon som tar ett övergripande ansvar.

Samverkan är mitt honnörsord och som ger mig väldigt mycket. Efter 20-års erfarenhet på psykosenheten är jag van med samverkan mellan olika parter. Kicken av samverkan, när det fungerar bra, är något som man vill ha mera av. I rollen som verksamhetsutvecklare får jag samma kick av att samarbeta. Det finns många parter i mitt jobb som man måste jobba ihop med, då krävs

Hur har omställningen från att vara chef på till psykosenheten till verksamhetsutvecklare gått?

– Omställningen har varit väldigt positiv för mig. Jag var tidigare enhetschef på psykosenheten, för 2,5 år sedan flyttades enheten till Bryggaregatan. Samtidigt som detta skedde upphörde mitt förordnande som chef. Jag fick då möjlighet att jobba i min nuvarande funktion

Nu jobbar jag med kärnfrågor, rena psykiatrifrågor och verksamhetsfrågor. En chef har mycket ansvar i arbetsmiljöfrågor, budget och så vidare.

Hur ser du på förändring?

– Jag tycker det är stimulerande att det pågår en ständig förändring. Det är också viktigt att man samlar verksamheten, så att alla är med och känner sig delaktiga.

Det gäller att göra förändringen i en vettig takt. Sedan är också inställningen till förändringen eller problemet avgörande. Är något omöjligt eller går det att lösa? Det är frågan.

När det gäller förändringar rent generellt arbetar vi med Lean-modellen. Grundtanken kommer ifrån industrin, närmare bestämt 1970-talets bilindustri i Japan.

Lean (engelska: smal) innebär att organisationen ska vara smidig och flexibel. Tanken är att manska se flödena i en organisation och identifiera var någonstans det blir stopp i flödet. I sjukvården leder stoppen till att patienten får vänta på vård. Målet är att minska köerna.

Förändringen ska komma från personalen på golvet som ser problemen med egna ögon. De är de som har kunskap hur problemen ska lösas. Det gäller att hitta felet och fråga sig varför det blivit så här.

Alla berörda chefer i verksamheten har gått en utbildning i Lean- modellen. Det är även förankrat bland politikerna i landstinget.

Hur ser framtiden ut för öppen psykiatrin?

– Vi är en specialistverksamhet och det kommer vi att fortsätta vara. Planen är att allmän medicin och distriktsläkare ska ge första linjens vård för en patient som sedan får kontakt med psykiatrin.

Vi måste tillhanda ett smörgåsbord av möjligheter, för vi har olika behov.

Sedan måste vi också bli mer flexibla och lyhörda. En starkare betoning på att vi måste göra rätt saker i rätt tid.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Frågor:

Ålder: 56 år

Bor: Centralt i Karlstad

Familj: Två vuxna barn

Senaste lästa bok: Om inte nu så när, Annika Thor

Favoritmusik: Allt utom hårdrock

Favoritmat: Janssons frestelse

Ett kapitel i mitt liv

Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…

Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.

På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.

Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.

”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”

Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.

Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i  bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.

En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.

I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.

Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.

Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.

Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.

Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.

När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.

Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.

Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv,  ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.

Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.

I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.

Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.