Hjälpmedel till psykiskt funktionshindrade

Catarina Brun, Monica Rydén och Annie Persson träffade Inger Olsson och Gunilla Barse-Persson som är HumanTeknik i Karlstad för att prata om hur dem ska kunna samarbeta.

45 miljoner kronor anslås från regeringen till Hjälpmedelsinstitutet, med uppdrag att sprida kunskap om och utveckla hjälpmedel till personer med psykisk funktionsnedsättning.

Vad är det ni gör här idag? Vi har fått ett uppdrag från regeringen att jobba med samma frågor som HumanTeknik gjorde, rörande hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det finns stor erfarenhet här, till exempel hos Gunilla och Inger som jobbat i projektet, samt alla deltagare som var med. Vi är här för att prata om hur vi ska kunna samarbeta. Det här projektet kommer att innehålla mycket information till brukare, anhöriga och berörda myndigheter.

Det ingår också utbildning till alla berörda personalgrupper för det är viktigt att de ska kunna det här. Slutligen har vi fått medel för att utveckla bättre hjälpmedel, metoder och tjänster. Vi tycker att det finns för få hjälpmedel och vissa kan behöva lite annan funktion och dessutom se snyggare ut. Funktion och design för olika hjälpmedel samt metoder för hur man använder dem, men också metoder för att hitta rätt hjälpmedel. Tjänster kan tillexempel handla om att söka på internet, att hantera sin ekonomi, påminnelsetjänster är en del av detta.

Hur mycket pengar kommer att fördelas till Karlstad? Det kan vi inte riktigt svara på idag för det måste först och främst göras en ordentlig plan, och det är också en del av det vi gör här idag. Naturligtvis så kommer en del av de avsatta medlen att gå till Karlstad för vi behöver verkligen ha den här kompetensen.

Vilken typ av hjälpmedel är det som avses? Detta projekt gäller bara för personer med psykisk funktionsnedsättning, men det kan ju vara så att just dessa hjälpmedel faktiskt passar till fler grupper men själva syftet, uppdraget från regeringen, gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Det är det som är roligt med just detta projektet, att själva fokus ligger på personer med psykiska funktionshinder.

Hur mycket fokus ligger på att utbilda personal? Det är en tredjedel av hela projektet och vad de här medlen ska gå till. Det är viktigt att de som berörs verkligen kan det här och vet hur de ska göra.

Det finns en del hjälpmedel redan nu, som ni vill utveckla, har ni hittat några nya behov hos andra grupper? Man brukar säga att den här typen av hjälpmedel, som är kognitiva, handlar om Tid, Planering och Påminnelse. Man kan behöva hjälp med att räkna ut hur lång tid en viss sak tar att göra, planera för veckan vad som ska göras och sen bli påmind.  Det här måste göras och det här vill jag göra och att man sen blir påmind om det. Det är mycket det som är grunden för den här typen av hjälpmedel. Det kan röra sig om allt från en äggklocka till att hantera en handdator. En hel del av dessa hjälpmedel är riktigt fula och en del, som är framtagna av de särskilda hjälpmedelsföretagen, kan också behöva medel för att utveckla och anpassa funktionerna. Om man tänker i nya banor vad gäller hjälpmedel så är ekonomi en sådan del. Hur ska man betala sina räkningar och hur kommer man ihåg att göra det? Hur får man in rutinerna och ser till att jag har pengar till det?

Det vore bra om man kunde hitta någon bra struktur för det som kan fungera för våra klienter. Då kanske några som idag har ”gode man” kan klara av det själva. En annan sådan sak är medicinhantering, där det redan finns en variant av påminnelsedosett som behöver utvecklas och förbättras.

Dessa dosetter är både stora och klumpiga och kan vara svårhanterliga för många. Majoriteten av våra klienter äter ju medicin så där finns det ett stort arbete att göra. Produktmässigt finns det säkert saker som inte finns i dag, men som behövs, och den kunskapen sitter egentligen brukarna själva på. Det är ju först och främst de som kan tala om vad de själva behöver.

Innebär det att ni kommer att fråga brukarna om vilka behov de har? Ja, det kommer vi att göra. Jag tror det är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli ett bra arbete av det här, att vi tar reda på vad individen behöver. Det ligger en utmaning i att få dessa människor att berätta. Det kommer ju inte fram om vi inte frågar dem det faktiskt berör. Det kan vara det mest enkla saker som förbises och sådant kan vara svårt för brukaren själv att uttrycka.

Kommer ni att anlita speciella företag för att ta fram dessa produkter? Nej, men vi kommer att informera om utvecklingsmedlen på ett antal platser i Sverige och hoppas då att företagen vill komma dit och lyssna, kanske bli inspirerade och söka pengar till nya produkter eller till utveckling och förbättring av redan befintliga produkter.

De platser där information skall hållas är Malmö, Örebro, Umeå och Stockholm under maj månad. Vi håller som bäst på att skicka ut inbjudningar, till bland annat universiteten, kommuner, landsting samt företagarföreningar.

Hur ska brukare/klienter få reda på att det finns sådana här hjälpmedel? Det är min uppgift i projektet att ordna fram den informationen, och jag skulle verkligen vilja ha bra förslag på hur det ska gå till, säger Catarina Brun. Vart någonstans kan man träffa människor som INTE är anslutna till någon brukarförening eller annan organisation. De människor som är anslutna når man ju ändå ganska enkelt via deras organisation…men de andra då? Det behöver jag verkligen hjälp med! Hur ska jag nå dessa människor? Det är min stora utmaning och min huvudvärk just nu, att ta reda på hur det ska gå till.

Hur långt är detta projektet och vad vill ni komma fram till? Projektet löper på 3 år. Vi vill att alla som har behov av hjälpmedel verkligen får det utan att behöva kämpa som ”en tiger” för att få tillgång till något som bör vara en självklarhet.  Jag vill att myndigheter, brukare, anhöriga, och personal är välinformerade i de här frågorna. Kanske kommer det att ta åtskilliga år att nå dit, men vi har i alla fall börjat resan här.

Text: Lena Båtman

RÄTTSPSYKIATRI I FÖRÄNDRING

Nyligen har nya föreskrifter kommit som rör öppenvård inom psykiatrisk tvångsvård (LPT) och rättspsykiatrisk vård (LRV). Samtidigt har beskedet kommit att byggprojektet med en helt ny klinik för rättspsykiatri i regionen stoppats. ASP-bladet har träffat Kent Parling, verksamhetschef för rättspsykiatrin i Värmland.

Kort om Kent Parling

Han tillträdde som chef för den värmländska rättspsykiatrin i november 2007. Parling efterträdde den tidigare chefen Peter Levin. Kent Parling som är utbildad psykolog, har tidigare arbetat på Regionsjukhuset Karsudden, som företagskonsult med fokus på utveckling, som personaldirektör i Landstinget Dalarna och senast innan tillträdandet som psykolog i Enköping.

De nya föreskrifterna

Vi bad Parling berätta om de nya föreskrifterna: – Tidigare kunde en patient som kommit så pass långt i sin behandling vara långtidspermitterad från oss. Permissionen kunde vara en längre eller kortare tid och blev patienten sämre kunde den avbrytas. Men nu gäller istället att om han eller hon är så långt fram i planeringen, så kan vården övergå till Öppenvård. Denna öppenvård kan vara förenad med vissa föreskrifter; att sköta sin medicin, fortsätta en samtalskontakt eller en behandling. Den intagne behöver alltså inte vara färdigbehandlad utan är fortsatt inskriven inom rättspsykiatrin, och det är länsrätten som beslutar om en patient ska övergå till öppenvård, berättar Parling.

Innebär detta något nytt för vår region?
– Inte direkt, men i den bästa av världar skulle det kunna innebära att tiden inom sluten vård blir kortare. Därför är samverkan mellan oss och andra vårdgivare, såsom allmänpsykiatrin och kommunerna, väldigt viktig. Ifall om en kommun är dåligt förberedd och inte har ordnat med bostad eller andra stödåtgärder åt en intagen, så innebär det ju att vi inte kan skriva ut personen till öppenvård, utan det måste finnas ett genomtänkt stödprogram kring patienten, säger Kent Parling.

Nu när byggplanerna stoppats, vad kommer hända istället?
– Vår vårdsyn innebär att vården i och för sig inte är knuten till en byggnad. Fast nu när planerna om bygget tillsammans med Örebro har stoppats, så gäller det att hitta alternativ. För som det är nu så är byggnaderna här på Marieberg utdömda sedan 2003, både när det gäller patientarbete och som arbetsmiljö. I de alternativ vi tittar på, finns dels Kristinehamn, dels Karlstad och dels övriga delar av länet med. Ett alternativ handlar om att samordna rättspsykiatrin med det nya psykiatrihuset som håller på att byggas i Karlstad och att ha mer öppnare vårdformer förlagda hit till Marieberg. Det finns nämligen en del byggnader på området som till rimliga kostnader kunde rustas upp för det ändamålet. Den första vårdtiden när man vårdas under de strängaste betingelserna kan det mycket väl samordnas med allmänpsykiatrisk slutenvård, men i det senare skedet av den rättspsykiatriska vården när patienten ska återanpassas till samhället, kanske inte en sjukhusmiljö som i Karlstad det allra bästa, poängterar Kent Parling. Det är dock viktigt att påpeka att detta är interna diskussioner och än så länge är inga beslut fattade.

Regeringen har ju anslagit extra resurser till psykiatrin för de tre kommande åren. Vad hoppas du att dessa kan användas till inom ditt verksamhetsområde?
– Psykiatrin i Värmland i stort behöver mer resurser, men jag förväntar mig friska pengar specialorienterade direkt till rättspsykiatrin, för har politikerna planerat ett byggprojekt för en halv miljard kronor som nu inte blir av, så borde det finnas en hel del nya resurser.

De som är intagna för rättspsykiatrisk vård hos er, hur pass delaktiga är man i vården?
– Vi jobbar med individuella vårdplaner kring varje patient och i det arbetet ligger att förmå patienten ta ansvar för sitt eget liv. Man kan säga att den som vårdas hos oss har ansvar i att ta sig härifrån så fort som möjligt. Medelvårdtiden ligger på 4-5 år och medan man är intagen försöker vi att arbeta för att den intagne ska behålla sitt sociala nätverk och att det ska locka att leva utanför avdelningen. För en del är tiden hos oss en parantes i deras liv, men för en liten del som är van vid att vistas i fängelse, på institution och liknande, så är vistelsen hos oss bara ytterligare något i deras vanliga tillvaro. Då gäller det för oss att försöka bryta den processen och visa på att ett annat liv är möjligt, avslutar Kent Parling.

SE HELA INTERVJUN HÄR!