Etikettarkiv: Oro

Vi kan stoppa dödande mobbning

123Varje dag är det tusentals elever som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade, slagna. Min klasskompis var mobbad under många år. Det var inte bara elever som var med och mobbade, utan även lärare.

Tillsammans var de delaktiga till att Josefin tog sitt liv.
Jag minns det som igår, när Josefin blev mobbad utav allt och alla. Värst var nog tjejerna i klassen. Men till och med lärarna mobbade Josefin. Hennes situation på skolan utgör nog några av de värsta mobbningsminnena jag har.

Vid ett tillfälle skulle killarna ha en gemensam gymnastiklektion ihop med tjejerna, vi gick i högstadiet. Då tar läraren fram Josefin, som alla vet har noll bollkänsla. Hon gick upp inför hela klassen som satt vid ribbstolarna och stirrade. Hon missade första serven, hon missade den andra serven, när hon skulle pröva en tredje gång, då skriker läraren:

– Hur jävla svårt ska det vara och träffa en boll, för fan! Under tiden han vräker ur sig detta skrattar hela klassen åt Josefins misstag. Det här är en brutal situation tagen ur verkligheten. Jag skäms när jag tänker tillbaks på den där gången.

Jag önskar att någon hade varit tuff nog och sagt till läraren: Vad håller du på med? Gubbe.

Några år efter 9:ans slut så tog Josefin sitt liv.

Vuxna har särskilt ansvar
Christer Olsson är psykolog och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”. Han påstår att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning, i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när skolpersonalen får signaler om att något hänt.

Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Det här arbetet har blivit bättre med åren, påstår Christer Olsson.

Men trots en lag som började gälla den 1 juli 2011, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

Jag hoppas verkligen att skolor har blivit bättre gällande mobbning än hur det var när jag växte upp.

Josefin blev retad, hånad, slagen utav en hel klass under flera års tid. Jag kan förstå att barn inte fattar konsekvensen av att mobba någon, men jag kan inte förstå hur alla lärare blundade år efter år. De var med och mobbade Josefin.

Sånt här ska inte få hända, trots det sker det. Men alla människor har rättigheter. Det handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor. De mänskliga rättigheterna utgör en av grunderna för vårt samhälle, och det handlar också om relationer. Hur vi beter oss mot varandra. Det borde vara kärnan i alla religioner och politiska system. Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på papper.

Många känner dock inte till vilka dessa rättigheter och skyldigheter är. Att mobbning och diskriminering är ett brott mot en grundläggande medmänsklighet, även i Sverige.

Vi har alltså många brott som dagligen sker i Sverige.

Om man kollar på FN:s allmänna förklaring så står det så här:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Tyvärr så ser inte verkligheten ut så för alla. Speciellt inte för Josefin, som tog sitt liv efter många års mobbning.

Text: Bo Persson
Foto: Per Rhönnstad

OBS! Vissa händelser är ändrade för att skydda personen och familjens integritet. Josefin heter egentligen något annat.

Känner ni någon som dricker för mycket?

Men vad gör ni åt det? Ingenting, eller törs ni ta diskussionen med personen som dricker för mycket alkohol? Förmodligen blir det en jobbig diskussion, men den blir kanske en vändning och en räddning för den som dricker för mycket alkohol. Enligt en undersökning i tidningen Metro känner upp till 51% en person som dricker för mycket.

Detta enligt en svensk undersökning återgiven i Metro den 13 november. Av dessa uppger hälften att de känner en stor oro för någon.

Min fråga är: vad gör ni åt sådant här? Det värsta ni kan göra är att bara stå och titta på och sen snacka skit bakom personens rygg. För det tror jag många gör. Nej, det enda rätta är att konfrontera personen. Denne kommer säkerligen ställa till med en scen, försvara sig och tycka du en idiot som anklagar just honom eller henne, men jag kan lova att personen får sig en rejäl tankeställare som kan vara början till något bra.

Att ta steget och berätta om sin oro för den som dricker är svårt för många. Jag förstår att det kan vara svårt, men tänk om den som dricker ställer till med något? Det kan handla om att personen ställer till med en olycka som drabbar både den egna personen,  någon annan eller gå så långt så som att supa ihjäl sig.

Tänk om ni då bara stått och sett på, tänk vad ni kommer ångra att ni inte tog konfrontationen. Den kommer bli jobbig för båda parter och förmodligen kommer den anklagade förvara sig med näbbar och klor och tycka att du är en stor idiot som kommer med så sjuka anklagelser. Men med lite distans, så kan jag nästan lova att den här personen kommer att tacka dig.

Bry dig

Grejen är att en personen som dricker för mycket, ofta vet om det själv. Om då några ord från en vän eller närstående kan vara knuffen till att personen börjar tänka sig för, är det då inte värt lite bråk? Det gäller att inte vara feg. Fler måste våga säga ifrån.

Säg ifrån framför allt därför att du bryr sig. Det tror jag kan vara den största betydelsen för den som dricker. Sociala faktorer och påtryckningar sägs vara vanligaste skälet till att folk slutar dricka. Sen är det väl så att man bör ha en relation till den man säger till, för annars tror jag inte personen bryr sig.

Hur gör man?

Många tycker att det är svårt, och visst är det ett övertramp att säga till någon att sluta dricka, eller att någon dricker för mycket. Men om man förmedlar att man känner oro, erkänner att man kan ha fel, men att man är beredd att hjälpa personen så kanske det inte blir så farligt.

Sedan finns det ju sätt som är mindre bra. Att säga, ”jag vet att du är alkoholist och jag tycker att du ska gå till AA”, kanske inte blir så bra. Använd inte fackuttryck utan tala till personen som en god vän, så tror jag allt går ganska smidigt. Så sitt inte bara där och tänk utan våga säga till, för ni är ändå 51 % som känner någon som dricker för mycket.

Text: Christer Adrian

Källa: Metro

Skulden och skammen – konsten att skilja dem åt

ASP Bladet har haft förmånen att se många skribenter figurera i tidningen. Då och då har vi haft glädjen att någon med sällsynt stora litterära kvalitéer skriver för oss. En av dessa är utan tvekan Håkan Kristensson. Läs därför gärna hans ömsinta berättelse om tio långa år, och en möjlig väg framåt.

Det är svårt att se skadan, såren. Att visa sina sår är ingenting människor gärna gör när den man älskar är sårens upphov; människor som älskar kan låta sig skadas oerhört svårt. Kanske kan skadeverkan skymta förbi lite snabbt och oreflekterat mellan raderna, i tystnaden, ur avstånden och slutligen konkretiserad i en ensamhet. Desertering är i många fall det enda möjliga för en anhörig. Nu under mitt eget tillfrisknande, är det skulden över såren och oron jag skapat som är svårast att bryta sig igenom. Jag vet nu, jag förstår nu. Eller tror mig veta, tror mig förstå.

Att flanera livet, tio gånger normal fart, ovetandes om, eller med självlögner förträngt alla de korkade val man gjort, alla handlingar och uppbrott i livet – med en självdestruktivitet utan ramverk; att detta så oerhört lätt kan skada och såra någon annan än just sig själv – som jag gjort – känns nu såhär efteråt oerhört förkastligt. Det heter ju självdestruktivitet, resonerar man, och borde således rent logiskt vara något alldeles personligt. Jag upplevde full kontroll i det fullt okontrollerbara. När folk runt omkring mig tog en lugnande tablett till natten, så tog jag hela burken. Första gången med lugnande, svalde jag genast en handfull piller, men jag kände ingen ångestlindring, kände faktiskt ingenting alls.

Det var först dagen efter som jag insåg dess verkan. Jag hade förstört hela min lägenhet, bokstavligt och noggrant, tagit ett varmt bad med en brödkniv och sparkat sönder gitarren, tryckt in den i ugnen. Ingenting jag egentligen kommer ihåg; badet minns jag, men endast som ett litet gulnat mentalt fotografi, ett av många i mitt livs brokiga fotosamling. Jag la in mig, och skrev ut mig – allt i kontinuerliga cykler; desperat i brist på vildmark och mening sökte jag frenetiskt djupt i min inre urskog, och där hittade jag saker månitro – herregud.

Mina föräldrar var livrädda, mina vänner oroliga; de såg nämligen något jag inte hade ens hade en tanke på: att fortsätter jag utan förändring så finns det tillslut en gräns, ett något som stavas slutet, död eller bristningsgränsen. Det blev till en saltomortal, måste jag säga, att djupt ur mitt inre kaos, kunna betrakta något så dråpligt konkret som döden. Jag började tänka på den, göra mig bekant och beredd, när som helst kunde den tydligen förenkla mig och mitt liv till knastriga minnen att tugga på tills de slutligen förloras i rymden, långt ovanför stratosfären.

Bilden att kräla omkring på golvet och skrika ut mina livs aber, för ingen, åt ingen, till ingen – men fullt synlig (ur kontext) av de som älskade mig – förfärade av allting, livrädda. Den bilden, insikten fick mig att skruva ned volymen betydligt, återgå till någorlunda normal tidsuppfattning. Att skada mig själv är en sak. Inga problem. Men att indirekt skada andra av mina handlingar, brustna löften och försummelse, var och är något jag verkligen aldrig menade, eller hade för avsikt skulle hända. Det bara blev så. Och med den insikten, lät jag människor runt mig börja få berätta, låta mig känna hur de känt. Betrakta ett liv, som är mitt, utdrag ur deras ögon. En stormlös storm. Tog därmed form.

Så min väg ut ur den här tio år långa destruktiva parentesen med versaler, var snarare att betrakta och behandla den skuld jag känt och känner, kartlägga den skada jag åstadkommit och försöka återfå ett förtroende för mig som en människa, ett barn och en vän. Att hitta konkreta strategier för detta, en enkel väg, var och är fullkomligt meningslöst. Jag är av inre lag tvingad till bevis, men att bevisa tar väldigt lång tid. Skulden – precis som oron och rädslan – är seg och dras ut som tuggummi, sätter sig slutligen under skosulan och följer mig vart jag än går. Däri ligger den välförtjänta misstron, misstankarna. När jag balanserade mellan den oerhörda skuld jag kände och illusionen om en frihet att fritt få förvalta och författa min väg, tycktes det jag balanserade på slutligen lossna i sina fästen och ned föll jag, precis vad som förutsagts. I alla fall bildligt, känslomässigt, psykiskt. Det finns nämligen ingen annan möjlighet. Någon gång faller man, och skulden kommer tillslut dränka en i störtfloden man själv skapat. Ledsamt . Ofrånkomligt. Men tillika nödvändigt. Där kan bevis skapas i trovärdig jord, där kan nya strategier formuleras. Där kan ett bättre liv slå rot, och där kan relationer på nytt förankras.

Hur och när kommer skammen in? Min strategi var att i reningsbadet låta skammen vara. Den fanns där givetvis, men jag maskerade den och förträngde den, tvingade mig stå rakryggad upp när jag egentligen kanske hellre skulle vilja ligga djupt försjunken under mitt täcke och inte låta världen in ens i form av ljusskimmer genom persienngliporna. Skammen måste separeras från skulden. Först då kan den slutligen upplösas, och skulden mildras i svalt vatten av pånyttfödd tilltro. Där kan man finna grunden att bygga sitt liv. Utan att skada, vare sig själv, eller de man älskar.

Text: Håkan Kristensson
Foto: Kajsa Jansson

Vad ska man göra för att sova bra?

Vi har nog alla upplevt hur det är att inte kunna somna på kvällen. Ju längre vi ligger och vrider oss, desto mer vakna blir vi, i synnerhet om vi vet att vi måste gå upp tidigt och vara pigga dagen efter.

Sömnproblem kan vara tillfälliga eller långvariga. Ofta kan vi få svårt att somna om vi är stressade eller bekymrade över någonting. Sömnproblem är vanligare hos kvinnor än hos män. Var tredje svenska har sömnproblem i perioder. Om man har långa svåra sömnproblem, minst varannan natt i en månad, bör man höra av sig till en läkare.

Kroppen behöver sömn

I genomsnitt behöver en vuxen person sju timmars sömn per natt, men det varierar. Äldre personer behöver ofta mindre och barn mer än sju timmars sömn för att kunna fungera i vardagen. Både kroppen och hjärnan behöver sömn för att fungera. Hjärnan är visserligen aldrig avslagen, men under natten får den mindre nya intryck och har således möjlighet att sortera allt den upplevt under dagen. Om man har haft en kort natt så kan man ta igen den förlorade sömnen med en djupare sömn natten efter, utan att nödvändigtvis behöva sova längre i tid.

Sömnsvårigheter är mer frekvent under perioder av stress och problem och är vanligt under perioder av depression och ångest. Vårdguiden ger tips på när man bör söka vård: om du vaknar minst tre gånger per natt under en längre tid, om du ofta vaknar för tidigt på morgnarna, om du vaknar tidigt med ångestkänslor och känner dig deppig, om du ofta är mycket trött under dagarna eller om du har problem med snarkning och någon i din omgivning noterat andningsuppehåll.

Under perioder av stress –­ positiv och negativ – går kroppen upp i varv och då är det klart att man får svårare att somna. Då är det viktigt att rensa i kalendern och försöka få tid för återhämtning. I extrema fall av sömnlöshet kan man få hallucinationer och hos personer med bipolär sjukdom kan den vara en varningssignal för att en mani är på väg. Det är då viktigt att få sömnen att fungera för att mota mani eller psykos. Hos de flesta fungerar det dock som vanligt och man somnar så småningom.

Fasta rutiner hjälper

För att underlätta sömn kan man mörklägga sitt sovrum, lufta ur rummet ordentligt så det blir lite kyligare och bra med syre. Man bör varva ner ett par timmar före man ska sova, vad som fungerar kan vara olika för olika personer. Man kan sitta i en skön fåtölj och läsa en bok, dämpa belysningen och ha stearinljus eller lyssna på musik man tycker och om blir lugn av. Man kan gärna gå en promenad före man ska lägga sig. En banan, eller varm mjölk tycker en del fungerar. Undvik kaffe, te, kakao, cola eller andra uppiggande ämnen.

Ett tyst och mörkt rum är bra. Sängen ska vara skön: vissa föredrar en mjukare och andra en hårdare säng. Om du har insomningssvårigheter kan det bero på att man sovit under dagen. Om du somnar på kvällen så är en tupplur på dagen okej. Har du inte somnat på ca 30 minuter så kan du stiga upp och göra någonting annat tills du blir trött igen, men tänd helst inte lamporna, för då kan du bli mera vaken. Lägg dig då du blir trött. Somnar du fortfarande inte inom en halvtimme, så gör om proceduren. Ha fasta rutiner: lägg dig och gå upp samma tider varje dag, då vänjer sig kroppen att ”nu ska jag sova snart”.

Om gör-det-självtipsen inte är tillräckliga, så kan man prova insomnings- eller sömntabletter. Insomningstabletter fungerar bäst för dem som har svårt att somna på kvällen. De ”försvinner” under natten, ofta känner man inte av dem på morgonen. Sömntabletter däremot verkar hela natten och hindrar att man vaknar upp flera gånger (och inte kan somna om). Om man inte somnar på grund av oro eller ångest, så kan lugnande mediciner hjälpa. Det finns mediciner som inte är beroendeframkallande. De som kan vara beroendeframkallande bör man använda under en kort tid, alternativt göra uppehåll i perioder.

Är du orolig inför morgondagen kan du skriva upp orostankarna på ett papper. Är det någonting att oroa sig över? Lägg ner tankarna och acceptera att just nu så kan du inte göra någonting. Undvik att äta eller titta på TV i sängen. Gör du det kopplar kroppen in sig på att man ska sova och lugnar naturligt ner sig, vilket rubbar sömnrytmen. Sängen bör användas bara för att sova i, för natten är din egen tid. 

Text  & illustration: Maria Lundby Bohlin

Kognitiva hjälpmedel – Protac SenSit

I vår serie om kognitiva hjälpmedel har vi nu kommit fram till en produkt som påminner om bolltäcket som vi tidigare skrivit om: Sittfåtöljen Protac SenSit.

SenSits speciella utformning hjälper användaren att tydligt känna sin kropps gränser. Den bekväma sittfåtöljen stimulerar både den ytliga och djupa känseln och ger användaren en skön och avslappnande sittställning i lugn och ro. Protac SenSit har speciellt utformade fack som är fyllda med plastbollar. Dessa fack återfinns i både sitsen, ryggstödet samt i de fyra sidokuddarna. SenSits botten och nackkudde är båda fyllda med polystyrenkulor.

De fyra sidokuddarna är utformade så att de kan läggas över kroppen (axlar, bröst och mage). Kuddarnas tyngd förstärker förnimmelsen av kroppen och skapar trygghet. Det känns ungefär som att få en stor kram. Bollarnas rörelser och tryck stimulerar både berörings-, muskel- och ledsinnet. Vår djupa och ytliga känsel. Dessa sinnesintryck ger via impulser till kroppens centrala nervsystem en ökad kroppsuppfattning vilket i sin tur dämpar oro och ångest. Protac Sensit verkar både lugnande och avslappnande.

Förslag på vem som kan använda Protac SenSit:

Barn och vuxna med spasticitet som har behov av att byta sittande, komma ur sin rullstol och hitta en bekväm sittställning som kan motverka spasticitet.
Motoriskt oroliga barn och ungdomar. Barn och ungdomar med koncentrationssvårigheter och nedsatt kroppsuppfattning.  Personer med fysisk och psykisk oro och ångest.
Personer som har behov av sinnesstimulering ex. på grund av nedsatt kroppsuppfattning till följd av en hjärnskada i samband med neurologisk skada eller sjukdom.

För mer info besök www.kikre.com där även bilden kommer ifrån.

Text: Kajsa Jansson Foto: Komikapp-Rehatek AB