I fokus: Stockfallsboendet

Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

På jobbet: Daniel Berghel, ordf. Arbetsmarknads- och Socialnämden

I månadens ”På jobbet” får vi möta Daniel Berghel. En man som har växlat roll från vice ordförande i nämnden till ordförande.  Med det har han fått en större ansvarsroll, något som han trivs med. Huvuduppgift är att arbeta med förvaltningens framtid.

Hur känns det att tagit över som ordförande i nämnden efter Ingela Wretling? Det är förstås roligt. Har man ett politiskt intresse och drivs av att vara med och förändra vill man jobba i en majoritet och kunna ta beslut. Jag känner också det ansvar som kommer med ett sådant här uppdrag och vill gärna ta det. Jag har redan under den här korta tiden hunnit runt i en del av förvaltningens verksamheter och besökt många enheter. Där har jag träffat och pratat med personal, för att på så sätt få en gedigen bild av vad som sker inom förvaltningen.

Vad blir skillnaden för dig från att ha varit i opposition till att vara en del av den politiska majoriteten? Den stora skillnaden blir att jag nu får mycket mer kontakt med förvaltningens tjänstemän. Jag kommer att vara på fler möten och träffa exempelvis avdelnings- och förvaltningschefer samt personal. Eftersom jag vill fatta kloka beslut vill jag träffa så mycket personal som möjligt för att få en större förståelse kunskap om verksamheterna. Jag tror att de vill träffa mig också för att få veta vem jag är och hur jag ser ut, för då är det lättare att ta kontakt om det behövs.  En stor förändring är också att jag kommer att ha det yttersta ansvaret. Det är ingenting jag får ont i magen av, utan jag ser det som en möjlighet.

Vad fick dig intresserad av sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor? Det går tillbaka rätt långt i tiden. Ända sedan jag gick i skolan, i femtonårsåldern, har jag haft ett stort samhällspolitiskt intresse. Det blev då klart för mig att det viktigaste ett samhälle har i uppgift är att hjälpa de människor som av ett eller annat skäl har svårt att klara sig själva. I mitt samhälle vill jag att man får den bästa hjälp som finns att få om det blir nödvändigt. Ekonomin begränsar förstås, men det är här man bör satsa: på människor som exempelvis har trassel i sin familjesituation, missbruksproblem, utsätts för våld i nära relationer eller har ekonomiska bekymmer. Klarar vi inte av att hjälpa de mest utsatta så är det mycket annat som går fel.

Hur ser du på förvaltningens arbete med utsatta människor? Jag tycker att förvaltningen gör ett gediget arbete och ett gott jobb. Man har ett stort engagemang och jag ser det bland den personal jag har träffat. Jag var nyligen på Ullebergsgården och träffade personal där som visste att de gjorde skillnad och vill göra och gör ett gott jobb. Det känns väldigt bra att se. Sen är det så att förändring är ett tillstånd. Vi måste hela tiden försöka utveckla oss och bli ännu bättre. I den här processen hoppas jag kunna vara en del.

Ekonomins roll i förvaltningen har varit på tapeten i flera skeden, vad är din syn på den? Den är central. Vi hade ett mycket stort underskott i fjol. Den budget vi har lagt nu hoppas vi ska gå plus minus noll. Vi jobbar med det som kallas för ekonomiska ramar. Kommunfullmäktige tilldelar oss en summa pengar, en ram, utifrån vilket vi gör det bästa vi kan. Idag är det ca 420 miljoner kronor. En förändring jag har pratat med kommunledningen om är att arbeta med två ramar. En för vår verksamhet och en annan för det ekonomiska biståndet. För när det ekonomiska biståndet ökar, ska vi inte tvingas att dra ner i verksamheten i det löpande och förebyggande arbetet. Det sociala arbetet kostar och här ser jag också ett uppdrag, att jag måste kommunicera mot allmänheten och mot politiken och förklara det viktiga arbete vi gör inom förvaltningen.

Finns det förändringar som den nya majoriteten vill genomföra, som du vill lyfta fram här? Det finns många saker vi är tydligt överens om. Bland annat vill vi införa det som kallas för ”Housing first”. I denna modell utgår man ifrån att människor ska ha tak över huvudet först, sedan kopplar man på sysselsättning och behandling. Det hjälper inte hur mycket vi behandlar en person för missbruk, om hon/han saknar en säng att gå hem till på kvällen. Jag vill även att vi skapar förutsättningar för fler sociala företag i kommunen, samt för brukarkooperativ och personalkooperativ.

Text & Foto: Robert Halvarsson

”Bättre med lön än försörjningsstöd”

Under 2008 ökade kostnaderna för Arbetsmarknads och socialförvaltningen betydligt kring försörjningsstöd för kommunens medborgare. ASP Bladet har träffat Roger Granat; avdelningschef för IFA, för att prata om ett nytt projekt för att stödja 200 hushåll med långvarigt försörjningsstöd.

I den dagliga verksamheten arbetar IFA med dessa frågor hela tiden. Det är så att säga vardag. Anledningen att man nu startat upp vad man kallar för Projekt 200 är att bättre kunna nå personer som har en avancerad behovsbild och att dessa ska få ett långsiktigt stöd. Tanken är att 90 procent av dessa hushåll ska gå från försörjningsstöd till egen försörjning. Ett väldigt ambitiöst mål.
– Hade jag sagt 50 % som under sjuåringsprojektet som vi hade för några år sedan, är det lätt för chefer och handläggare och sortera ut och ta de lätta ärendena. Även utan att ta de svårare och tyngre går man i mål, så att säga. Ambitionen bör vara väldigt hög, berättar Roger Granat till ASP Bladet.

Roger Granat berättar att tanken är att 90 procent av deltagarna i Projekt 200 ska gå till egen försörjning.

Arbetsgruppen som arbetar med dessa hushåll kommer inte att byta ut dem för nya ärenden när saker och ting ordnar upp sig. Det är också ett sätt för att kunna garantera att de som väl är där kommer att fortsätta att vara i fokus under hela projektets gång. Utöver IFA tar man även in stöd från Familjeenheten och ASPANA för att på så sätt ha ett mer komplett stöd att kunna erbjuda projektets brukare.
– Vi har tidigare försökt minska hushåll som är beroende av försörjningsstöd i fyra år eller mer. Då har vi arbetat på egen hand och det har varit ganska lyckosamt. Med det här projektet tar vi hjälp av andra delar av förvaltningen.  Oftast har ju de som en längre tid söker försörjningsstöd en komplex problematik, berättar Roger Granat.

För att kunna nå det ambitiösa målet att 90 procent inte längre ska behöva försörjningsstöd kommer man att satsa på stöttade anställningsformer. Det finns flera olika typer tillgängliga i dagsläget, som trygghetsanställning, lönebidragsanställning och utvecklingsanställning. Gemensamt är att samhället betalar större delar av lönen som incitament för exempelvis kommun eller privat näringsliv att anställa den enskilde.

Tanken är att arbete inte ska finnas uteslutande för friska och högpresterande individer, utan även för personer som exempelvis har varit sjukskrivna, har funktionshinder eller andra svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden.
– Det är mycket bättre att betala ut lön än att betala ut försörjningsstöd. Inte bara utifrån perspektivet från han eller hon som får lönen utan även rent administrativt, säger Roger Granat.

Projekt 200:s fokus ligger på personer som har funnits i IFA:s system två år eller längre. För många som kommer i kontakt med IFA löser sig deras situation efter ett års tid, men sen finns det en grupp som behöver extra stöd. Ett stöttande motivationsarbete som tenderar att bli långvarigt. Det är här Projekt 200 kommer in.
– Att vi gör det till ett projekt istället för att ha det i vår ordinarie verksamhet gör att vi belyser att detta är viktigt. Av den anledningen tror jag också att vi når bättre resultat, säger Roger Granat.

Roger Granat pratar även med ASP Bladet om bostadslöshet. Att sakna eget boende kan vara en stor pusselbit i det komplexa stödbehov den enskilde har, och problemet kan även finnas för personer som inte ser ut som stereotypen gör gällande. Granat är inne på samma linje som det av ASP Bladet tidigare bevakade perspektivet inom Housing First. Det vill säga, att samhället bör betrakta bostad som rättighet man inte kan diskvalificera sig ifrån. Avslutningsvis hoppas han att Projekt 200 kommer att bli framgångsrikt.
– Jag tycker det är spännande och tror att vi kommer att lyckas även om det är höga målsättningar, säger Roger Granat.

Text: Robert Halvarsson Foto: Henrik Sjöberg

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen
När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen
Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan
Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs
Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson