”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

Privat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.

På jobbet-Jörgen Widing

Månadens På jobbet-reporter har träffat Jörgen Widing. Han har som utredare förberett igångsättandet av bostadsmodellen Bostad Först.

Kan du berätta om din bakgrund?

– Jag är utbildad socionom och avslutade min utbildning på högskolan i Örebro 1991. Det var en slump att jag hamnade i Värmland. Jag sökte jobb i Sunne kommun som skulle starta en ungdomsenhet och jag började där 1991. Sedan blev jag tillfrågad om jag ville komma till Karlstad.  Hösten 1994 började jag att arbeta som socialsekreterare i Karlstads kommun. Under årens lopp har jag bl.a. jobbat med barn och familj och med socialjouren. Jag har arbetat inom de flesta områden inom socialtjänsten. Idag är jag mer specialiserad än i början. Nu har jag fått det här speciella utredningsuppdraget med Bostad Först.

Vad är dina arbetsuppgifter?

– Just nu är min huvudsakliga arbetsuppgift att sätta mig in i Bostad Först som metod. Det gäller att hitta ett fungerande arbetsätt i Karlstads kommun. Vi har kommit så långt att vi har hittat ett sätt att jobba, nu gäller det att omsätta Bostad Först i praktisk verksamhet. Under senhösten skulle modellen påbörjas men troligare är att Bostad Först startar till årsskiften. Vi planerar att använda 5-10 lägenheter.

Hur fungerar Bostad Först?

– Bostad Först bygger på att personen ska ha en grundtrygghet innan andra problem tas i tu med. En egen bostad är det som behövs om andra saker i livet också ska fungera. Grundtanken är enkel och självklar. Det är ju klart att människor behöver en grundtrygghet. Bostad Först kommer ursprungligen från USA och har även funnits som idé i Sverige sedan länge. Men tidigare var det inte accepterat att tänka på det här sättet. Idag finns annan inställning, kravtänkandet har bytts ut mot ett mer humanistiskt synsätt. Vi har även besökt Helsingborg och Stockholm, där Bostad Först har funnits i ungefär tre år. Grundtanken är att vi ska försöka följa den här modellen fullt ut så långt det går. Det har man inte lyckas med i de kommuner som har Bostad Först. Den centrala idén är att ha ett förstahandskontrakt med en gång, inte som i de andra kommunerna, där korttidskontrakt används med förlängning som i ett senare skede övergår i helt eget kontrakt.

 Kan du beskriva relationen mellan bostadsbolagen och Bostad Först?

– Vi försöker att få en bra relation med de privata hyresvärdarna. Det gäller att få dem att inse att Bostad Först är en bra idé och att de vågar satsa på det. Vi ska ha en diskussion med KBAB den 24:e september om kontrakten och detaljer rörande detta. Det är ju så att utan bostadsbolagen blir det inget Bostad Först. Hyresvärdarna sitter med essen på hand och det gäller för oss att övertyga dem.

Vad är förhoppningen med Bostad Först?

– Förhoppningen är att bostadsbolagen ser att detta är en bra tanke. Att man faktiskt kan bo i en lägenhet utan en mängd krav. En annan förhoppning är att det arbetssätt som Bostad Först står för ska smitta av sig på resten av förvaltningen. Det handlar inte bara om boende, utan hur människor bemöts som har problem av olika slag.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?

– Det är väldigt olika hur en arbetsdag ser ut. Det är mycket möten, jag läser och skriver. I samband med mötena träffar jag brukare, chefer, politiker och hyresvärdar. Jag har också varit ute på olika håll och pratat om hemlöshet och Bostad Först. Häromdagen var jag på Hammarö och talade med kommunen där.  Jag märker att folk blir mer och mer intresserade av dessa frågor. Ibland är det ett ensamt jobb, men det är bra att kunna dra sig tillbaka och reflektera. Det hinner man aldrig som socialarbetare och det är synd, eftersom att reflektera behövs verkligen. Arbetet går i ett och risken finns att det blir fel i slutändan. I socialt arbete behövs väldigt mycket reflektion.

Vad i ditt arbete ger dig motivation?

– Motivationen ligger i att göra något som jag tror på. Jag tror på grundidén som Bostad Först bygger på; synsättet på hur individen är tänkt att behandlas. Att man utgår från individen som själv ska hitta lösningar. Jag är med och skapar förutsättningar och förhoppningar, så att man ta kan sig ur sina problem.

Vilka utmaningar finns i det arbetet?

– Utmaningen är att få hyresvärdarna med på tåget, att de upptäcker att Bostad Först är ett bra arbetsätt, och att de sin tur är villiga att släppa till lägenheter. Det är bostadsbrist och våra brukare är inte de som prioriteras först. Bostadspolitiken måste förändras i grunden. Om vi inte hade haft en brist på bostäder, hade hyresvärdarna skrikit efter hyresgäster. När det gäller politikerna har det inte varit några problem. De är positiva till den här modellen men de slåss istället om vilket parti som först anammade Bostad Först.

 Vad tycker du om bostadssituationen i Karlstad?

– Det är bostadsbrist, som jag sa tidigare, och jag tycker man bygger på fel sätt. Det byggs mer för människor som har bättre ekonomiska förutsättningar. Tanken är att om man bygger dyrt blir i sin tur billigare bostäder lediga. Den kopplingen verkar inte finnas.

Vad har du för tankar kring det sociala arbetet i allmänhet?

– Jag har jobbat inom socialtjänsten under lång tid, och har sett förändringar komma och gå. Nu är man tillbaka till ett mer humanistiskt synsätt igen. Alla som jobbar inom de sociala verksamheterna vill ju hjälpa människor. Det är därför vi är här. Sedan finns det olika uppfattningar hur det ska gå till. Ett synsätt är att människor ska kontrolleras och man ska ställa krav för förändring. Ett annat tar fasta på en mer humanistisk syn där förändring kommer inifrån.

Ålder: 50 år

Familj: Ensamstående pappa med två barn

Bor: Skattärr

Senaste lästa bok: Sydafrikansk deckare

Senaste sedda film: Modig

Drömresa: Filipinerna

Favoritmat: Köttbullar

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Per Rhönnstad

Villa vägen ut! Susanne

Den åttonde april besökte jag Arenan i Karlstad för att lyssna på Elisabeth Lindgren från Örebro. Hon var där för att berätta om sitt projekt, Villa vägen ut! Susanne, som hon har startat upp i centrala Örebro.

Elisabeth Lindgren driver tillsammans med sju andra tjejer ett socialt företag vilket har som mål att återintegrera kvinnor med missbruksproblem – och som blir misshandlade i hemmet – tillbaka till samhället.

På Villa vägen ut! Susannes hemsida kan man läsa följande: ”Till oss kommer du när du bestämt dig för att bryta med droger och kriminalitet. Hos oss gäller: Nolltolerans mot droger och alkohol. Drogfrihet dokumenteras genom urinprover. Hos oss får du möjlighet till personlig utveckling och hjälp till självhjälp. Här får du stöd att utveckla din plan för framtiden. Målet är att du går vidare med ett nytt socialt nätverk, arbete och en aktiv fritid.”

Under sin tid på Villa Susanne får kvinnor tillfälle att träna på det vardagsliv som de kanske tappat bort under sitt kriminella liv. Det är bra om man har arbete eller annan sysselsättning ordnad utanför Villa Susanne. I enstaka fall kan man dock erbjuda de boende arbetsträningsplatser.

Man erbjuder individanpassat stöd, hjälp till självhjälp, drogterapeut, kostrådgivning och en skräddarsydd utsluss med eftervård. Man går på NA-möten (eller motsvarande) ett par gånger i veckan. De har också möjlighet till fritidsaktiviteter och den som är mamma kan få stöd med att få en bättre kontakt med sina barn.

Villa vägen ut! Susanne är alltså en centralt belägen modern villa. Tanken med det är att kvinnorna ska leva som de flesta andra människor gör – bo där det händer något och inte leva ett skyddat liv ute på landet. Elisabeth berättar att de under den första tiden hade ett äldre, lite slitet hus. Men efter en tid fick en byggherre reda på att Elisabeth önskade sig en något nyare, något bättre fastighet. Så denne herre var så schyst att han byggde ett nytt hus åt det sociala företaget. De fick också en schyst deal med hyran. Är man en driven eldsjäl som Elisabeth verkar ingenting omöjligt.

Någon i publiken frågade om de hade haft några problem med gubbarna, de som tidigare misshandlat kvinnorna. Elisabeth svarade att det aldrig varit något problem runt Villa Susanne. De har aldrig vågat sig dit, för ofta är dessa herrar påtända, och då riskerar de ju att åka fast, detta eftersom huset ligger så centralt att det tar polisen max tre minuter att vara på plats. Elisabeth berättar att den enda incidenten de haft var när en äldre herre på cykel skrek att de var ett gäng horor.

– Blir det inte värre än så kan vi hantera det, säger hon.

Det jag tycker är fördelaktigt med detta projekt är att Elisabeth själv har ett förflutet som missbrukare. Hon har en spetskompetens som du inte kan få med att bara gå i skolan. Något som hon flera gånger betonar är att man inte driver något behandlingshem, utan tjejerna får komma dit fast de är påtända. De får komma dit och bara landa.

En önskan som Elisabeth hade var att man bara ska kunna komma dit, utan att man innan haft kontakt med någon myndighet. Hon önskade att Villa Susanne skulle kunna kontakta den relevanta myndigheten i efterhand, annars är risken stor att man tappar bort en massa personer. För utredningar hit och dit tar ofta för lång tid, och under den tiden kan mycket hända.
Sist men inte minst viktigt är att stället är bemannat hela dygnet. Alla som jobbar på Villa Susanne är tjejer, men Elisabeth säger att hon har en önskan att kunna få in en kille i verksamheten. Hur som haver så kan jag inte säga annat än att jag var mycket imponerad över Elisabeth Lindgrens föreläsning.

Text: Christer Adrian

Funktionshindrade har rätt

Sedan ett år tillbaka har Sverige ratificerat konventionen ”Om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som ska förtydliga att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Men de flesta känner ännu inte till att den finns. Konventionen diskuterades i slutet av oktober på en konferens i Örebro. ASP Bladet var där.

Från artikel 3 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar

Allmänna principer
Denna konventions principer är följande

A)    Respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
B)    Icke-diskriminering,
C)    Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
D)    Respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten
E)    Lika möjligheter
F)    Tillgänglighet
G)    Jämställdhet mellan kvinnor och män
H)    Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktions-nedsatta barns rätt att bevara sin identitet.

Läs mer om den nya konventionen här: http://tinyurl.com/2w236yn

Myndigheten Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50 höll i den konferens som skulle väcka intresset för den konvention som sedan 2009 nu gäller i Sverige. För trots allt är det så att funktionshinder är något som kommer att beröra de flesta människor förr eller senare under livets gång. – Andelen personer med funktionsnedsättningar ökar med åldern i befolkningen. Har man inte en funktionsnedsättning idag så kommer man att få det. Andelen äldre i Sveriges befolkning ökar och snart så kommer den äldre delen av befolkningen vara större än den yngre, berättade moderator Anna Fock för konferensdeltagarna.

I artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 går det att läsa följande: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”

Rätten till liv och bästa möjliga hälsa har alltså ansetts grundläggande i över 50 år. Men de mänskliga rättigheterna har byggts ut och förtydligats, framförallt genom FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966.

– Man såg att i arbetet med mänskliga rättigheter så osynliggjordes vissa grupper av människor.

Man tyckte det var så allvarligt att man behövde ta fram särskilda konventioner för att tydliggöra att rättigheterna gäller; som nu, personer med funktionsnedsättning, förklarar Anna Fock.

Ansvaret för att leva upp till den nya konventionen tillfaller staten. Men staten i FN:s värld innebär inte bara regering, riksdag och statliga myndigheter. Utan även regioner, landsting och kommuner måste visa hänsyn.

Alla har ett gemensamt ansvar för att funktionshindrades mänskliga rättigheter tillgodoses. I utbildningsmaterialet beskrivs det som att staten ska ”främja”, ”skydda” och ”säkerställa” att rättigheterna för funktionshindrade ska respekteras. Detta innebär bland annat att staten bland annat inte får kränka, diskriminera eller utsätta personer för negativ särbehandling.
Andra saker beskriver vad staten ska göra. Som att riva ner hinder, skapa tillgänglighet och möjligheter för tillgång till habilitering och rehabilitering.

Ett dagsaktuellt exempel på när detta inte efterlevs är när personer ”faller mellan stolarna” och därför inte får tillgång till rehabiliterande åtgärder på grund av detta.
– Staten måste även se till att tredje part inte kränker mänskliga rättigheter.

Om man lejer ut vård och omsorg på ett privat företag, så måste man också se till att företaget lever upp till mänskliga rättigheter, berättar Josefine Gustafsson från myndigheten Handisam.

Med funktionsnedsättningar anses bland annat människor med fysiska funktionshinder, förståndshandikappade och personer med kognitiva funktionshinder.

Alla personer med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta fullt ut i samhället som icke-funktionshindrade. Inte nödvändigtvis på exakt samma villkor, men ändå likvärdiga.

Text & Foto: Robert Halvarsson